torsdag 22 juni 2017

Folkskollärare Martin Geisler

Häromdagen var det 80 år sedan Kilbo-profilen Martin Geisler gick i pension. Därmed avslutades en epok i Kilbo skolhistoria som varade i 23 år.



Kilbo folkskola 1937. Främre raden från vänster: Nils Eriksson, Åke Rönn, Harry Lagerkvist, Erik Gustavsson, Bernt Andersson, Alvar Odenius, Magnus Ekman, Lars Hedlund, Arne Ljungkvist. Andra raden från vänster: Stig Hall, Ingvar Åhman, Folke Hellstrand, Lars Nordin, Olle Ihrfors, Gösta Nyström, Sven-Olof Lundgren, Sigurd Ljungkvist, Hans Fernkvist, Holger Sjöström. Tredje raden från vänster: Ulla Blixt, Margit Wallin, Dagny Carlsson, Ingrid Larsson, Karin Larsson, Inez Odenius, Ruth Andersson. Bakre raden från vänster: Inga-Britt Andersson, Alice Bergstrand, Margit Johansson, Inga Carlsson,  Alice Eriksson, Märta Cedervall, Margit Holstensson, Inga-Britt Hellstrand, Aina Pettersson, Martin Geisler.


Men vi tar historien från början.
Nils 'Martin' Emanuel Petersson föddes den 23 april 1873 i Klockrikes klockargård och fick med tiden två bröder och en syster. Föräldrarna hette Karl Israel Petersson (1843-1923) och Anna Charlotta Albertina Olofsdotter (1852-1929). Fadern var organist och skollärare i Klockrike församling.



Folkskolan och kyrkan i Klockrike omkring år 1900.




Klockrike församling var då en egen kommun men ingår sedan kommunreformen 1971 i Motala kommun. När järnvägslinjen Linköping – Fågelsta öppnades i slutet av 1800-talet byggdes här ett stationshus och kring detta växte Klockrike samhälle fram. Järnvägen lades ned 1963. Sockennamnet förknippas kanske mest med Harry Martinsons roman ”Vägen till Klockrike”.


Klockrike station.


1889 konfirmerades Martin i Linköpings domkyrka och därefter började han att studera. Målet var att bli lärare som sin far, men efter sin examen flyttade han till Göteborg och arbetade först som kontorist.


Efter sex år i Göteborg återvände han till föräldrahemmet i Klockrike och nu först tituleras han ”folkskollärare", men fortfarande hette han 'Petersson' i efternamn. Vid den här tiden, i slutet av 1800-talet, var det ett stort mode i att ”ta sig” ett nytt familjenamn. Martins bröder hade följt trenden och tagit sig nya namn. Brodern Carl Wilhelm Daniel (f. 1877) kallade sig 'Feisler'. Han kom senare att hamna i Paris där han gick ur tiden 1959.


Den andre brodern, Per Axel Samuel (1881-1962) ville inte vara sämre. Som organistkandidat valde han att kalla sig 'Geisler', ett namn som även passade Martin. Att bröderna valde just 'Geisler' som efternamn har nog sin förklaring i att de nog lät sig inspireras av familjehistorien. Brödernas mormors mor hette Brita Lisa Gissler, ett namn bildat av HENNES farfars förnamn – Gissle Ericsson!


Året därpå, 1899, flyttade han till Åhus och fick där först plats som folkskollärare och senare skolföreståndare vid Åhus Privata Samskola. Där stannade han till 1911 då han än en gång flyttade hem till sina föräldrar.

1912 flyttade han igen, denna gång till i Hyltinge (D-län) där han fick en lärartjänst på Sprengtportenska skolan. Här stannade han i två år.


Sprengtportenska skolan. Folkskola i Hyltinge 1850 - 1933.



I november 1914 bytte han arbetsplats för sista gången – nu gick flyttlasset till Kilbo folkskola i Västerfärnebo (U-län).







I Kilbo fanns en alldeles nyuppförd skolbyggnad och här blev Martin Geisler en verklig profil i bygden, men till en början betraktades han nog lite för ”fin” för sitt sammanhang. En kringflackande östgöte kanske inte alltid sågs med blida ögon av Kilbo-borna, men att han kontakter i Paris kunde samtidigt anses som något exotiskt!


Kilbo folkskola 1919. Främre raden från vänster: Elsa Bergstrand, Ingrid Bergstrand, Alice Andersson, Märta Bäckman, Signe Hedlund, Märta Hedlund, Elsa Johansson, Ester Svedberg, Anna Johansson. Andra raden från vänster: Evert Johansson, Gustav Vester, Karin Johansson, Linnéa Gustavsson, Karin Johansson, Linnéa Eriksson, Anna Bäckman, Elov Andersson, Karl Franzén. Tredje raden från vänster: Ture Hagman, Gösta Alvedahl, Arne Hedvall, Einar Svedberg, Gustav Johansson,  Gustav Andersson, Gösta Hedberg, Göte Lindberg, Albert Österberg, David Fernkvist, Oskar Berglind, Holger Green, okänd. Bakre raden från vänster: Martin Geisler, Teodor Westholm, Tage Hagman, Gösta Lindberg, Torsten Kilström, Herman Fernkvist, Bernhard Eriksson, Elov Bergman.


Geisler var en lärare av den gamla stammen. Med sträng disciplin undervisade han ensam fyra klasser i alla då förekommande ämnen. Favoritämnet var Sång. Geisler var en duktig solist- eller duettsångare tillsammans med smeden Oskar Cedervall (1895-1976) och sjöng ofta i Västerfärnebo kyrka.

Geisler var ensamstående hela sitt liv och fick därför klara hushållet själv. Måltiderna intog han den första tiden hos grannarna – men 1917 förändrades allt. En ny skolfröken anställdes i den intilliggande småskolan. Mellan fröken Ester Björklund (1896-1971) och magister Geisler uppstod nu kanske Västerfärnebos första särbo-förhållande. Varje dag sågs Geisler, med käpp och hatt, spatsera iväg till småskolan för en måltid hos fröken Björklund!


Men även solen har sin fläckar. Att vara en aktad och beläst man i en bygd som domineras av bönder blev kanske långsamt med tiden och tillsammans med andra sorger och bekymmer sökte Geisler trösten i flaskan. Det berättas att det ibland hände att eleverna möttes av en oklädd magister som meddelade att dagens skola var inställd.




Kilbo folkskola 1930. Främre raden från vänster: okänd, Margit Söderlund, okänd, Greta Hedlund, okänd, Maja-Lisa Andersson, Karin Odenius, Inga Carlsson, Ella-Britt Pettersson, Bengt Johansson. Andra raden från vänster: Harry Fernkvist, okänd, okänd, Britta Pettersson, Svea Carlsson, Ebba Fernkvist, Ingrid Pettersson, Lilly Pettersson, Maj-Lis Wallin, okänd, Märta Wallin. Tredje raden från vänster: Linnéa Ljungkvist, Rune Lagerkvist, Erik Johansson, Georg Eriksson, Bengt Ihrfors, Bertil Holstensson, okänd, Erik Nyström, okänd, okänd. Bakre raden från vänster: okänd, Sören Hellstrand, Åke Johansson, Bengt Hellstrand, okänd, Nils Hedlund, Arne Pettersson, Martin Geisler.


Martin Geisler levde för sin skola och sina elever. Han undervisade inte bara i teori utan även i träslöjd och indirekt i vardagliga sysslor. Den som var tjänstvillig belönades också.

Forna elever har berättat att om man till exempel bar in en hink vatten gav det 10 öre och en korg ved 5 öre. Geisler var en inbiten cigarrökare och det förrådet krävde ständig påfyllning. Ett ärende till affären i Västerbykil betalades med 20 öre, men gick ”handelsresan” till affären i Hedåker kunde man tjäna en hel 25-öring, eftersom det var längre dit!



Den 19 juni 1937 gick Martin Geisler i pension, men till skillnad mot många andra inflyttade skollärare flyttade han inte härifrån utan stannade kvar i bygden. Han flyttade ifrån skolhuset och in i en arbetarbostad vid Mälby herrgård. Här kunde han ta håll på skolbarn från Mälby för att utföra diverse sysslor, givetvis mot ersättning. Men den dagliga promenaden och måltiden hos fröken Björklund fortsatte så länge han levde.



Arbetarbostad vid Mälby herrgård.


Efter ett par år som pensionär bröt andra världskriget ut och rikets alla män i arbetsför ålder blev inkallade i beredskap. Geisler fick då åter träda i tjänst och vikariera för sin efterträdare Eric Törnros (1908-1980) och under vissa perioder även för Artur Svenman (1902-1977) vid Rosshyttan folkskola.


Den 7 januari 1950 somnade Martin Geisler lugnt och stilla efter en långt liv i skolans tjänst. Han ligger begravd på Västerfärnebo kyrkogård.



Skolåterträff 1993. Främre raden från vänster: Ulla Eriksson (Blixt), Margit Zöllner (Holstensson), Margit Ragnarsson (Wallin), Hans Fernkvist, Inga.Britt Nyström (Hellstrand), Aina Hellstrand (Pettersson). Andra raden från vänster: Stig Hall, Alice Eng (Bergstand), Gösta Nyström, Lars Nordin, Märta Eriksson (Cedervall), Sven-Olof Lundgren. Bakre raden från vänster: Ingvar Åhman, Sigurd Ljungkvist, Lars Hedlund, Folke Hellstrand, Olle Ihrfors, Harry Lagerkvist. Damernas flicknamn inom parantes.

tisdag 6 juni 2017

Nationaldagen

Idag är det Nationaldagen – hembygdsrörelsens högtidsdag. För även om hembygdsföreningar förknippas med röda timrade stugor och folkdräkter så har alla sin hembygd – oavsett vilken tid eller samhälle man lever i.








Förutom de röda stugorna är den Svenska flaggan en symbol för hembygden. En så stark och tydlig symbol som den borde firas med en egen dag. Ett första försök gjordes redan på hösten 1915 men då med avsikt att samla in pengar till Landstormens befälsförening. Mannen bakom idén hette Nils Ljunggren och var grosshandlare men tjänstgjorde då inom Landstormen. Dessvärre kom aldrig festligheten till stånd, man ansåg det praktiskt omöjligt att anordna ett utomhusfirande på höstkanten. Istället framflyttades arrangemanget till den 6 juni ett datum som historiskt förknippas med att Gustav Vasa red in i Stockholm och Sverige bröts sig ur Kalmarunionen. Alltsedan dess har Sverige varit ett fritt land.



När Svenska Flaggans Dag infördes blomstrade nationalromantiken och hembygdsföreningar bildades överallt i vårt avlånga land, bland annat i Västerfärnebo.


Ursprungligen användes flaggan av kungen och krigsmakten. I Västerfärnebo var man bekant med den blågula fanan från regementet på Salbohed. Sedan regementet flyttat till Västerås användes det gamla exercisområdet som folkpark då Väster-Färnebo Ungdomsförening ordnade sina sommarfester. Och självklart hissade man flaggan när det var fest!


1915 bildades Västerfärnebo Hembygdsförening och ungdomsföreningen upplöstes. Året därpå uppläts exercisområdet till alkoholistanstalten Flodakolonier och sommarfesten blev hemlös. Istället fann man en lämplig hage på Prostgårdens mark invid Svartån. Där anordnades 1916 års sommarfest och inför festen flyttade man dit föreningens flaggstång.



Flaggan halas. I över 100 år har Västerfärnebo Hembygdsförenings arrangemang avslutats med att flaggan halas och deltagarna sjunger "Du gamla, du fria". Här halas flaggan av Arne Hällqvist och Arne Abramsson.


Med tiden kom hembygdsföreningen överens med prostgårdsarrendatorn om att att få arrendera hagen. Hit flyttades nu kulturhistoriska byggnader från trakten och så skapades Västerfärnebo Gammelgård.


Mer om flaggstångens centrala plats, Gammelgårdens byggnader och dess trotjänare kommer jag att visa och berätta om den 27 juli kl. 19:00 på Västerfärnebo Gammelgård. Välkomna!!



Västerfärnebo Gammelgård 1988.


lördag 3 juni 2017

Pingsten 1942


Idag är det Pingstafton. Pingsthelgen har sedan lång tid varit starkt förknippad med konfirmation och bröllop. För 75 år sedan firades både konfirmation och bröllop hos Kohléns i Tullsta.



Kila-konfirmander 1942. Främre raden från vänster: Maj-Britt Eklöf, Märta Kohlén, Inga-Lill Andersson,Maj-Britt Nordin, okänd, okänd. Mittenraden från vänster: Ruth Andersson, Skräddarbo-Gun-Britt, Rune Lundkvist, Åke Häggrot, Kyrkoherde Ejnar Brundin, Arne Andersson, Sven-Erik Hedkvist, "Tvillingarna från Korpilombolo". Bakre raden från vänster: okänd, okänd, Hans Eriksson, ? Hedström.


Då, 1942, inföll pingsten den 23-25 maj. Pingsthelgen är en fortsättning på påskens mysterium och infaller 50 dagar efter påsk. Och eftersom påsken är en rörlig helg, flyttar även pingsten för varje år.


Märta Kohlén (f. 1928, min mormor), var då 14 år och skulle konfirmeras. Efter sexårig skolgång och fortsättningsskola återstod endast konfirmationen innan hon var fullfjädrad för att pröva sina egna vingar. Efter konfirmationen var man vuxen och arbetslivet väntade. Konfirmationens status vid den här tiden kan man jämföra med senare tiders student- och examensfestligheter.



Alice och Olle Svensson


Märtas nio år äldre syster Alice (1919-1993), gick i giftastankar. Hon hade mött den stora kärleken, Olle hette han och härstammade från Hälsingland. Så bestämdes det att på bröllopet skulle stå i pingsthelgen. Enligt den gamla traditionen ”att det är brudens far som står fiolerna” rustades det nu till bröllop i Tullsta. Det städades och fejades, det lagades mat och bakades – det fick inte verka snålt trots dyr- och ransoneringstider!


Olle Svensson (1912-1985) var byggnadssnickare och näst äldste son till sömmerskan Kristina Svensson (1887-1963) i Trönö församling (X-län). Förutom Olle hade Kristina ytterligare två söner och en dotter. Till bröllopet i Kila var alla, med respektive, inbjudna (minst åtta pers.) och tur var väl att Kohléns (10 pers.) hade gott om plats – för alla skulle ju sova över!


Samling på trappen. Här ses ett flertal av bröllopsgästerna, samlade inför avfärd till Pingstdagens konfirmation. Kända namn från vänster är: Henrik Kohlén, Margit Kohlén, Gertrud Kohlén, Milda Kohlén, Artur Kohlén, Märta Kohlén. Mitt i dörröppningen syns Pingstaftonens brudpar: Alice och Olle Svensson. Längst ut till höger i bakre raden står Aina Kohlén.


På Pingstdagen var det konfirmation. Efter morgonstökningen hos djuren och frukost var det så dags att göra sig i ordning för att gå till kyrkan igen. Efter konfirmationen bjöds det på rester sedan gårdagens kalas. På Annandagen var festligheterna slut och livet återgick till det normala.



Festen är över. Stolarna räckte inte till åt alla gäster så man fick låna av grannarna. Här är man på väg att återlämna dem. Från vänster: okänd, okänd, okänd, Henrik Kohlén, Ingvar Kohlén, okänd, Artur Kohlén, Gottfrid Andersson, okänd.


Fick konfirmanden några presenter då? Nja, inte som dagens konfirmander eller studenter. Av Kila församling fick varje konfirmand varsin ”Bibel för barn”, men av familjen fick man vanligen en psalmbok. Förr i tiden hade var och en hade sin egen psalmbok med sig till kyrkan, då fanns inga att låna på plats.


Traditionen var den att pojkar fick svarta psalmböcker och flickor fick vita (mycket för att matcha pojkarnas mörka kostymer och flickornas vita klänningar). Dessvärre var det prisskillnad beroende på färg – den vita var dyrare än den svarta!


Att både bekosta ett bröllop och samtidigt köpa konfirmationspresent blev kanske för mycket för lantbrukare Henrik Kohlén. Oavsett om det blev för dyrt eller om det var sparsamheten som gjorde sig påmind, så fick Märta en SVART psalmbok!



Konfirmationsminne. Trekvarts sekel sätter sina spår. Sliten, men inte sönderläst har den följt Märta genom livet. 

lördag 27 maj 2017

Skommar-Olles


Det här är historien gården Skommar-Olles i Sör Salbo. Gården är känd sedan slutet av 1600-talet och behölls inom samma släkt de första 150 åren.







Den första bonden på gården jag funnit är Lars Matsson. Han var född 1694 och gifte sig 1716 med Cherste Ersdotter (f. 1697) från Västervåla. Tillsammans fick de tre söner och fem döttrar. Lars Matsson gick ur tiden 1768 av ålderskrämpor och och hustrun Cherste avled 1775 av kallbrand.

1743 gifte sig den äldste sonen, Mats Larsson och övertog gården. Mats var född 1719 och gift med Christina Jansdotter (1717-1800). De fick tre döttrar. Mats tog värvning vid regementet och utnämndes till korpral. Militärer vid den här tiden tilldelades ett annat efternamn som användes som ”legitimation” och Mats kom därmed att få namnet Fogel.

I maj 1775, då Mats var 53 år avled han av ”håll och styng” (lunginflammation). I kolumnen för värderingar om den avlidnes uppförande noterade kyrkoherde Carlbaum: ”Gud är dömare”.

Ny bonde blev nu Mats Fogels måg, Eric Matsson. Han var född 1744 i Tappebo och gift 1776 med dottern i gården, Catharina Matsdotter (1754-1836). De fick sju barn tillsammans. 

Av de sju barnen blev dottern Anna den som kom att ta över gården tillsammans med sin make. Hon var född 1779 och gifte sig 1804 med Anders Matsson (1777-1817), även han från Sör Salbo. De fick två döttrar och en son innan Anders avled i lungsot, natten till den 10 juni 1817.

Nu blev änkan Anna Ersdotter bonde i Sör Salbo och drev gården ensam under fyra år innan gårdens namngivare, Olof Olsson, tog över.

Olof Olsson var född 1792 på Norr Salbo ägor och var son till sockenskomakaren Olof Matsson (1758-1791) och kallades därmed för ”skommarns Olle”. Genom att han gifte sig 1816 med Greta Andersdotter (1792-1865) kom han att bli han näste bonde i Sör Salbo. Olof var förtroendevald och utsågs till nämndeman en tid.



Skommar-Olles. Så här såg den gamla mangårdsbyggnaden ut i "Skommar-Olles". Den revs 1964.


I början av 1860-talet kände ”Skommar-Olle” sig gammal och sliten. Eftersom han och Greta inte fick några barn sålde han gården på sommaren 1863 till Gustaf Karlsson från Grythyttan. I köpekontraktet inskrevs att ”Skommar-Olle” med maka fick bo kvar på gården så länge de levde. I september samma år drabbades ”Skommar-Olle” av slag (stroke) och avled, 71 år gammal. Änkan Greta, som tagit sig namnet Salholm gick ur tiden 1868, 75 år gammal. 

Den nye ägaren, Gustaf Karlson, var född 1825 i Grythyttan och gift 1849 med Maja Jansdotter född 1827 i samma socken. De fick fem barn tillsammans, varav fyra var födda i Grythyttan.

Med Gustaf Karlsson ankomst till bygden började ett nytt kapitel i Västerfärnebos historia. Sedan det förhatliga Konventikelplakatet upphävdes 1858 började frikyrkorörelsen växa fram i Sverige. 1867 började Gustaf Karlsson att kalla till väckelsemöten i sitt hem. Intresset var till en början svalt men växte snart och 1870 bildades Västerfärnebo - Fläckebo missionsförening.


Gustaf Karlson (1825-1904)

Gustaf Karlson förblev bonde i Skommar-Olles fram till 1877, då han flyttade till Västerås och överlät gården till sonen Carl Johan Gustafsson. Han var född 1849 i Grythyttan och gift 1875 med Anna Karin Larsdotter (1855-1937) från Fläckebo. De stannade till 1882 innan de sålde gården och flyttade till Berg, Västerfärnebo, där de köpt sig en lanthandel.


Ny bonde i Skommar-Olles blev nu Anders Gustaf Fernström, född 1832 i Fläckebo och gift 1859 med Fredrika Karolina Lundell (1822-1897) från Haraker. De fick två barn: Engla Fredrika (f. 1860) och Karl Gustaf (f.1862).

Anders Gustaf drev gården fram till 1890 då sonen Karl Gustaf övertog densamma. Han hade samma år gift sig med Matilda Persdotter (1864-1947) från Lilla Matsbo. De fick fyra barn tillsammans.

Yngst av barnen var Sigrid (1897-1986). I samband med att hon 1922 gifte sig med Albin Wretman (1898-1988) övertog de Skommar-Olles. Albin kom att utöka gårdens areal och köpte 1940 han delar av Norr Salbo Kronoboställes egendom. Eftersom gården nu hade egendomar i både Sör och Norr Salbo, övergavs det gamla namnet och gården kallas sedan dess för Wretmans i Salbo.

1954 överläts gården till Albin och Sigrids son Erik Wretman (f. 1923). Han gifte sig 1963 med Ella Sundström (1921-1996) och de fick sonen Lars-Erik, gårdens nuvarande ägare.


Wretmans. En dagsfärsk bild hur mangårdsbyggnaden ser ut idag. Den är uppförd 1947.


lördag 20 maj 2017

Syskonkärlek

Syskonkärlek är ett begrepp som alla syskonskaror känner igen. Att syskon kivas och avundas varandra är nog något som hör till. Det brukar vara som mest påtagligt under barndomen men kan hänga med hela livet. Idag har 'Karolina' namnsdag, ett namn som får mig att minnas två systrar där storasyster avundades lillasysters namn.



Att ha flera förnamn än tilltalsnamnet är en lite udda sed – man använder ju bara ett! Men varför har man då flera förnamn? Ursprunget till denna sed kommer ifrån kungahusen och ”finare” familjer. Kanske att det användes som härledning till vilken familj man tillhörde. I vissa fall har personen ifråga bytt från det ena till det andra namnet någon gång under sin levnad av någon anledning, men oftast finns de bara där som ”fripassagerare” i pass och id-handlingar.



1992. Här sitter Lilly Gustafsson (t v.) och Ella-Britt Aldén i Storstugan på Västerfärnebo Gammelgård vid evenemanget "Hembygdens dag". De visar hur man stickar täcken i en s k. täckesbåge.


Lilly Gustafsson (1922-2014) talade ibland om så fina namn hennes lillasyster Ella-Britt (1923-2008) hade, till skillnad mot henne själv! Själv hette hon 'Lilly Anna Karolina'. 'Karolina' var ett namn hon verkligen INTE tyckte om! Med stor glimt i ögonen förklarade hon: ”Tänk så fina namn Ella-Britt fick – 'Ella Birgitta Linnéa' – det låter ju alldeles som en vårbris! Men jag, jag fick 'Lilly Anna Karolina' – det låter ju som en höststorm!!”

Är inte det syskonkärlek så säg?


lördag 13 maj 2017

Besöket från Kanada

Idag är det ett år sedan jag i regn och rusk guidade runt i Västerfärnebo med svenskättlingar från Kanada. Trots det råa och kalla vädret fylldes dagen av ljus och värme.



På kyrkbacken i Fläckebo.

Då var det fredag, fredag den 13:e. Den skrockfulle skulle säga att det betyder otur och det kanske att vi hade när det gällde vädret. 8-10 grader ”varmt”, regnskurar och allmänt gråkallt – men i övrigt skulle det bli en mycket lyckad dag! Jag hade stämt träff med Kerstin Wistrand, ordförande i Fläckebo hembygdsförening vid Fläckebo kyrka för att där ta emot de långväga gästerna.

Vid 10:30-tiden anlände så gästerna. Stina Josefsson från Falun kom då från Sala där hon hämtat sin syssling Fred Wah från Kanada och hans döttrar Jennifer och Erika. Vi möttes på kyrkbacken och inne i kyrkan hade Kerstin dukat fram kaffe med dopp.


Kyrkkaffe.


Freds mamma, Karin Eriksson (1916-2015), emigrerade tillsammans med sina syskon och föräldrar Henning och Alma Eriksson till Kanada 1923. Henning var född 1890 i Västerfärnebo och Alma 1895 i Fläckebo och nu var Fred nyfiken på om det fanns några spår kvar efter hans förfäder.

Efter kaffet gick vi ut på kyrkogården och besökte Freds mormors mors grav. Hon hette Sofia Eriksson och gav livet åt nio barn. Vid 49 års ålder blev hon änka med fyra minderåriga barn. För att klara sitt uppehälle blev hon hushållerska hos sin ogifte svåger, Gustaf Eriksson (1853-1940). Även hans grav besågs innan vi satte oss i bilarna för att förflytta oss till Degerängen, den plats där Freds mormor och även Stinas morfar var född.


Degerängen, Fläckebo. Här ses Freds mormors mor Sofia Eriksson (1854-1937) tillsammans med sin svåger Gustaf Eriksson (1853-1940) utanför stugan i Degerängen. De levde som gifta sedan Sofia blivit änka 1903. Stugan är numer om- och tillbyggd.


Därefter blev det lunch på Sätra Brunn innan dagen fortsatte i Västerfärnebo. Där visade jag dem kyrkan och flera släktgravar.



Erikssons-Tildas. Något kors finns inte kvar vid Freds morfars mors grav men kyrkogårdsvaktmästaren hade märkt ut platsen med två korslagda kvistar.

Nu återstod endast en önskan för Fred – han ville se den plats där hans mamma Karin bott som barn, så vi åkte till Sjösvedde.

Långt uppe i skogen, vid Tappebosjöns strand, ligger en plats som kallas Sjösvedde som betyder 'svedjan vid sjön'. Här bodde Freds mormor, morfar, mamma, moster och morbror hos Freds morfars mor fram till 1923. Stugan de bodde i finns inte kvar, men grunden är fullt synlig och resterna av jordkällaren.


Sjösvedde 1923. Här är ses Henning Eriksson med familj vid stugan i Sjösvedde på sommaren 1923, strax innan de emigrerade till Kanada. Från vänster: systrarna Märta samt deras farmor Matilda, Erikssons-Tilda kallad. Vidare ses makarna Alma och Henning Eriksson.


Det blev en gripande stund då den gamla bildens detaljer återfanns i naturen. Grunden efter stugan och den plana stenen som flickorna sitter vid, finns fortfarande kvar!



"På mammas sten". Här står Fred på den sten som hans mamma fotograferades vid för 93 år sedan.

Nu var alla mer än nöjda, men då hade jag en överraskning kvar! Så vi åkte till Hedåker och svängde in på en ladugårdsbacke. ”Vad är nu på gång?” såg jag hur de tänkte. ”Surprise!” sa jag.


Skräddars i Hedåker, juni 2016.


”Nu har vi kommit till Hedåker och den här gården kallas för 'Skräddarns'. Den byggdes på 1700-talet av en skräddare som hette Jan Matsson. Han var din morfars farmors farfars far”, förklarade jag för Fred och visade honom denna sammanställning:



Släktträd. Här är beviset - Fred är ättling i sjunde led från skräddaren Jan Matsson (1737-1805).


Sedan vi studerat sammanställningen ett slag hade vi nått dagens final och det återstod endast en sista överraskning:




Tjocka släkten!



Nu visade jag hela sidan och pekade på namnet längst ned till höger. ”Here”, sa jag. ”It's me!” Det jubel som nu utbröt har nog aldrig tidigare hörts över Hedåkersslätten, scenen var som hämtad ur en tv-produktion! Genom 1700-talsskräddaren så är Fred ifrån Kanada och jag är sjumänningar! Nog är det märkligt, att någon från andra sidan Atlanten söker släktforskningshjälp i Västerfärnebo och den de får tag på är en avlägsen släkting?!



Sjumänningar. På historisk mark i Hedåker, förevigades detta möte. Fascinerande!
"Fredag den 13:e" var inte otursdrabbad den här gången i alla fall!



måndag 8 maj 2017

Bibelskolan


I min ständiga jakt på bilder och berättelser ifrån svunna tider kan man ibland överraskas av att bilder man tidigare sett, helt oväntat dyker upp. Här är ett exempel.



Ösby missionskyrka.


Precis som statskyrkan bedriver konfirmationsundervisning har frikyrkorörelsen undervisat sin ungdom i s k. Bibelskola. Sådan verksamhet har förekommit i Västerfärnebo missionsförsamling, men den slog aldrig riktigt igenom. Den främsta orsaken var nog att det inte fanns tillräckligt många i rätt ålder, men också att det fanns ett visst motstånd hos medlemmarna. Trots att man tillhörde missionsförsamlingen ville man inte frångå traditionen med att konfirmera ungdomen i statskyrkan. Under missionsförsamlingens första 90 år hölls bibelskola i snitt vart tionde år. Då församlingen 1960 firade sitt 90-årsjubileum hade ingen bibelskola hållits sedan 1939. 


För en tid sedan tog jag kontakt med en äldre dam i Enköping, Märta Eriksson, angående gamla skolkort. Hon blev glad över kontakten och bjöd mig hem till sig för att titta på mera foton. Väl där överraskades jag av en bild jag sett förut och jag visste var jag sett den - i gammelfarfars dokumentation om Västerfärnebo missionsförsamling. Skillnaden nu var att här fanns namnen på samtliga personer!


Missionsförsamlingens Bibelskola 1939. Sittande från vänster: Doris Persson, Kajsa Pettersson, pastor Hjalmar Erséus, Gun-Britt Wallin, Valborg Wallin. Stående från vänster: Stig Wester, Olle Ihrfors, Märta Cedervall, Torsten Erséus, Bengt Lundeqvist, Rune Lindell. Ungdomarna är födda 1924-25.


Avslutningsceremonin hölls i Ösby missionskyrka på Palmsöndagen den 2 april 1939 och gruppen förevigades av Färnebo-fotografen Alex Svedlund. Som minne av denna milstolpe i livet tilldelades ungdomarna varsin "helbibel" (Gamla + Nya testamentet) till ett värde av 6:50 kr!