lördag 20 maj 2017

Syskonkärlek

Syskonkärlek är ett begrepp som alla syskonskaror känner igen. Att syskon kivas och avundas varandra är nog något som hör till. Det brukar vara som mest påtagligt under barndomen men kan hänga med hela livet. Idag har 'Karolina' namnsdag, ett namn som får mig att minnas två systrar där storasyster avundades lillasysters namn.



Att ha flera förnamn än tilltalsnamnet är en lite udda sed – man använder ju bara ett! Men varför har man då flera förnamn? Ursprunget till denna sed kommer ifrån kungahusen och ”finare” familjer. Kanske att det användes som härledning till vilken familj man tillhörde. I vissa fall har personen ifråga bytt från det ena till det andra namnet någon gång under sin levnad av någon anledning, men oftast finns de bara där som ”fripassagerare” i pass och id-handlingar.



1992. Här sitter Lilly Gustafsson (t v.) och Ella-Britt Aldén i Storstugan på Västerfärnebo Gammelgård vid evenemanget "Hembygdens dag". De visar hur man stickar täcken i en s k. täckesbåge.


Lilly Gustafsson (1922-2014) talade ibland om så fina namn hennes lillasyster Ella-Britt (1923-2008) hade, till skillnad mot henne själv! Själv hette hon 'Lilly Anna Karolina'. 'Karolina' var ett namn hon verkligen INTE tyckte om! Med stor glimt i ögonen förklarade hon: ”Tänk så fina namn Ella-Britt fick – 'Ella Birgitta Linnéa' – det låter ju alldeles som en vårbris! Men jag, jag fick 'Lilly Anna Karolina' – det låter ju som en höststorm!!”

Är inte det syskonkärlek så säg?


lördag 13 maj 2017

Besöket från Kanada

Idag är det ett år sedan jag i regn och rusk guidade runt i Västerfärnebo med svenskättlingar från Kanada. Trots det råa och kalla vädret fylldes dagen av ljus och värme.



På kyrkbacken i Fläckebo.

Då var det fredag, fredag den 13:e. Den skrockfulle skulle säga att det betyder otur och det kanske att vi hade när det gällde vädret. 8-10 grader ”varmt”, regnskurar och allmänt gråkallt – men i övrigt skulle det bli en mycket lyckad dag! Jag hade stämt träff med Kerstin Wistrand, ordförande i Fläckebo hembygdsförening vid Fläckebo kyrka för att där ta emot de långväga gästerna.

Vid 10:30-tiden anlände så gästerna. Stina Josefsson från Falun kom då från Sala där hon hämtat sin syssling Fred Wah från Kanada och hans döttrar Jennifer och Erika. Vi möttes på kyrkbacken och inne i kyrkan hade Kerstin dukat fram kaffe med dopp.


Kyrkkaffe.


Freds mamma, Karin Eriksson (1916-2015), emigrerade tillsammans med sina syskon och föräldrar Henning och Alma Eriksson till Kanada 1923. Henning var född 1890 i Västerfärnebo och Alma 1895 i Fläckebo och nu var Fred nyfiken på om det fanns några spår kvar efter hans förfäder.

Efter kaffet gick vi ut på kyrkogården och besökte Freds mormors mors grav. Hon hette Sofia Eriksson och gav livet åt nio barn. Vid 49 års ålder blev hon änka med fyra minderåriga barn. För att klara sitt uppehälle blev hon hushållerska hos sin ogifte svåger, Gustaf Eriksson (1853-1940). Även hans grav besågs innan vi satte oss i bilarna för att förflytta oss till Degerängen, den plats där Freds mormor och även Stinas morfar var född.


Degerängen, Fläckebo. Här ses Freds mormors mor Sofia Eriksson (1854-1937) tillsammans med sin svåger Gustaf Eriksson (1853-1940) utanför stugan i Degerängen. De levde som gifta sedan Sofia blivit änka 1903. Stugan är numer om- och tillbyggd.


Därefter blev det lunch på Sätra Brunn innan dagen fortsatte i Västerfärnebo. Där visade jag dem kyrkan och flera släktgravar.



Erikssons-Tildas. Något kors finns inte kvar vid Freds morfars mors grav men kyrkogårdsvaktmästaren hade märkt ut platsen med två korslagda kvistar.

Nu återstod endast en önskan för Fred – han ville se den plats där hans mamma Karin bott som barn, så vi åkte till Sjösvedde.

Långt uppe i skogen, vid Tappebosjöns strand, ligger en plats som kallas Sjösvedde som betyder 'svedjan vid sjön'. Här bodde Freds mormor, morfar, mamma, moster och morbror hos Freds morfars mor fram till 1923. Stugan de bodde i finns inte kvar, men grunden är fullt synlig och resterna av jordkällaren.


Sjösvedde 1923. Här är ses Henning Eriksson med familj vid stugan i Sjösvedde på sommaren 1923, strax innan de emigrerade till Kanada. Från vänster: systrarna Märta samt deras farmor Matilda, Erikssons-Tilda kallad. Vidare ses makarna Alma och Henning Eriksson.


Det blev en gripande stund då den gamla bildens detaljer återfanns i naturen. Grunden efter stugan och den plana stenen som flickorna sitter vid, finns fortfarande kvar!



"På mammas sten". Här står Fred på den sten som hans mamma fotograferades vid för 93 år sedan.

Nu var alla mer än nöjda, men då hade jag en överraskning kvar! Så vi åkte till Hedåker och svängde in på en ladugårdsbacke. ”Vad är nu på gång?” såg jag hur de tänkte. ”Surprise!” sa jag.


Skräddars i Hedåker, juni 2016.


”Nu har vi kommit till Hedåker och den här gården kallas för 'Skräddarns'. Den byggdes på 1700-talet av en skräddare som hette Jan Matsson. Han var din morfars farmors farfars far”, förklarade jag för Fred och visade honom denna sammanställning:



Släktträd. Här är beviset - Fred är ättling i sjunde led från skräddaren Jan Matsson (1737-1805).


Sedan vi studerat sammanställningen ett slag hade vi nått dagens final och det återstod endast en sista överraskning:




Tjocka släkten!



Nu visade jag hela sidan och pekade på namnet längst ned till höger. ”Here”, sa jag. ”It's me!” Det jubel som nu utbröt har nog aldrig tidigare hörts över Hedåkersslätten, scenen var som hämtad ur en tv-produktion! Genom 1700-talsskräddaren så är Fred ifrån Kanada och jag är sjumänningar! Nog är det märkligt, att någon från andra sidan Atlanten söker släktforskningshjälp i Västerfärnebo och den de får tag på är en avlägsen släkting?!



Sjumänningar. På historisk mark i Hedåker, förevigades detta möte. Fascinerande!
"Fredag den 13:e" var inte otursdrabbad den här gången i alla fall!



måndag 8 maj 2017

Bibelskolan


I min ständiga jakt på bilder och berättelser ifrån svunna tider kan man ibland överraskas av att bilder man tidigare sett, helt oväntat dyker upp. Här är ett exempel.



Ösby missionskyrka.


Precis som statskyrkan bedriver konfirmationsundervisning har frikyrkorörelsen undervisat sin ungdom i s k. Bibelskola. Sådan verksamhet har förekommit i Västerfärnebo missionsförsamling, men den slog aldrig riktigt igenom. Den främsta orsaken var nog att det inte fanns tillräckligt många i rätt ålder, men också att det fanns ett visst motstånd hos medlemmarna. Trots att man tillhörde missionsförsamlingen ville man inte frångå traditionen med att konfirmera ungdomen i statskyrkan. Under missionsförsamlingens första 90 år hölls bibelskola i snitt vart tionde år. Då församlingen 1960 firade sitt 90-årsjubileum hade ingen bibelskola hållits sedan 1939. 


För en tid sedan tog jag kontakt med en äldre dam i Enköping, Märta Eriksson, angående gamla skolkort. Hon blev glad över kontakten och bjöd mig hem till sig för att titta på mera foton. Väl där överraskades jag av en bild jag sett förut och jag visste var jag sett den - i gammelfarfars dokumentation om Västerfärnebo missionsförsamling. Skillnaden nu var att här fanns namnen på samtliga personer!


Missionsförsamlingens Bibelskola 1939. Sittande från vänster: Doris Persson, Kajsa Pettersson, pastor Hjalmar Erséus, Gun-Britt Wallin, Valborg Wallin. Stående från vänster: Stig Wester, Olle Ihrfors, Märta Cedervall, Torsten Erséus, Bengt Lundeqvist, Rune Lindell. Ungdomarna är födda 1924-25.


Avslutningsceremonin hölls i Ösby missionskyrka på Palmsöndagen den 2 april 1939 och gruppen förevigades av Färnebo-fotografen Alex Svedlund. Som minne av denna milstolpe i livet tilldelades ungdomarna varsin "helbibel" (Gamla + Nya testamentet) till ett värde av 6:50 kr!


måndag 1 maj 2017

Köksklockan


Det är mycket att tänka på när man flyttar hemifrån. En del saker ska bara finnas och fungera medan andra detaljer gärna får ha sin egna historia. Här är historien om en köksklocka.



När man flyttar hemifrån är det mycket som ska fixas och köpas. Att inreda sitt alldeles egna hem med enbart nya saker kan lätt bli kostsamt och även ganska tråkigt. Nya möbler har ju ingen ”själ”. Då jag flyttade hemifrån saknade jag en väggklocka och helst skulle jag vilja ha en tickande pendyl på väggen.




Hos mormor fanns det en liten pendelklocka som blev över då hon flyttade till en mindre lägenhet. Eftersom den inte satt uppe frågade jag mormor om jag kunde få ”ett förskott på arvet”!

Vi blev glada båda två – mormor över att någon ville ha klockan och jag för att jag hade fått just en sådan klocka jag önskat mig. Klockan som inte hade brukats på flera år behövde nog lite smörja innan jag satte upp den. En av mina nya grannar var duktig med klockor och åtog sig att se över den. Efter en tid fick jag igen klockan och jag tror inte att det kostade mig någonting. Då jag frågade vad han hade gjort åt den, fick jag till svar: ”Jag drog upp den!”


Märta och Bror 1951.

Som nygifta bodde Märta och Bror i en liten lägenhet på Brunnsgatan och där behövdes en köksklocka. Den var ursprungligen ljusgul till färgen och inköptes till Brors födelsedag.

1954 köptes en stuga i Stora Stampers och klockan hängde med. På 1970-talet rustades det i Stampers och klockan målades om till den piffigt bruna kulör den har nu.



Stora Stampers.

För en tid sedan så stannade klockan plötsligt. Precis som morfar så drar jag upp den på söndagarna, men nu stannade ”Hon” redan på tisdagen, trots att hon var nydragen… Jag tog klockan med mig till Sala för att lämna in den på Almqvists Ur.


Heinz Jahrmarkt från ett 30 år gammalt tidningsreportage.

Urmakare Heinz Jahrmarkt, en skicklig yrkesman av den gamla stammen, sken upp som en sol när fick se klockan. ”En Westerstrand! Det där är riktiga grejer, det! Absolut – den ska jag sätta fart på!” Han tog den kvar och skulle höra av sig senare om hur mycket arbete det skulle kunna bli.

Härom dagen var jag och hämtade den. Heinz sken fortfarande då han lämnade ut klockan och så berättade han: ”Den är påskriven på baksidan, att den är såld i augusti -52 och det är vi som har sålt den! De här klockorna kostade ungefär 65 kronor (motsvarar ca. 930 kr. i dagens penningvärde) och vi sålde många såna här. Jag vet det, för det var strax efter att jag börjat här. Till midsommar i år har jag suttit här och lagat klockor i 65 år!”

För ett ögonblick kände jag hur tiden stannade – trots att jag befann mig i en uraffär! Här stod jag med min klocka, nysmord och rengjord och innanför disken stod samme man som sålde den till morfar för 65 år sedan. Det är fascinerande!


Avslöjande baksida. Genom märkningen kunde Heinz identifiera klockan. Här syns även originalfärgen.

torsdag 20 april 2017

Flytten till Hästveda

En verklig raritet bland sparade fotografier och andra handlingar är min farfars fars dagbok från 1917. Här kan man följa honom dag för dag under nästan ett helt år som föreståndare för Flodarörelsens arbetarkoloni i Hästveda.



Salbohed 1916. Skördearbete på "Odlingen" vid Salbohedskolonin.


Det första året i Salbohed fylldes av arbete. Jordbruket rustades upp, djur och redskap köptes in och byggnaderna rustades upp: Nya sjukhuset iordningställdes till kök och logement för vårdnadstagarna och Gamla sjukhuset blev administrationslokaler och bostäder för föreståndare och kontorspersonal.


Kontoret. En av få kvarvarande byggnader sedan regementstiden är det s k. Gamla Sjukhuset, byggt 1818. När Flodarörelsen kom till Salbohed 1916 inreddes byggnaden med bostäder och administrationslokaler. Alltsedan dess har byggnaden kallats Kontoret.


Sommaren gick och det blev höst. Skörden blev ganska bra, så när som att potatisen oväntat frös av i början av augusti. På grund av att Första världskriget rasade ute i Europa var det verkliga kristider. Eftersom potatisskörden förstördes, miste man en viktig basföda. För att klara sig tvingades man sälja en del av kreaturen till slakt för att därigenom få loss lite pengar att KÖPA potatis för!

När sedan vintern kom, övergick arbetet i en betydligt lugnare takt. Förutom den dagliga djurskötseln blev skogsarbete den huvudsakliga sysslan. Men på vårkanten 1917 kom en verklig överraskning!


Ledningen. Här är ledningen för arbetet på Hästvedakolonin. Från vänster: bokhållare Gerhard Grönlund, föreståndare J. David Pettersson och diakon Erland Sehlstedt.


Förutom kolonierna i Vemdalen och Salbohed fanns en tredje anstalt, förlagd i Hästveda i Skåne. Plötsligt måste föreståndaren för Hästvedakolonin hastigt sluta och ny föreståndare måste utses. Pastor Eric E-son Hammar, grundaren och ledaren för hela rörelsen, frågade den nu 28-årige J. David om han kunde tänka sig att flytta till Skåne?



Hästveda kyrka.

Hästveda är en tätort i Hässleholms kommun som fram till 1960 var egen kommun. Orten som ligger efter Södra stambanan, är mest känt för sin årliga hästmarknad. Ett känt namn som starkt förknippas med Hästveda är operettsångerskan Sonja Stjernquist (1931-2002).


J. David greps av ”skräckblandad förtjusning”. I Hästveda var verksamheten redan i full gång och den stora skillnaden mellan de båda kolonierna var att den i Salbohed drevs med hjälp av statsbidrag vilket gjorde att staten ställde krav på hur verksamheten skulle bedrivas. Så var det inte i Hästveda. Så visst, den ökade friheten lockade - frihet under ansvar. MEN, nu var det inte mer är ett år sedan familjen Pettersson flyttat till Salbohed. De hade precis hunnit rota sig, gått med i Västerfärnebo missionsförsamling och fått många nya vänner. Var det nu dags att bryta upp och börja om igen?

Familjen fick en veckas betänketid innan de bestämde sig för att anta utmaningen. David ställde dock ett krav: han ville ha sin syster på resan. Och det fick han!



Asmatorp, Hästveda. Här ses Hästvedakolonins huvudbyggnad på 1940-talet då J. David återvände till Hästveda under en semesterresa tillsammans med sin hustru som här poserar framför kameran.

Flytten inleddes den 9 april. Då bröt J. David upp ifrån Salbohed för att resa hem till Södertälje-trakten och ta adjö av släkt och vänner.

”Tidigt på morgonen den 11 april startade jag med en 2 mil lång slädfärd från Stjärna till Södertälje där jag tog tåget direkt till Hästveda. När jag kom fram sent på kvällen var all snö för länge sedan borta och jag fick åka till Astmanstorp på vangn.” Övriga familjen, hustrun Maria och sonen Olle, anlände enligt dagboken till Hästveda station ”tidigt på morgonen den 19 april kl. 5,24”.


100 år. Den sekelgamla dagboken berättar om hur vardagen såg ut för en alkoholisthemsföreståndare.

torsdag 13 april 2017

LÅNGLATEN, FETGRISEN och PÅSKLÅSKAN, del 2

Här fortsätter nu presentationen av Stilla veckans öknamn. Efter Dymmelonsdagen övergår veckan i en om möjligt ännu mer stillsam fas inför påskens mysterium.


SKÄRTORSDAGENS namn är ”Skärkuse”. Av alla öknamn under veckan är ”skärkusen” riktigt vackert. Skärtorsdagen var den dag då Jesus instiftade den heliga nattvarden. Förleden ”skär-" är ett fornnordiskt ord som betyder 'ren', 'vacker', 'blank' eller 'klar'. Det i sin tur syftar på den ritual som lärjungarna utförde då de tvagade Jesu fötter inför den sista måltiden.

Efterleden ”-kuse” är fornsvenska och betyder 'Herre' eller 'Husbonde'. En fri översättning blir då ”Ren Herre” – är inte det vackert, så säg?! 

Men ingen regel utan undantag. ”Kusens” betydelse varierar i vårt avlånga land. Häst är nog det vanligaste, men på vissa håll kan det vara ett bröd, en varg, en insekt eller Hin onde själv! Så vilken sorts kuse den där Skärkusen är ligger nog i betraktarens öga…


Den sista måltiden.


Så har vi kommit fram till LÅNGFREDAGEN. En dag till åminnelse av den långa dag då Jesus korsfästes och dog. Av gammal tradition var detta en dag av sorg och stillhet. Ända fram till 1969 fanns ett förbud mot offentliga nöjen på Långfredagen. Affärer, danslokaler, restauranger var stängda och radion spelade sorgemusik. Maten den här dagen var sparsmakad, vanligt var att man serverade Ölsupa och Spicken sill – allt för att känna med Jesu lidande.

Barnen fick heller inte leka, men för den skull fick de heller inte ligga kvar i sängen. Den som blev kvar till sist på Långfredagen kallade man för "Långlaten", ett namn som talar för sig själv. 


Kronblom. Är det någon som kan ge "Långlaten" ett ansikte, så är det väl Kronblom: både lång och lat!


PÅSKAFTONENS namn är ”Stäckukott” och nu blir det dialektundervisning.
"Stäckukott" består av två ord: 'stäcku' och 'kott'. Stäcku betyder 'kort, liten'. Ex. en person klädd i för små eller trånga kläder kan beskrivas som stäckutt klädd! "Kott" är ett annat ord för 'liten person' eller vanligen 'barn' (jfr. 'gorrkott' som betyder 'envis unge' eller 'ettrig person').

En anledning till att Stäckukotten är Påskaftonens namn kan vara att Stäckukotten är Långlatens motsats.

Stäckutt. Här är jag i min bästa scenkostym. Den är skräddarsydd, dock inte åt mig!


PÅSKDAGENS namn är ”Påsklåska”
Att bli kallad 'loska' (som i 'spottloska') är aldrig trevligt. Oavsett om loskan är språklig eller verklig är det alltid ett grovt tillmäle och öknamn. 'Loska' kan i vissa dialekter vara ett annat ord för 'lort', men det gör inte saken bättre. Men Påskdagens låska stavas med "å" och är ett gammalt ord för 'lat, slö'. Anledningen till varför Påskdagens morgontrötte får ett så otrevligt namn kan bero på att det är just idag som det verkligen är GLAD PÅSK! En dag då man inte har tid att ligga kvar i sänghalmen. Idag är Kristus uppstånden igen ifrån det döda, och i landets kyrkor sprids ljuslågan på nytt till jubel och glädje! Vem vill sova bort en sådan glädjeyra?!


ANNANDAGENS namn är ”Ann'dagstoska”. Det första som slår en, är att det låter som en kaka. Men det här är inte mycket till godsak. "Toskan" i det här fallet är en språklig förvandling av 'tokern'. En orsak till att 'Tokern' ändrats kan bero på att "Ann'dagstoska" rimmar på "Påsklåska" – allt för att lättare minnas alla namn. Varför blir den morgontrötte tokig på Annandagen? Ja, hur skulle du själv reagera om du fått ett nytt öknamn under en veckas tid?!


Trots att påskhelgen är över, fortsätter dessa öknamn ännu ett par dagar


TREDJEDAGENS namn är ”Tre'dag skettfjärding”. Och vad är det? Jo, till att börja med har det skett en språklig förvanskning av ursprunget så att nutidens benämning egentligen inte betyder någonting. Det ursprungliga titeln bör ha varit ”stjärtfjöLing” (uttalas med tjockt ”L”). Och vad är det kan man ju fråga sig?

'FjöL' är ett gammalt ord för 'plant trästycke', tex. kakfjöL (brödspade) eller plogens vändskiva. Därmed kan man förklara att ”stjärtfjöLen” är sittbänken på utedasset – inte själva hålet som man idag kan kalla för fjöLen. På gammalt Färnbomål kallades hålet för ”burran”!

Men hur har det kunnat bli en ”Skettfjärding” av en ”StjärtfjöLing”
Ja, till att börja med får man nog anse att 'fjöLing' kan beskrivas som 'den som använder fjöLen' (i detta fall en stjärtfjöL). För det andra är denna förvanskning bevis för att detta ord hör hemma i trakterna kring norra Västmanland där talspråket präglas av ett tjockt ”L”. Det tjocka ”L-et” hörs till vardags i ord som kLocka, pLocka, äLg, pLaska osv. Det intressanta med detta ”tjocka L” är, att beroende på sammanhang kan det ibland förvandlas till ett ”R”. Ta till exempel ordet 'kölna' (en byggnad att torka säd i), det stavas med ”l”,uttalas med ett tjockt ”L”, men låter som ”R”. Där har vi nog förklaringen till varför ”fjöLing” med tiden ändrats till ”fjörning”.


Hebo kölna. 1937 flyttades socknens sista kölna till Gammelgåren i Västerfärnebo. Byggnaden är en torkanläggning i två våningar med en eldstad i den nedre och lavar i den övre.

Ett annat gammalt ord är 'fjärding' som betyder 'fjärdedel'. Allteftersom tiderna och språket har förändrats har man glömt de gamla ordens innebörd och återanvänt dem med nya betydelser. Och säkerligen genom missförstånd, har ”fjörning” förväxlats med ”fjärding” som i sin tur ”ligger bättre i munnen” än det andra.

Men vad innebar utmärkelsen ”Tre'dag stjärtfjöLing”? Jo, enligt gammal tradition skulle utedassen tömmas på tredjedag påsk och det hedersuppdraget tillföll den sist uppstigna just den här dagen. Numer är utedassen en ganska ovanlig företeelse och det är än mer sällsynt att någon har som tradition att tömma utedasset på just Tredjedag påsk. Därmed spelar det heller ingen roll vad en ”skettfjärding” är!


Veckan avslutas med FJÄRDE DAG PÅSK och denna dag kallas den morgontrötte för ”Fjärn'dag gettingpes”. Hur förklarar man det utan att generas alltför mycket? Jo, jag tror att det är så här: har man klarat sig från öknamn hela veckan men försover sig idag, kan man än stå ut med att bli kallad för denna mikroskopiskt lilla tingest. Samma sak gäller den som samlat på sig flera troféer under veckan kan nog faktiskt stå ut med ytterligare ett litet namn. Men eftersom det är frågan om en geting, finns här en gadd som sticks!


Nu är Stilla Veckan över för den här gången och därmed även risken att få några flera öknamn, pga. att man sover för länge. Men hur gammal är då den här traditionen? Ja, det är svårt att säga eftersom muntliga traditioner sällan har något "ursprungsdatum". Det enda man kan konstatera är att den är mycket gammal eftersom både Tredje och Fjärdedag Påsk är medräknade. Dessa dagar var också "röda dagar" fram till den så kallade "Stora Helgdöden 1772" då hela 21 helgdagar avskaffades i ett enda slag! Kungen och Riksdagen ansåg att svensken var för mycket ledig. 1/3 av årets dagar var helgdagar.

Den här undersökningen har jag gjort på helt eget initiativ och tolkningen är alldeles fri. Det har varit intressant att "bryta sönder" de gamla namnen för att syna dem närmre och försöka förstå vad de egentligen står för. Traditionen tycks finnas lite varstans i Sverige men har ett starkt fäste Bergslagsområdet (norra Västmanland, södra Dalarna) men kan variera kraftigt mellan olika socknar.

Förr var dessa namn blodigt allvar - hade man riktig otur kunde man bli kallad för någonting för lång tid framöver.

Hur har då traditionen uppstått? Ja, troligen kommer det an på att veckan före Påsk kallas för 'Stilla Veckan'. MEN bara för att den var stilla fick man heller inte ligga och lata sig.



Glad Påsk alla läsare!


tisdag 11 april 2017

LÅNGLATEN, FETGRISEN och PÅSKLOSKAN, del 1

Att barn ”tävlar” eller leker sinsemellan är något som alltid har förekommit. Vissa lekar består medan andra faller i glömska och ersätts med nya. En gammal lek som numer är ganska bortglömd, är traditionen att förse den som sist klev ur sängen under Stilla veckan, med ett öknamn.




Stilla veckan är veckan innan påsk, en vecka för åminnelse av Kristi lidande och död på korset. Under denna vecka företogs inga större arbeten utom de vardagliga sysslorna, men för den skull sågs det inte med blida ögon på om man bara gick och latade sig. Troligen är det bakgrunden till denna tradition jag nu tittat närmare på.



Svenska palmblad. I Sverige smyckas kyrkorna efter gammal tradition med videkvistar på Palmsöndagen eftersom det inte finns varken gröna löv eller palmer naturligt så här års. Palmer finns inte naturligt någon annan tid heller.


Stilla veckan inleds på PALMSÖNDAGEN och den som ligger för länge då kallas för "Palmstrutt”, ”Palmskrutt” eller ”Palmoxe”. Att bli kallad ”-strutt” eller ”-skrutt” är det nog ingen som strävar efter, men att liknas vid en stor och stark oxe kan väl inte vara så nedlåtande? Jo, i detta fall är det nog så. ”Palmoxen” anspelar på uttrycket ”lat som en oxe”.

En anekdot i sammanhanget: På Mälby herrgård i Västerfärnebo socken användes det oxar. De var starka dragdjur och en verklig tillgång då ny åkermark skulle brytas, men ack så slöa. Då man arbetade med att odla upp en mosse på herrgårdens mark, gick oxarna ned sig i den sura leran. Det såg hopplöst ut, men säger historien, så hördes vällingklockan och DÅ blev det fart på oxarna! Så mycket visste de, att det var signalen för ”rast, vila”.


Vällingklocka. På större gårdar användes vällingklockor som kallade gårdens arbetare till måltid och signalerade arbetets start och slut. Här är en rekonstruktion som finns på Västerfärnebo Gammelgård.


Palmsöndagen följs av BLÅMÅNDAGEN vilket egentligen är fel. Blåmåndagen är måndagen efter Fastlagssöndagen dvs. de inledande dagarna i Fastlagen som firades här i landet då Sverige var katolskt och kyrkorna kläddes i blåa textilier just den här dagen. Hursomhelst kallas den måndagens morgontrötte för ”Sulten”, "Sulten räv” eller ”Magern”. Inget av namnen är väl knappast något att stoltsera över, men det troliga är att dagens namn verkligen har med Blåmåndagen att göra.

Fastlagen, som inleds på Fastlagssöndagen, är en 40 dagar lång fasta inför påsken. Endast söndagarna var befriade från fastan. Då fick man äta! Äter man mycket den den ena dagen brukar man bli hungrig dagen efter – och där har vi nog förklaringen till att bli kallad ”Sulten räv”.


Tisdagens namn är också lånat ifrån Fastlagen: FETTISDAGEN. Fettisdagen är den sista dagen innan Påskfastan börjar på allvar och namnet härrör till all den feta maten som man frossade i just denna dag. Fet-tisdagsbullen, eller semlan, har sitt ursprung i denna dag.

Iallafall har den folkliga traditionen lånat Fettisdagens namn till tisdagen i Stilla veckan och därmed kan dagens sjusovare kallas ”Feten” eller ”Fetgris”. Att bli kallad ”fet” eller ”gris” är aldrig roligt, än mindre i kombination!

I dessa tider då felaktiga särskrivningar är väldigt vanliga, har Fet-tisdagen betoning flyttats och blivit Fettis-dagen istället. Och vem vet, det kanske är just Fettis-dagen som infaller i Stilla veckan?


Onsdagen i Stilla veckan kallas DYMMELONSDAGEN. Då byttes kyrkklockornas metallkläppar mot en av trä som gav en dovare klang som markering för att nu inleddes den verkligt stilla veckan. Dagens sjusovare kallades därför för ”Dymmeloxe” – ännu en oxe med samma värdering som ”Palmoxen”.

Men här finns det lokala variationer. Enligt vad jag är uppväxt med kallas onsdagens sjusovare för ”Askfis”, vilket har en tydlig koppling till Askonsdagen – den dag då fastan inleds. Det ger mig en spännande reflektion över att denna tradition, som nu gäller veckan inför påsk. Ursprunget kanske egentligen är två gamla traditioner som sammanslagits? Eller så är det bara så att de speciella dagarnas namn har levt kvar i folkmun, men mist sin ursprungliga betydelse – ungefär som fettis-dagen!



Fet-tisdagsbulle. Ursprungligen var detta bakverk avsett för Fastlagen, tiden mellan Fastlagssöndagen och Askonsdagen. Tack och lov är den etablerad som semla, för vem är sugen på en Fettis-dagsbulle?!