lördag 24 december 2016

Julhälsning anno 1916

Så här på julaftons morgon skulle det väl kunna passa med en julhälsning? Här kommer en från familjen Hjalmar Liljegren.



Fågelsången 1916. Främre raden från vänster: mor Hillevi med Ebba i knät, Gulli, Erik, Anna och Greta. Bakom: Karin och far Hjalmar Liljegren.


Till julen 1916 överraskades morfars morföräldrar Erik och Margareta Jakobsson av en postförsändelse från dottern Hillevi med familj. På baksidan av det inramade fotografiet står att läsa: ”En glad och trevlig jul 1916 tillönskas mormor och morfar av alla på kortet”.

Hälsningen var säkert mycket uppskattad då de troligen inte sett varandra på länge. Man ska komma ihåg att för 100 år sedan fanns inte dagens utvecklade kommunikationer och resmöjligheter. Tåg fanns förstås, men en fattig arbetarfamilj med sex barn kunde knappast ta tåget för att åka till mormor och morfar över julen. Att istället skicka ett inramat fotografi var heller inte gratis, men bilden räckte betydligt längre än besöket!

Familjen Liljegren bodde på torpet Fågelsången under Herrestads säteri i Toresunds församling, Södermanland, 1909-1920 och här föddes fyra av de sju barnen. Vidare flyttade familjen till till Enköpings-Näs innan de slutligen bosatte sig i Norrby församling utanför Sala.

60 år efter flytten från Toresund återvände morfar Bror (1918-1992) tillsammans med sin syster Anna (1907-1995) till barndomshemmet i ”Fågelsången”.



Fågelsången 1982. Syskonen Bror Liljegren och Anna Jansson vid barndomshemmet i "Fågelsången".



God Jul alla läsare!



onsdag 21 december 2016

Ett halvår som bloggare


Som rubriken lyder är det faktiskt så – ett halvår har passerat sedan jag startade bloggen. Och alltihop är Anders Hedlunds ”fel”!




I juli 2014 startade Anders Hedlund gruppen ”Bilder från Västerfärnebo med omnejd”Facebook. Gruppen blev genast populär och hade lagom kommit i gång så bröt den svåra skogsbranden ut. En självklar mötesplats för bilder och iakttagelser.


Västerfärnebo med omnejd. Kyrkbyn med vårens översvämningar är gruppens omslagsbild.


I samband med bildgruppen hade startats och branden härjade, träffade jag Anders som tyckte att jag mer än gärna fick bidra med gamla bilder i den nystartade gruppen, som lite motvikt till alla nytagna bilder.

Det dröjde lite innan jag fick ut någon bild. Visst, gamla bilder har jag ganska gott om men inte så mycket från Västerfärnebo…


Första bild. Den första bilden jag bidrog med i "Färnbogruppen" var den här: Ett ögonblick i Bernshills affär i Norr Salbo, 1924. Farfars far står innanför disken med sönerna står utanför disken. De skulle också med tiden bli handlare i bygden.

Efter att ha publicerat några bilder upptäckte jag ganska snart att jag skrev mera än vad jag hade bilder. Det kanske inte passar i ett bildforum… Ett steg i utvecklingen var att samla bilderna i ett album, men JAG ansåg själv att det var för mycket text för att höra hemma i en bildgrupp.

När jag väl kom så långt att jag skulle skapa mig en blogg, frågade jag min närmaste omgivning på Facebook om det kunde vara intressant. Och det kunde det!


Först ut på bloggen. En bild från ett historiskt möte mellan mig och en sjumänning från Kanada blev startskottet för min blogg.

Fördelen med en egen blogg är att här bestämmer jag själv vad jag vill publicera, hur jag vill publicera och när. Eftersom mina bilder inte enbart är ifrån Västerfärnebo fick rubriken bli: ”Vandra i hembygd” – en öppen rubrik som inte är bunden till någon särskild bygd!


Ambitionen har varit sedan starten att försöka uppdatera en gång i veckan, men det är inte alltid inspirationen finns där. Å andra sidan kan inspirationen rinna över en annan vecka så det räcker till flera inlägg. Hittills har jag publicerat 44 inlägg – det är nästan två i veckan!


Brobacke 1950. Intresset för skillnaden mellan Hedåker och Brobacke har varit stort, det mest visade inlägget hittills!

Det inlägg som har visats flest gånger är det som handlar om var gränsen mellan Hedåker och Brobacke. Det har visats nästan 1 100 gånger sedan i september! Förra veckans inlägg om Lucia i Åhlbergsdals handel var också lyckat – över 1 000 visningar på två dygn!! Helt otroligt!


Lucia i Åhlbergsdal 1991. 

söndag 18 december 2016

Kyrkans julblomma


Julen är en tid fylld av traditioner och en av dem är julblommorna. Sedan lång tid delar Västerfärnebo-Fläckebo församling ut Julstjärnor till alla församlingsbor som fyllt 80 år, lördagen före jul. Själv har jag varit med sedan 2005 och av erfarenhet är plåtmage en god egenskap denna dag!



Ingen kan med exakthet säga när man började denna tradition, att för pengar ur Västerfärnebo blomsterfond dela ut en julblomma till församlingens äldre, men med största sannolikhet började man i slutet av 1970-talet. En som satt med i Kyrkorådet då var Karin Gustafson och hon berättar:

”Det var på Anders Anderssons tid som ordförande i Kyrkorådet… men första gången hade vi ingen struktur alls på utdelandet. Anders menade att vi visste bäst själva vem eller vilka som behöver blomman mest!”

Redan inför andra utdelningen fastställde Kyrkorådet att den som var kvalificerad till kyrkans julblomma var de församlingsbor som fyllt 75 år. Åldersgränsen justerades 2005 till 80 år, med motiveringen att människor lever allt längre.






Numer är kyrkans julblomma en väl inarbetad tradition som uppskattas lika mycket av dem som delar ut blommorna som av dem som får den. En pratstund över en kopp kaffe, en frukt eller karamellskål är vanliga inslag i denna trevliga tradition. Men så har det inte alltid varit. 


Karin Gustafson, som själv deltog i utdelandet under många år berättar gärna om ett särskilt minne från den första utdelningen:

”Jag besökte Ålbo-Elsa. Jag förklarade för Elsa att vi, i Kyrkorådet hade beslutat att dela ut en julblomma till församlingens äldre. Skulle vi få några över skulle vi placera ut dem på Björkgården. 'Ja då kan du ta min blomma och ställa den där – för jag vill inte ha den!' Sa Elsa. 'Nähä', tänkte jag och så pratade vi vidare om annat en stund. När jag sen skulle gå, utbrast Elsa: 'Berta (en väninna till Elsa), har hon också fått blomma?!' 'Jaa, det har hon', sa jag, 'och hon blev så glad!' 'Jasså, jaha, ja... Ta hit min blomma då!!!”


tisdag 13 december 2016

Lucia

En av de svenskaste traditionerna är när Lucia kommer med sitt ljus i vintermörkret och de allra flesta har nog någon gång deltagit i ett luciatåg. Igår var det 25 år sedan jag debuterade i ett offentligt luciatåg.



Ägarbyte. Här en bild från när Jerry Hovsenius övertog Ålbergsdals handel i Snaret vid årsskiftet 1990-91. Från vänster: Rune Hovsenius, Jerry Hovsenius, Siv Hovsenius, Margot Andersson, Ann-Britt Bergman.


På hösten 1991 gick jag på lekis i Kilbo och enligt en då 20-årig tradition brukade lekskolan lussa i Ålbergsdals handel i Snaret. Sedan en tid hade vi intensivt övat på luciasångerna till Lillemors (fröken) taktfasta tamburin.



Annons. Nog var det offentligt allt - till och med annonserat i Sala Allehanda!


Torsdag den 12 december 1991 var det så dags. Bland konserver och presentartiklar, frukt och karameller leddes vi in i Ålbergsdals affär där föräldrar och andra kunder trängdes i gångarna för att lyssna till de skönsjungande barnen. Efteråt bjöds alla på lussefika med gott doppa och luciatågets deltagare fick en rejält tilltagen gottpåse.




Uppenbarligen gav detta mersmak, att delta i luciatåg. Redan på lördagen efter, den 14 december, var det dags igen – nu i NTO. Det unika med detta tillfälle var att jag deltog som tomte! Något som aldrig har inträffat – varken förr eller senare.


NTO-lucia 1991.

Sedan var det inte långt kvar till julavslutningen. Den hölls i Kilbo skolas gymnasiksal och då var det dags för nästa premiär – att läsa vers inför publik!


Maria nyckelpiga. "Flyg Maria nyckelpiga, fladdra fladdra kring.
Om du flyger nu så får jag önska mig nånting".

Alla i klassen hade liknande verser och huvudbonader... När det sedan blev dags för Luciatablån skulle alla läsa varsin vers igen. Nu med jultema.


"En doft av lack i huset av hyacint och gran, och hemligt pappersprassel och mycket marsipan".

Sedan dess har jag deltagit i många luciatåg som stjärngosse, men det är en annan historia.


lördag 10 december 2016

Anna-dagen

Igår var det Anna-dagen, en viktig dag för julförberedelserna förr. Den här dagen skulle Julölet vara färdigbryggt för att läggas på jäsning så att det var färdigt senast på Tomas-dagen (21/12). Den här dagen inleddes även det stora julbaket, den stora julbyken, stöpning av juleljusen. Men det är främst lutfiskens blötläggning som främst är förknippad med Anna-dagen.



Stockfisk. Fisk upphängd på en stång/stock (därav namnet) för att sedan omvandlas till lutfisk. Numer torkas inomhus för att ge ett säkrare resultat.


Lutfisk är en av våra äldsta maträtter som vi fortfarande äter. Den är känd sedan slutet av 1400-talet som festmat, då biskop Hans Brask (han med "Brask-lappen") frossade på lutfisk med mandel, russin och ärter. Lutfisk var en verklig festmat och serverades vid flera av årets högtider, inte bara till jul som vi numer äter den, utan även till påsk och midsommar!


Att torka mat i allmänhet är en uråldrig konserveringsmetod och genom att blötlägga den torkade fisken, tillsätta lut och vattna ur den igen återges den sin forna fasthet. Men att tillreda lutfisken tog över två veckor och på grund av detta tillreddes lutfisk inte annat än vid högtidligare tillfällen och därmed blev lutfisk verklig festmat. Förr gjordes lutfisk av torkad torsk, gädda, lake eller gös men numer görs den i huvudsak av långa eller sej.


Att bereda sin egen lutfisk är ett julpyssel som nog börjat bli ganska sällsynt. Den torra fisken läggs i kallt vatten på Anna-dagen och vattnet byts dagligen under en vecka. Därefter läggs den vattenmättade fisken i ytterligare några dygn i nytt vatten med lut (natriumkarbonat och kalciumhydroxid). Sedan följer ytterligare fem till sex dygn med urlakning i vattenbad som byts dagligen. Är lutfisken för dåligt urlakad krymper den vid kokning eller, om man har man riktig otur, så försvinner den helt.



Rune Hovsenius (1924-2002). 
Lanthandlare i Snaret 1969-1991.



För 35 år sedan gjordes ett reportage i Sala Allehanda om lanthandlare Rune Hovsenius i Åhlbergsdals handel i Snaret. Ännu in på 1980-talet lutade han själv årligen 50 kg torrlånga som såldes i Hedåker med omnejd. ”Det blir förstås en hel del merarbete med fisken men den blir smakligare och bättre”, menade han. ”Och kunderna vill ha hemlutad fisk till jul, så...”


tisdag 6 december 2016

Ljusstöpning


Julen är nog den helg på året som är mest förknippad med vanor och traditioner, en familjehögtid där ibland rofyllda traditioner kan bli till "tunga måsten” - bara för att allt ska vara som det alltid har varit. Många av våra traditioner är rester från det gamla bondesamhället då självhushållning var en dygd, men när det får gå en tid inser man att vissa moment fasas ut på grund av modernare tider. Ljusstöpning är ett sådant exempel.



Gussjö 1953. Ljusstöpning inför Fläckebo Kyrkliga Syförenings julförsäljning.
Från vänster: Karin Lindevall, Selma Wistrand, Emma Lindevall och Annie Wistrand.


Att stöpa ljus inför julens festligheter var ett tålamodskrävande arbete. Innan fotogenlampornas osande och det elektriska lysets klara sken var den öppna lågan den enda ljuskällan i mörkret och under vinterhalvåret gick det därför åt stora mängder ljus.

Allt eftersom tiderna moderniserades avtog behovet av ljus, men de äldre husmödrarna höll hårt i traditionerna. Så även ljusstöpningen, men istället för att var och en stod hemma och stöpte sina juleljus kunde några granntanter gå ihop och stöpa tillsammans. Så gjordes i Tullsta by i Kila socken till exempel.



Styvt arbete. Enligt tidningsartikeln hade Greta Agemalm (t v) och Berit Kohlén ett "styvt arbete" med att doppa de många ljusvekarna.

En sextett av Kiladamer samlades hos Milda Kohlén (min mormors mor) i Tullsta i mitten av november 1961 för att tillsammans stöpa ljus. Under kvällen besöktes ”ljusstöperiet” av tidningen VLT och av de sex kvinnorna var det Dagny Berglund från Kivsta, den enda utombys i laget, som utsågs till presstaleskvinna.

”Det är så mycket en lantbrukarhustru skall hinna med i december så vi tycker att det är lika bra att komma igång så snart som möjligt”, förklarade hon.

Efter drygt 2 000 dopp resulterade kvällens arbete i 120 ljus.



söndag 27 november 2016

Adventstid kom till mitt ensamma hus….

Så lyder den inledande raden till den vackraste adventssången jag vet: ”Adventstid” av Carl-Bertil Agnestig. Så enkel och så fylld av värme, hopp och förväntan.


Sången Adventstid var ett stående inslag i NTO:s luciatåg i Västerbykil. En lugn och fridfull melodi som gjorde att man kände i hela kroppen ”att nu är det inte långt kvar till jul!” Jag tror inte att någon av oss i luciatåget då tänkte särskilt på textens innebörd, att det var ord med tanke bakom.





När jag jobbade i Västerfärnebo Handelsbod ansvarade jag för utkörning av matkassar till våra kunder som inte tog sig till affären själva. En av mina trognaste kunder var Artur Holmgren i Lasjövreten. Att komma till honom inför Första advent, det var som att uppleva Adventstid på riktigt!

I Lasjövreten var novembermörkret kompakt, men trots det var det ändå Artur Holmgrens plats på jorden. Här var han född och hade levt hela sitt liv. Här kände han varje sten och varje tova och här hade han sin trygghet. Likt visans avslutande rad: ”… så lyser i mörkret ett litet ljus” så fanns det även här ett litet ljus i det kompakta mörkret. En naken glödlampa på trappen. Den gav ledljus ifrån bilen på lagårdsbacken och in.

En annan strof i visan lyder: ”jag sätter i staken ett sparat ljus”. En rad som fick bokstavlig mening hos Artur. Två gula, ett blått och ett rosa. Alla brända och av olika längd, men det kvittade. Han hade fyra ljus till sin ljusstake!

Den välanvända ljusstaken stod på köksbordet. Enkel i sitt utförande: fyra ljushållare i rad på en träkloss, men den första (eller den sista) hållaren var så glapp i sitt fäste att när man satte i ett ljus, vickade det! Det var bekymmersamt. Men nöden är uppfinningarnas moder och problemet löstes med hjälp av en skiftnyckel! Hållaren sattes i skiftnyckelns gap och riktades upp på sin plats. Skiftnyckeln stöttades mot bordsskivan. Därmed var ljusstaken åter funktionell och ljusen kunde tändas, ett i taget, i väntan på julen.


Artur Holmgren (1920-2016)

Nu är Artur borta, butiken är borta, men minnena består. När jag idag tänder första ljuset, nynnar jag på Adventstid och alla sinnen fylls av intryck från Lucia-festerna i NTO. Musiken, publiken och stämningen – ja, allt! Men ordens innebörd får mig samtidigt att minnas adventsfriden hos Artur Holmgren i Lasjövreten.


Ha en skön första advent!


söndag 20 november 2016

Hedåkers brandkår 70 år

Med anledning av att det idag har varit Öppet Hus i Hedåkers brandstation kan det kanske vara lite intressant att berätta om hur allt började.



Flygfoto. Brandstationen och Bäckmans snickeri i Brobacke.


I forna tider var brandförsvaret ytterst begränsat. Risken för eldsvåda var mycket stor eftersom elden var den enda värmekälla som fanns att tillgå och allt ljus utöver dagsljus var just eld i någon form. Gårdarnas byggnader var ofta placerade tätt ihop och var byggda i timmer med tak av näver eller halm. En gnista ifrån en skorsten kunde lätt orsaka en katastrof.


Under 1800-talet blev det vanligt att bondbyarna gick samman och investerade i en brandspruta. På byns allmänning uppfördes ett spruthus där sprutan inhystes tillsammans med en trave hinkar med konformad botten.Vanligt var också att i utrustningen ingick ett brandsegel. Ett brandsegel kan liknas med en presenning som användes för att täcka/skydda ett tak eller liknande som riskerade att antändas.



Brandhink. För att förhindra att hinkarna användes till annat, försågs de med en konformad botten som gjorde att de inte gick att ställa ifrån sig.


1939 indelades Västerfärnebo socken i fyra brandkretsar, samma indelning som de tidigare fjärdingarna. Denna indelning gjordes främst med tanke på risken för skogsbränder.

För varje krets valdes en uppbådare (sammankallande) och en brandförman. För Kilbo fjärding utsågs hemmansägare Herman Johansson i Rosshyttan, till uppbådare och lantbrukare Elis Andersson i Häggebäcken, som brandförman. Vidare utsågs åkare Axel Eriksson i Rosshyttan för att ansvara för persontransporter vid utryckning och åkeriägare Eskil Johansson i Björsbo ansvarade för materialtransporter med lastbil.



Röde hanen är en gammal benämning av 'eldsvåda' och framställs ofta som en tuppfågel.


1941 uppmanades länstyrelsen i Västmanlands län av Luftskyddsinspektionen att föreslå fem platser inom länet där en motorspruta kunde placeras ut. Eftersom Hedåker var Västerfärnebo kommuns industriella centrum, ansågs det mest lämpligt att placera brandsprutan där det fanns störst tillgång till arbetskraft. Motorsprutan var statens egendom, men förvaltades av kommunen. Det enda krav som ställdes på kommunen var att en duglig släckningskår bildades och utbildades under ledning av brandkårschefen.


1945 kom en ny brandlag där det stadgades att de större kommunerna skulle själva bekosta brandförsvaret och utse en särskild brandstyrelse på fem personer. Västerfärnebo brandstyrelse dominerades av Hedåkersbor: faktor Martin Widén, hemmansägare Hilmer Aldén och fabrikör Gunnar Bäckman.

Då den nybildade brandkåren saknade lokaler spreds utrustningen ut i lediga utrymmen i Brobacke. Hos Widéns såg, i Skräddarlogen och hos åkare Manne Hedlund.


Skräddarlogen. Längst ut i bildens vänstra kant syns Skräddarlogen, föregångaren till brandstationen i Hedåker.


1946 beslutade Västerfärnebo kommunalfullmäktige att uppföra en brandstation i Hedåker. Bygget kostnadsberäknades till 25 662 kr.


Brandstationen uppfördes 1947 och avsynades riksbrandsinspektören den 22 april 1948. Nu kunde man äntligen samla all utrustning på en och samma plats.

Något som verkligen underlättade efterarbetet betydligt i den nya stationen var att nu kunde man hänga upp de blöta slangarna på tork i det 10 meter höga tornet. Tidigare hade man hängt upp slangarna i träden…



Hedåkers brandkår 1949. Till brandchefen Sigfrid Aldéns 50-årsdag togs detta foto.
Bakre raden från vänster: Holger Hedlund, Mats Aldén, Allan Gustavsson, Einar Jernstedt, Herbert Lundqvist, Lennart Andersson, Karl Leijonberg, Martin Hedlund, Henrik Wallin, Lars Skogh, Elov Araby, Ture Aldén. 
Främre raden från vänster: Åke Jernstedt, Bertil Holstensson, Stig Johansson, Hugo Mälström, Allan Gustavsson, Nils Näsbom, Gotthard Unnebäck, Erik Mälström, Vilhelm Lindgren.

söndag 13 november 2016

Hedåkers Godtemplares Byggnadsförening u.p.a


Så här års, i början av november för 90 år sedan, avslutades den omfattande ombyggnaden av Logen som man kallade Hedåkerslokalen då.



1996. I princip har lokalens framsida sett likadan ut i 90 år, identiskt de senaste 20 åren.



IOGT 1923 Framtidshoppet

så löd Hedåkerslogens fullständiga namn. Den bildades 1894 och föreningen höll till en början sina möten hemma hos sina medlemmar, men beslutade sig tidigt för att uppföra ett logehus.



Framtidshoppet. Hedåkersföreningen var den 1 923:dje logen inom IOGT i Sverige.

Byborna i Hedåker var eniga om att en bygden behövde en samlingslokal. 1910 revs byns gamla soldattorp, Gångartorpet, och rivningstimret skänktes av Hedåkers byamän till Logen som en grundplåt till byggandet.


Begynnelsen. Så här så det ut från början och 15 år framåt.


Hedåkers Godtemplares Byggnadsförening u.p.a


I samband med att en lokal uppfördes bildades en särskild byggnadsförening. Byggnadsföreningen ansvarade för skötsel och underhåll av lokalen och det fastställdes att de som sökte medlemskap i Byggnadsföreningen betalade 50 öre i avgift.

Byggnadsföreningens förste ordförande var Carl Fredrik Dahlberg i Mälby och övriga i styrelsen var Wiktor Hedvall, Karl Alfred Sköldberg, Anders Nordström, Emanuel Hedlund, Oskar Eklund och August Andersson – samtliga Hedåker.




Carl Fredrik Dahlberg (1866-1947)



Uthyrning

Med den nybyggda lokalen öppnades nya möjligheter för olika verksamheter. På våren 1915 beslutade Byggnadsföreningen att lokalen skulle få uthyras till föredrag och andra tillställningar OM ”inte föreningen skadas ekonomiskt eller lokalen förlorar sitt värde som nykterhetslokal”, som det står i ett protokoll.

Man fastställde hyran till 5 kr. Ville man dessutom ha värme och lyse, tillkom 3 kr. Lokalen uppfördes i en tid innan det fanns möjlighet till elektriskt lyse och under Första världskriget rådde ransonering på fotogen och lampolja. Om detta problem går att läsa i ett protokoll från 7 oktober 1917. Byggnadsföreningen beslutade då att inte anskaffa någon belysningsutrustning och begärde att Logen fick flytta sina möten och sammankomster till eftermiddagarna (istället för på kvällarna) då det fortfarande fanns dagsljus att tillgå! I undantagsfall skulle byggnadsföreningen kunna ordna lyse på annat vis...


Lokalen byggs ut

Logens medlemsantal ökade ständigt och började växa ur sin lokal. 1924 väcktes frågan om utbyggnad av lokalen, men verklig fart blev det inte först ett par år senare.
Flera förslag fanns för hur byggnaden skulle byggas ut men man enades om att stora salen förlängdes till ”12 meters längd och tre fönster på baksidan” och ombyggnaden leddes av Gunnar Bäckman. Totalt kostade ombyggnaden 5 000:- och det hela finansierades genom lån från Sala sparbank och byggnadsföreningens medlemmar.

I november 1926 var lokalen så pass färdig att den kunde tas i bruk. Men fortfarande återstod lite ”finlir” bl a. beslutades det att i övre frontrummet iordningställas en garderob med hyllor och hängare samt en "numrerad galoschhylla". Stora salen blev som utlovats, större och kompletterades med en läktare över lilla salen och i den nya vinkelbyggnaden inreddes ett bibliotek.


Efter ombyggnaden. Entrén förskönades med en öppen veranda där biblioteket hade sin egna ingång till höger och lokalen sin till vänster.


Samverkan mellan föreningar

Att ha en separat byggnadsförening hade sina fördelar, men det fanns också nackdelar. Fördelarna var att man hade sin egna kassa och tog sina egna beslut angående byggnaden (om än i visst samråd med Logen). Nackdelen var, att oftast var samma personer som engagerade sig i både Logen, byggnadsföreningen och andra föreningar. Oftast gjorde det inte så mycket, men 1928 kom Hedåkers Gymnastikförening och ville hyra in sig i lokalen. Byggnadsföreningen ställde sig positiva till att hyra ut, men när det blev fråga om hyresavgift uppstod det stora problemet. Byggnadsföreningen drogs fortfarande med skulder från ombyggnationen och flera av gymnastikföreningens medlemmar var just de belånade medlemmarna i byggnadsföreningen…. Därför fick gymnastikföreningen hyra gratis, men värme och lyse fick de stå för.



Hedåkers Gymnastikförening. Omslagsbilden till Svartåkalendern 2006 visade gymnasterna som tränade i Hedåkers godtemplarlokal. Bakre raden från vänster: Bertil Ågren, Ernfrid Persson, Erik Bäckman, Martin Widén, Erik Törn, Sigfrid Gustavsson och Erik Jansson. Främre raden från vänster: Rickard Ågren, Evert Pettersson, Eskil Aldén, Sigfrid Aldén, Erik Bergman, Mats Bergman.


Byggnadsföreningen fortsatte sitt arbete med att utveckla och underhålla lokalen. Styrelsen var i stort sett intakt och bestod av driftiga medelålders karlar. Vid årsmötet 1945 beviljades fem nya medlemskap. Det var fem unga, friska krafter som alla var aktiva inom Logens ungdomsavdelning. Deras namn var Nils Johansson Duvmuren, Arne Pettersson Mälby, Ivan Ström Knutshyttan och bröderna Harry och Hans Fernqvist Hedåker.


Dessa unga män var en verklig tillgång för bygden och föreningen. Harry Fernqvist var föreningens sekreterare från 1947 och 20 år framåt, Arne Pettersson var kassör 1947-1994 och Ivan Ström ordförande 1950-1994.

1968 utsågs Ivan Ström till lotteriföreståndare och tillstånd söktes för att spela Bingo. Det blev en verklig succé! Publik strömmade till från alla håll och folk satt överallt i lokalen. Även om det var en nykterhetslokal, mötte det inga hinder att man rökte inne i salen. För dem som besvärades av tobaksröken, reserverades den öppna läktaren som rökfri avdelning!!

Tack vare intäkterna från bingon blev det möjligt att 1970 rusta lokalen. Man målade i stora salen och slipade golven, klädde in verandan och installerade toaletter på övervåningen. Arbetet leddes denna gång av Erik Mälström och kostade 12 000 kr.





Byggnadsföreningens verksamhet avtog och protokollförda möten hölls endast då nyval förrättades till styrelsen sedan någon avlidit.

Den 19 april 1994 avvecklades föreningen. De tolv kvarvarande medlemmarna beslutade att överlåta fastigheten till den då nybildade Föreningen Hedåkerslokalen. Precis som den gamla Byggnadsföreningen pågår ständigt utveckling och underhåll av lokalen - bygdens naturliga samlingsplats!


söndag 6 november 2016

Ett namn förvanskas


För att få kvalité på sin släktforskning krävs det stor noggrannhet. Och är man noggrann kan man upptäcka små detaljer som kan göra stora skillnader. Personuppgifter till exempel. Familjer som flyttade ofta och mycket kunde råka ut för förvanskade uppgifter om både namn och födelsedata. Detta kunde komma an på prästernas mycket varierande handstilar och feltolkningar av slarviga noteringar. Här är ett lysande exempel!



Hillevi Liljegren (1879-1943)

Mammas farmor hette Hillevi. Eller hette hon verkligen det? Enligt födelseboken från Teda församling var hennes fullständiga namn Hellvig Catharina. Hellvig och Hillevi – ingen större skillnad! Uppenbarligen döptes hon till Hellvig men kom att kallas just Hillevi.

När Hillevi var 12 år gammal flyttade familjen till Romfartuna. I samband med att de flyttade förvandlades hennes namn plötsligt till Hedvig istället.

Efter två år flyttade familjen igen, denna gång till Väster Tullsta i Kila socken men då fick hon tillbaka Helvig.

21 år gammal flyttade Hillevi till Västerås där hon träffade arbetaten Hjalmar Liljegren och gifte sig. MEN enligt kyrkboken gifte sig inte Hjalmar varken med Helvig eller Hillevi, utan nu hette Hillevi Hedvig igen! Och så kom hon att skrivas i folkbokföringen i resten av sitt vuxna liv. Helvig eller Hedvig – ingen större skillnad när/om det skrivs med en driven skrivstil!


I Västerås. Den nybildade familjen Liljegren i början av 1900-talet.

Men själv kallade hon sig aldrig annat än Hillevi. Sedan familjen Liljegren flyttat till stugan Ängsberg i Norrby församling kallades hon av omgivningen för ”Hillevi på hällen”.


När så Hjalmar avled på nyårsaftonen 1938, sattes det in en dödsannons i Sala Allehanda och där skrev den nyblivna änkan under med Hillevi Liljegren.




Fem år senare var även Hillevis livsdagar räknade. Men trots att hon alltid kallats Hillevi – både inom och utom familjen – så tillkännagavs det i hennes egen dödsannons, att Hedvig Katarina Liljegren gått ur tiden. 




Sammanfattning: Mammas farmor föddes alltså som Hellvig, levde som Hillevi, men dog som Hedvig! Varför ska nånting vara enkelt när man kan krångla till det?!


tisdag 1 november 2016

Trotjänarinnan Linnéa Landgren


Traditionen att nyanställa den 1 november levde kvar länge, även sedan Legostadgan avskaffats 1926. Att söka nytt jobb just den här tiden på året var mycket idealiskt, inte minst med tanke på lantbruket som nu gick in i en lugnare tid efter den stressiga skördeperioden.


Den 1 november 1936

För exakt 80 år sedan anställdes en ny expedit hos gammelfarfar i hans butik i Norr Salbo. Hon skulle komma att stanna i Salbohed resten av sitt liv och bli en verklig profil i bygden. Det här är berättelsen trotjänarinnan Linnéa Landgren.


Linnéa Landgren (1903-1986)


Linnéa Landgren

Linnéa Landgren föddes den 14 november 1903 i Östanbyn i Grytnäs församling. Hennes far, Jan-Erik Landgren arrenderade där en gård under några år innan familjen flyttade till Gröntjärna i Folkärna församling. Efter ytterligare några år flyttade familjen igen, nu till Mälby i Västerfärnebo.


Landgrens i Mälby. Från vänster:Jan-Erik, Georg, Anna och Linnéa Landgren.

I Mälby köptes ett mindre lantbruk. Gården kallades Vretlings och styckades upp mellan olika ägare 1918 och Landgren blev ägare till 10 tunnland jord och 6 tunnland skog. Linnéa, som var i 15-årsåldern, var redan nu en energisk arbetsmänniska. Det berättas att hon ingick i trösklaget och följde med tröskverket runt i byn. En gång råkade hon få en liten råtta innanför klänningen, men det bekom henne inte. Hon fortsatte jobba!

Sedan fadern dött och gården övertagits av brodern, flyttade Linnéa hemifrån. 1936 tog hon plats hos handlanden J. David Pettersson i Norr Salbo som butiksbiträde, en plats hon kom att behålla hela sitt liv. Hos handlare Pettersson blev hon inneboende och därmed även ”en i familjen”. Hon hade sin egen kammare men delade alla måltider med husfolket, deltog vid kalas och andra högtider t ex julafton, se nedan.


Julen 1941. Handlare Pettersson engagerade sig i vänortsarbetet under andra världskriget och tog då hand om en pojke från Finland, Viktory. Personerna är från vänster: Kalle Pettersson, Linnéa Landgren, Viktory Pettersson, J. David Pettersson, Anna Pettersson och Olle Pettersson.



J Davids affärsrörelse växte. Sedan 1922 drev han en filial i Brobacke, Sörgärdsbo, som från slutet av 1930-talet biträddes av sonen Kalle. 1939 bröt andra världskriget ut och Kalle blev inkallad. Som ersättare för honom blev Linnéa. Men det kunde nog bli långsamt ibland för en arbetsmyra som Linnéa Landgren, att stå där ensam i den gamla affären. Det sägs att ibland hände det att kunderna kom till en obemannad butik. Biträdet Linnéa var nere vid bäcken för att skura mattor!




Brobacke affär 1944. En bild från sista tiden som den gamla affären i Brobacke, Sör Gersbo, var öppen. De två personerna är från vänster Viktory Pettersson och Linnéa Landgren.


Ett gemensamt intresse för Linnéa och hennes arbetsgivare J. David var, förutom arbetet i butiken, Västerfärnebo missionsförsamling där de båda var medlemmar. Linnéa utsågs till söndagsskollärare i Tvärhandsbäcken- och Hebo-området och ingick även en tid i missionsförsamlingens styrelse där J. David var ordförande. Missionsförsamlingen hade tre bönhus, Ösby, Västerbykil och Salbohed. Alla lokaler hade sin egen vaktmästare som svarade för städning och varmhållning, men i Salbohed var tjänsten periodvis vakant. Men situationen räddades då av den ständigt arbetsvilliga Linnéa Landgren!



Salboheds missionshus.


1957 överlät J. David sin affärsrörelse till sina söner. Olle blev handlare i Salbohed och Kalle i Sörgärdsbo. Själv fortsatte han driva butiken i Norr Salbo som filial till Salbohedsaffären. Linnéa bodde kvar hos Petterssons och hjälpte till där hon bäst behövdes.


1959 sålde Olle sin butik i Salbohed (nuvarande Köplusten) och J. David gick i pension. Ny handlare i Salbohed blev Jan Johansson och han fortsatte även att driva Salbo-affären som filial. Nu fick Linnéa chansen att avancera på karriärstegen. Efter 20 år som biträde hos Petterssons hade Linnéa blivit ett inventarium i Salbohedsaffärerna, så hon ingick i köpet! Eftersom den nye handlaren var villig att driva Salbo-filialen vidare, behövdes en föreståndare och till det var Linnéa som klippt och skuren. ”Filialföreståndarinna” titulerades hon av sin förre, något titelsjuke chef, J. David. Sju år hann hon vara föreståndare innan butiken i Bernshill stängde för gott den 31 maj 1964. 




Sista dagen i Bernshill. Linnéa betjänar sina kunder i Salbo-filialen en sista gång, från vänster Elsa Törnros och Gun Mattsson.


Sedan filialen i Salbo slagit igen såldes fastigheten och J. David och Anna flyttade till hyreshuset i Salbohed. Och Linnéa flyttade med, men till en egen lägenhet, dock i samma hus. Hon fortsatte jobba några år hos Johansson i Köplusten innan hon omkring 1970 gick i pension. Men för den skull hade hon inte övergivit sin forne arbetsgivare och hans familj. Behövdes hon, ryckte hon in hos Kalle i Sörgärdsbo. Som här till exempel: inventering i Gärdsbo-affären 1969.







Som avkoppling från affärslivet åtog hon sig städningen på badorten i Sätra Brunn. Där for hon fram som en virvelvind i de många husen på området och sopade och bäddade och fejade med kommentaren: "Det går, så det går, så det går!"

För att ta sig ut i världen hade lilla Linnéa en något för stor damcykel vilket gjorde att det såg ganska komiskt ut när hon kom cyklandes eftersom hon var tvungen att "gnessa" på sadeln för att nå tramporna!



Sätra Brunn. Linnéa med sin cykel vid Bergabo i Sätra Brunn.


Sedan J. David gått ur tiden 1977 flyttade Linnéas gamla husmor Anna till Björkgården. Efter ytterligare några år flyttade även Linnéa dit. Anna avled 1984 och Linnéa gick ur tiden den 19 april 1986, 83 år gammal.



Klassiskt. Här poserar Linnéa med sina födelsdagsblommor från 75-årsdagen.