torsdag 30 juni 2016

Selma och PA

Idag, den 30 juni, får Selma äntligen pension. Vid snart 158 års ålder kan det kanske vara dags att dra sig tillbaka. De sista 24 åren har hennes popularitet varit enorm, som sedel. Under sin levnad var hon mest känd för sin roman om Nils Holgersson underbara resa genom Sverige som gavs ut som läsebok i svensk geografi 1906-07. Då, i början av 1900-talet, tjänstgjorde vid Salbo folkskola på Åsen en av Västerfärnebo skolhistorias mest legendariska lärare – Per August Rosenius, och just idag är det 90 år sedan HAN gick i pension efter 41 års lärartjänst vid samma skola.





Sista arbetsdagen
Den 30 juni 1926 var en lördag och när PA Rosenius gick från sitt hem i lärarbostaden vid Åsens skola för sista gången som lärare, möttes han av en verklig överraskning. Skolan var smyckad med blommor och kransar, girlanger och vimplar – och hans väg kantades av hundratals forna elever i mångdubbla led.


Salbo folkskola omkring 1920.

I skolsalen väntade skolrådet och skolinspektören.
Som ett bevis för långvarig och trogen tjänst tilldelades PA Rosenius Kungliga Patriotiska Sällskapets stora guldmedalj. Senare, under andra världskrigets insamlingar för nödställda i Finland, skänkte han medaljen och fick en ersättningsmedalj av betydligt billigare metall istället. 

Så började den sista lektionen, Kristendomskunskap. Precis som alltid på lördagarna, lät Rosenius barnen läsa den kommande söndagens bibeltexter. Och när det var gjort, återstod endast avslutningen – the grand final. Som avslutning för dagen, för läsåret och hela sin livsgärning, hemförlovade Rosenius sina lärjungar med orden: ”Herren vare med er!” Och skolbarnen svarade den grånade läraren med sina ljusa barnröster: ”Med dig vare ock Herren!”





söndag 26 juni 2016

"Ocka gArna nammn!"

Häromkvällen satt jag tillsammans med två Färnbofödda systrar och pratade om gammalt i Färnbo. Det blev tal om namn och namnskick i olika familjer i gången tid. Vissa familjer döpte alla barnen på samma förstabokstav, religiösa familjer gav barnen bibliska namn och andra var mer påhittiga än andra hittade på egna namn. Apropå detta berättade den ena systern då om när hon som barn var med på husförhör och prästen läste upp vad alla hette, till fullständigt namn. Hon mindes särskilt en granngumma som, efter att prästen läst upp en person med ovanliga förnamn, fällde kommentaren: ”Ocka gArna nammn!” (Vilka galna/tokiga namn).

Och då kom jag på, att som släktforskare stöter man ju ibland på just såna där ”gArna namn”. Här är ett exempel av många.

Att ärva ett namn efter en förälder är inget ovanligt, men att alla barnen ärvde sin fars hela namn har jag bara stött i en familj.

I Nybyn i norra Västerfärnebo bodde i slutet av 1800-talet en sergeant som hette Karl August Johansson. ”Chersanten” som han kallades, hade fem söner och en dotter som alla sades vara döpta till 'Karl August'. Riktigt så illa var det inte, bara nästan.
Dottern hette nämligen: Ebba Thyra Tekla Augusta


Ebba Dahlberg 1913.

Hennes bröder däremot var alla döpta till 'Karl August'.

Sven Henrik Karl August
Knut Napolion Karl August
Ernst Ragnar Karl August

Ernst Dahlberg

Qvintus Gustaf Adolf Karl August

Gustaf Dahlberg 1915. Gustafs sonson är den kände TV-profilen Ragnar Dahlberg.

Sigurd Yngve Mindor Karl August

Sigurd Dahlberg 1916.


Ocka gArna nammn!
                                  

fredag 24 juni 2016

Salaligan


Salaligan

Fram till 1952 var midsommardagen alltid den 24 juni, det vill säga att midsommar kunde infalla vilken dag som helst i veckan.

För 80 år sedan var midsommaraftonen en tisdag. Den midsommaraftonen blev en märkesdag i svensk brottshistoria.

Min bästa vän och granne när jag växte upp, Ivan Ström, berättade ibland om vad som hände just på midsommaraftonen 1936. Då var han 16 år och arbetade i Widéns såg. Tillsammans med några kamrater hade han kommit till språks på vägen utanför skomakare Lundgrens stuga.



Sanda. Här står skomakare Lundgren med sin hustru vid sin stuga i Hedåker.

Skomakare Lundgren bodde i en liten välskött stuga efter nuvarande Snarvägen i Hedåker, invid Gångare källa. Punktligt varje dag lyssnade han till middagsnyheterna i radion, så även denna dag. Hans hustru Frida lyssnade också, men hon hade dessvärre nedsatt hörsel och därför var radion extra hårt påskruvad, där den stod alldeles intill det för dagen öppna fönstret, utåt vägen.



Gripen. Här grips en av medlemmarna i Salaligan, Herbert Jansson.

Dagens stora rubrik: Salaligan gripen! Genom det öppna fönstret fick även ungdomarna del av nyheten - nu kunde man andas ut. Sex år av oro var nu över och därmed ytterligare en anledning att fira!

onsdag 22 juni 2016

Jakobs-Mor

Jakobs-Mor var en hjälpande hand
Först ut i detta projekt är morfars mormor – Jakobs-Mor kallad. Maja Greta, som hon kallades enligt kyrkboken den första tiden, föddes i byn Ärnsta i Överselö församling (Strängnäs) den 25 juni 1850, dotter till hemmansbrukaren Anders Andersson och hans hustru Maria Olsdotter. Från 1861 kallas hon det som hon egentligen hette –
Maria Margareta. Att hon först kallades 'Maja Greta' beror helt och hållet på sockenprästen, hur utförlig han ville vara. Präster som hade en sirlig handstil eller ansåg att det var för tätt mellan raderna i kyrkboken hade alla friheter att stava och förkorta namnen precis hursomhelst! Det viktigaste var ju att prästen begrep vad han menade...!

1871 gifte sig Margareta med torparsonen Erik Jakob Jakobsson och ett strävsamt liv började som torpare i Södermanland och Västmanland. Sex gånger flyttade familjen på 22 år. Under de första 12 åren föddes barnen Carl, Ida, Ernst, Hillevi, Anna och Frida.

1893 gick flytten till Kila socken utanför Sala. I byn Väster Tullsta slog de sig till ro och stugan döptes till Jakobsberg. Det här blev tryggheten – nu var det slut på flyttandet.
1919 blev hon änka. Jakobs-Mor som Margareta nu kallades, förblev ensam i sin stuga i Jakobsberg. Hon försörjde sig genom att hjälpa till vid slakt och stortvätt, likt Krösa-Maja i Emil-böckerna. Jakobs-Mor gick ur tiden, den 27 maj 1941, nära 91 år gammal.


Jakobs-Mor. Här står han som blev min morfar, Bror Liljegren, vid sin mormor
i Jakobsberg, Väster Tullsta.


Ett intressant sammanträffande
I Öster Tullsta inflyttade 1921 en familj från Haraker. Familjen hette Kohlén och fick många barn, däribland Märta. Det har berättats att när Märta föddes, föddes hon för tidigt, blev nöddöpt och fick dessutom kikhosta. För att klara detta behövde familjen hjälp och hjälpen fanns inom räckhåll. En liten torpargumma i grannskapet kom och tog hand om den sjuka flickan om nätterna. Vad gumman då inte hade en aning om var att denna flicka en dag skulle gifta sig med hennes dotterson.

För den lilla flickan blev min mormor och den hjälpande handen var Jakobs-Mor.

tisdag 21 juni 2016

En blogg om hembygdskunskap

Jaha, då börjar jag. Var börjar jag? Hur börjar jag?

Redan som barn intresserade jag mig av släktskap och hur människor hörde ihop, den ena familjen trassligare än den andra. Men visst fanns det något fascinerande i att höra hur tanter och farbröder berättade om livet i svunna tider. Kusingiften och omgiften, stora barnaskaror med både hel- och halvsyskon, och knappa levnadsförhållanden - egentligen inte så stora skillnader mot nu, men i en annan tid än vår. Allt detta hade skett i en förgången tid men sågs av berättarna som naturligt - så här var det! Därmed insåg jag att släktforskning är så mycket mer än bara namn och årtal. Namnen utgör grunden och årtalen är själva stommen i historien, men sen finns det så mycket runtikring som man får tänka och fundera själv. Hur levde man? Hur bodde man? Vilka värderingar hade man och hur såg samhället ut?


Sjumännningar. Det är inte HUR man är släkt, utan ATT man är släkt som har betydelse!


I den här bloggen har jag tänkt att samla och presentera bilder och berättelser från, inte bara min egen släkt utan även från andra släkter min hembygd. Men eftersom mina förfäder inte enbart var Färnbo-bor har jag flera hembygder att vandra i.