Varför heter det 'Kilbo' skola?

Den frågan fick jag nyligen, och resonemanget fortsatte: ”Byarna heter ju Västerbykil och Mälby och i sta'n (Sala) pratar man om 'skolan i Hedåker'. Hur hänger detta ihop?”
”Nja”, svarade jag, ”det är inte helt enkelt, men jag ska försöka förklara begreppen”.

Byarna i Färnbo-Kilen

Bevarade handlingar visar att begreppet ”Färnbo-Kilen” är känt sedan slutet av medeltiden. ”Kilen” var den ursprungliga benämningen för de nuvarande byarna Hedåker, Mälby och Västerbykil.

Kil'n och Västerbykil

Västerbykil bär fortfarande en rest sedan den tiden eftersom byn tidigare hette ”Västerby i Kilen” (dvs. den västra byn i Kilen). Eftersom det finns ytterligare ett Västerby i socknen måste de särskiljas. ”Västerbyn i Kilen” kom med tiden att omvandlas till just ”Västerbykil” - byn som i vardagligt tal kallas för "Kil'n".

Norrgården i Västerbykil.

Kilbo fjärding

Ända sedan folkbokföringen infördes på 1600-talet delades Västerfärnebo in i mindre områden, s k. fjärdingar: Gersbo-, Hörende-, Salbo- och Kilbo fjärding. Kilbo fjärding utgör hela norra socknen och sträcker sig från Rosshyttan i norr till Prästhyttan i söder, från Falnäs i väster till Jordbron i öster.

Frihandskarta över socknens fyra fjärdingar. Kilbo i norr, Gerdsbo i söder, Salbo i öster och
Hörende i väster.

Men varför just 'Kilbo' skola?

När folkskolestadgan infördes 1842 bestämdes det att det skulle finnas en folkskola i varje socken. Västerfärnebo var, och är fortfarande, ett väldigt stort område vilket gjorde att de skolbarn som fanns i Rosshyttan och Häggebäcken fick en mycket lång väg till socknens enda skola som fanns vid kyrkan.Efter 20 år beslutade sockenstämman att ytterligare en folkskola skulle uppföras – nu i norra socknen. Norra socknen var synonymt med Kilbo fjärding vilket medförde att folkskolan för norra socknen blev just Kilbos skola!

1919. Kilbo folkskola bakom den då nya folkskolan. Bilden är tagen där den första folkskolan stod.

Hedåkersområdet

Att Kilbo skola ibland omtalas utanför sockengränsen som ”skolan i Hedåker” beror på att Hedåker gjort sig ett namn på kartan genom sina industrier, brandkår och villaområde. Det är klart, Västerbykil har också haft industri – men inte i samma utsträckning. Hedåker har därmed blivit ett begrepp i Sala kommun och används synonymt för Hedåker, Mälby och Västerbykil. Precis på samma sätt som den ursprungliga betydelsen av Kilbo: ”de som bor i Kilen”!

I spåren efter Westmanlands Regemente, del 1

Minnesstenen

I år är det 110 år sedan regementet på Salbohed lades ned. En verksamhet som som präglat bygden under drygt 200 år gick nu i graven. För att uppmärksamma detta restes en minnessten på Tjärdalshöjden 1905.

Minnesstenen på Tjärdalshöjden. I bakgrunden skymtas gårdarna i Norr Salbo.

Tjärdalshöjden var ursprungligen en allmänning tillhörande Norr Salbo by. Här fanns byns gemensamma tjärdal. Tjärdalen, som var en trattformad utgrävning i en jordsluttning, hade likheter med en kolmila. Precis som kolmilan fick inte heller tjärdalen brinna, utan den skulle bara kola. Därför måste den vaktas dag som natt för att inte ”slå” dvs. ta eld.

Tjärbränning var en nödvändighet för dåtidens bönder. Tjäran användes som smörjmedel och impregnering av trä som behövde skyddas mot väta och förruttnelse. Att framställa tjära är känt i Norden sedan järnåldern och redan under medeltiden gick svensk tjära på export vilket gav bönderna en fin extrainkomst.

Genomskärning av en tjärdal.

Från regementets tillkomst 1681 till slutet av 1700-talet var övningsplatsen förlagd just på Tjärdalshöjden, eller Geniknölen som den senare kom att kallas. Därför ansåg man det mest naturligt att resa minnesstenen där. Dessvärre hamnade den alltför avsides och föll i glömska.

Tjärdalshöjden. Salbobönderna visste inte av annat än hembygdens flacka landskap och därför hade de inte heller så stora krav på vad en "höjd" var! Idag är Tjärdalshöjden, eller Geniknölen, betesmark.

Efter 50 år beslutades det att minnesstenen förtjänade en bättre plats och flyttades därför till sin nuvarande plats invid Kopparbergsvägen. Den återinvigdes 1955 av konung Gustaf VI Adolf.

2016. Sedan 60 år står stenen invid Kopparbergsvägen.
Numer gömd bland träd och buskar, men en skylt vid vägen visar var den finns.

Hedåkers Elektriska Mörker

När solen i väster sig sänker

Och mörkt blir i byarnas hus

Står Hilda vid veven och tänker

”Det är allt ifrån mig ni ljus!”

Så skaldade Filip Widén (1897-1929) i slutet av 1910-talet. Den Hilda som versen handlar om, skulle man kunna kalla för Hedåkers första kvinnliga maskinist och här är hennes historia.

Hilda Hedvall.

Hilda Hedvall, eller Stryk-Hilda som hon kallades, var född 1875 i gården Erik-Isaks i Hedåker. Smeknamnet anspelade inte på att hon gav omgivningen stryk, utan snarare på hennes försörjning. Hon var nämligen byns strykerska.

Kring förra sekelskiftet var det vanligt med särskilda strykerskor som yrkesmässigt åtog sig strykning av kläder och andra textilier. En strykerska hade ett bättre anseende än en tvätterska och tjänade också bättre än densamma. I städerna fanns det även s k. glansstrykerskor som sysslade med mer avancerad strykning som krävdes för dåtidens mode med stärkkragar och manschetter.

1911 lät Hildas bror Wiktor Hedvall, uppföra en stuga vid Gångar källa åt sin syster och året därpå friköpte Hilda stugan för 100 kr.

Hilda på trappen till sin stuga Vid Gångar källa.

Wiktor var mycket tekniskt intresserad och konstruerade både det ena och det andra. 1918 lät han bygga ett litet vattenkraftverk vid Gångar källa för att förse Hedåkers by med elektriskt lyse. Bygden skulle lysas upp av den nya tekniken under vinterkvällarna och för att sköta öppning och stängning av dammluckan utsågs Hilda, eftersom hon bodde så lägligt invid källan. Därmed tillkom den inledande versen.

Dessvärre var inte teorin överensstämmande med verkligheten. Vattenmängden var inte tillräcklig för att kunna ge elektriskt ljus åt hela Hedåkers by. Redan efter någon timme började lamporna att blekna i sitt sken och det var dags att stänga dammluckan igen.

Genast utsågs en ”syndabock” och självklart var det ju Hildas fel att inte vattnet räckte. Därmed fick hon det föga smickrande öknamnet: ”Hedåkers elektriska mörker”!

Hilda Hedvall gick ur tiden 1926.

"En återblick på flydda tider"

Undra tro om det här med att dokumentera och viljan att dela med sig av sin kunskap kan vara en ärftlig egenskap? Jag tror det, men det skiljer sig från generation till generation hur allvarligt symtomen gör sig påmind!

Jag minns vilken högtidsstund det var när farfar Kalle tog fram sin fars bok och visade mig. En inbunden bok på nära 300 sidor, rikt illustrerad med fotografier från en för mig obekant trakt. Där kanske det första fröet såddes för mig att vilja dokumentera saker och ting för eftervärlden.

När gammelfarfar J. David (1889-1977) fick folkpension vid 67 års ålder ville han dokumentera sitt liv. Arbetet hade inletts på lediga stunder det senaste året, men tog sin verkliga fart under sensommaren 1956. I februari året därpå var boken färdig. 

”En återblick på flydda tider” är berättelsen om "pojken och ynglingen som drömde om att bli sjökapten men som hamnade innanför boddisken”.

Författare. Förre handlaren I Salbohed, J. David Pettersson i full färd med att skriva boken om sitt liv.

Här finns minnesberättelser från J. Davids tidiga barndom, livet i och ikring Ytterenhörna socken vid 1900-talets början, det gamla möter det nya, släkthistorik och mycket annat.

Södertäljetrakten är en för mig okänd bygd, men genom gammelfarfar är det ändå på sitt vis en hembygd. Här finns mycket som flera kan vara intresserade av, tänker jag. Mycket av det som gammelfarfar berättar om, är sådant som hände överallt. Samhällsutveckling, tekniska framsteg, folkbildning, framåtanda – men också motvindar och nederlag. Kort sagt: vilken familj eller trakt som helst!

Fläskberget

Ja, dagens rubrik får nog de allra flesta att tänka på Per Nuders uttalande om 1940-talisterna som befarade knäcka det svenska pensionssystemet.

Men nu hade jag inte tänkt mig att fördjupa mig i vare sig 1940-talister eller Per Nuder, utan koncentrera mig på Fläskberget i Ösby.

Redan på Storskifteskartan från 1758 finns ”Fläskberget” utmärkt. Platsen var en byallmänning för Ösby och här fanns byns gemensamma rökbastu, därav namnet.

Efter att Konventikelplakatet hade upphävts spred sig väckelserörelsen i Sverige och kom till dessa trakter i slutet av 1860-talet. 1870 bildades "Västerfärnebo och Fläckebo missionsförening" och eftersom den nybildade föreningen förbjöds att hålla sina möten i sockenstugan, planerade man tidigt att bygga ett eget bönhus.

Sedan Laga Skifte hade genomförts i Ösby 1856, ägdes Fläskberget av Gamle Jan Matsson. Han upplät denna plats åt missionsföreningen och grunden lades 1874. Året därpå uppfördes bönehuset och togs i bruk 1876.

1876-1908. Så här såg Ösby missionshus ut omkring förra sekelskiftet.

Det nya missionshuset hade plats för 300 personer(!) och tomten friköptes 1877.
På grund av den växande församlingen beslutade man 1908 att bygga ut huset åt norr. Lilla salen, som tidigare varit lika stor som köket, förlängdes och en liten farstu för köket och den tänkta vaktmästarbostaden på övervåningen iordningställdes. Vaktmästarbostaden färdigställdes först 1922.

1911 var det dags för nästa utbyggnad. Denna gång åt söder. Då uppfördes tornet, vestibulen och läktaren. Men byggnaden kallades fortfarande för missionshuset. ”Missionskyrkan”, som begrepp, började användas först på 1950-talet.

Interiör omkring 1920. Här har bönehuset elektrifierats.
I bildens högerkant syns en fjärdedel av salens värmekällor - en kamin i vardera hörnet.

Missionsförsamlingen utvecklade ett samarbete med baptistförsamlingen och från 2002 utgör de församlingen: Kristen Gemenskap. 2003 avyttrades missionskyrkan i Ösby och byggnaden förvandlades nu till bageri och café. Efter några år avvecklades även denna verksamhet och fastigheten såldes på nytt och är numer privatbostad.

1946. Här är missionskyrkan i Ösby efter alla ombyggnader.

Namnet Fläskberget har ju knappast någon trevlig klang. Det tyckte inte heller missionsförsamlingens styrelse och beslutade sig därför i mitten av 1940-talet att försöka ersätta det med något bättre. Dessvärre föll detta viktiga beslut i glömska och därför heter platsen Fläskberget än idag.

Oppstu, Nerstu, Arstu

För en tid sedan träffade jag en god vän som vid något tillfälle stött på gårdsnamnen ”Oppstu” och ”Nerstu”. ”Nerstu”, sa han, ”Det är ju ett vedertaget namn – men var ligger Oppstu?”

Trösklaget i Gullbo-Nerstu omkring 1915.  Från vänster: Bro-Joel, maskinisten Rickard Jernström, Klas Pettersson från Svarvars, Gullbo-Albert (bonde i Gullbo-Nerstu). Sittande: Erik Nordvall från Lars-Olsbyn, Nerstu-Harry. Till höger om ångmaskinen: Oppstu-Per Erik, Edvin Johansson, Albert Pettersson (bonde i Gullbo-Oppstu), Axel Nordström, Hulda från Hommanbyn, okänd kvinna, Gullbo-Anna (gift med Gullbo-Albert).

Benämningarna är allmänt kända och användes oftast tillsammans och/eller som beskrivningar av varandra. I Häggebäcken finns ett hemman, Gullbo, som på 1600-talet delades i två gårdar: Oppstu (övre stugan) och Nerstu (nedre stugan). Namnen är i detta fall beskrivningar av hur naturen ser ut – Oppstu ligger högre än Nerstu!

Oppstu ligger "ovanför" vägen till Krylbo från Häggebäcken, medan Nerstu ligger "nedanför".

Men Arstu då? ”Arstu” är på samma vis som ”Oppstu” och ”Nerstu” en sammandragning av två ord. Färnbomålet har många influenser av Dalmålet och ”Arstu” har ett nära släktskap med dalkarlarnas uttryck ”på ar sia” (på andra sidan). Därmed blir ”Arstus” betydelse uppenbar: ”andra stugan!” ”Arstu” var något som användes i dagligt tal och var inte någon särskild gård utan ett dialektalt uttryck som motsvarar moderna tiders ”granne, granngård”. Oftast talade man om ”arstu-far” eller ”arstu-mor” dvs. ”Herr och Fru Granne”.


Resultatet av denna utredning blir därför att ”Oppstu” och ”Nerstu” är varandras ”Arstu”!

Turistmålet Öjesjön

I dessa dagar, i början av augusti, minns vi alla Färnbo- och Fläckebobor de dramatiska dagarna för två år sedan då den svåra skogsbranden härjade hejdlöst. Följden av detta har gjort skogen kring Öjesjön till ett eftertraktat besöksmål.

Att ”turista” på Öjesjö-skogen är ingen ny företeelse. Idag är det 10 år sedan (hrm) en kyrkvärd, en präst och en kantor utforskade den då täta Öjesjöskogen. De flesta vägar som gick att pröva, prövades. Därför tänkte jag nu berätta om hur det var - eftersom jag själv var med!

Öjesjöresan den 6 augusti 2006

Strax före 12, mitt på dagen när värmen dallrade i luften den 6 augusti, åkte kyrkvärd Erik Pettersson hemifrån, dvs. en mil norr om Västerfärnebo kyrka, för att tjänstgöra vid en friluftsgudstjänst vid Elisabet och Hugo Johanssons stuga vid Öjesjön. Gudstjänsten skulle börja klockan 13 och han var därför ute i god tid. Hemifrån hade han fått en vägbeskrivning som sade att "åk förbi Norr Salbo-korset, förbi Brodins och sedan efter sex gårdar går en skogsväg in till höger".
Efter att ha passerat Brodins började kyrkvärden fundera om han var på rätt väg och svängde därför in vid några sommarstugor vid Räfsbo och frågade där efter vägen till Öjesjön. 

Det visade sig att det var han, men han skulle fortsätta en bit till efter Skultunavägen tills det stod en stor lada vänster sida. "Mitt för den, går det in en väg till höger, men den är väldigt dålig så du måste köra väldigt försiktigt. När du sedan har kommit upp i skogen en bra bit, så kommer du fram till en jaktstuga och då ser du sjön".

Kyrkvärden tackade för hjälpen, vände bilen och åkte vidare – mot Öjesjön. Han åkte och åkte men någon lada på vänster sida såg han inte, bara ett gammalt hus med baksidan åt vägen. Ett stycke längre bort - däremot på höger sida,fanns det en lada. Ganska ordinär i sin storlek (inte särskilt stor), men i anslutning till den fanns en erbarmligt dålig skogsväg. Kunde det vara den?

"Stora ladan".

Kyrkvärden svängde av där och började så sakta åka in i skogen. Efter en stund började han fundera: "Är detta den rätta vägen till Ösjön? Klockan är ju nu halv ett, så det måste ju vara någon mer som ska dit… men här finns ju inte en levande själ så långt mitt öga når."

Han stannade bilen och tog fram sin mobiltelefon och provade att ringa, först till Elisabets dotter, men fick inget svar. Sedan knappade han in ett SMS och skickade det till Eniro för att eventuellt kunna få reda på ett mobilnummer till Hugo. Han fick svar direkt, men det var till två fasta telefoner… Järnspikar! Han hade dåligt batteri i telefonen!!

Han vände och åkte tillbaks ifrån det håll han kommit. Väl ute vid Skultunavägen tog han höger och fortsatte mot Ramnäskorsningen. Han hade inte hunnit mer än ut på den vägen förrän han mötte Erik Vretman, en 83-årig gubbe på cykel iklädd reflexväst och cykelhjälm. "I den här hettan! Det måste ju vara 30 grader i solen, minst! Och på cykel, jag som är svettig bara av att sitta i bilen!" tänkte kyrkvärden och tutade åt Vretman.

"Ska du till Ösjön?" frågade han. "Nej, inte idag ", svarade Vretman. "Vet du hur man kommer dit, då?" frågade kyrkvärden genom sin nervevade sidoruta. "Jaa, det är väl vägen som går in vid Skillberg", svarade Vretman och satte sig på cykeln och åkte igen.

"Jaha, det där blev jag inte mycket klokare av… för VAR ligger Skillberg?", funderade kyrkvärden medan han fortsatte vägen fram tills han kom till en stor gård som kanske kunde vara Skillberg (Axholm). Mittemot gårdens uppfart gick en igenvuxen skogsväg in. "Den kan det väl inte vara? Det finns ju inte spår efter nånting, så det här tror jag inte på", tänkte kyrkvärden och fortsatte mot Ramnäskorset.

Han åkte över bron och vände i Salbohed-Svanåkorset och fick se en man som stod och tvättade en bil. Kyrkvärden stannade och klev ur för att fråga efter vägen. Då visade det sig att den väg som han hade börjat åka på var alldeles rätt. "Du följer vägen, rakt på hela tiden, tills du kommer till en jaktstuga. Där tar du av till höger, och var noga med att se till att du har sjön på vänster sida, om du ska till stugorna. Har du sjön på höger sida om dig, har du åkt fel."
Kyrkvärden tackade för besväret och åkte tillbaka till vägen han kom ifrån. Där på Skultunavägen, stod Erik Vretman med sin cykel och visade in honom på just den vägen. Där hade han nog stått en bra stund! Då förstod kyrkvärden att det gamla huset med baksidan åt vägen var alltså Skillberg!

Skillberg.

Vägen blev bara sämre och sämre, men se – där var ju jaktstugan! Och en korsning med tre vägar att välja på… Men nu hade kyrkvärden tappat en detalj i beskrivningen, en väldigt viktig detalj – ”På vilken sida om vägen skulle sjön ligga?"

Öjesjö jaktstuga.

Ja, han kom i alla fall ihåg att han skulle följa vägen rakt fram, så det gjorde han. Plötsligt ringde det på hans mobil. Det var prästen. "Ja, var är du nånstans?" "Jag är på väg till Ösjön… tror jag", svarade kyrkvärden. "Var är du, är du redan framme?" "Nej", svarade prästen, "jag kommer inte ihåg hur man kommer dit." "Nähej, då får vi se om det är nån av oss som kommer fram eller om vi hittar på varann", svarade kyrkvärden och samtalet avslutades. 

Kyrkvärden vände då och åkte tillbaka till korsningen vid jaktstugan, och valde då att svänga höger. Efter ett stycke in på den vägen mötte han två bilar, varav en han fick stopp på. "Nej, här bortöver finns inga hus", svarade den unga kvinnan som blev tillfrågad.

Då vände kyrkvärden sin bil ännu en gång, och just då kom en silvergrå Citroën farande på den dåliga vägen och det var prästen förstås. Han hade heller inget nytt att komma med utan sa bara: "Vi får prova en annan väg." Å vips så var han försvunnen igen.

Kyrkvärden åkte tillbaka till korsningen och fortsatte på den väg han tidigare börjat på. Efter en god stund kom han ut på ett fall där det gick ner en mindre, men lika dålig väg till höger. Det satt en bom där som var öppen, så han fortsatte. Plötsligt skymtades något blänka i ett skogsbryn. "Jaa! Där är det!" tänkte kyrkvärden, men förgäves. Det visade sig vara en plastsäck.

Strax intill fanns en gammal husgrund och mitt i den hade någon satt en skylt med texten FORNMINNE. Kyrkvärden fortsatte vidare på den vägen som efter en stund tog slut. Bilen vändes igen och återvände till bommen.

Väl tillbaka vid bommen tog han höger och fortsatte upp efter den slingrande skogsvägen. Då – syntes bebyggelser skymta i skogen! "Men var det här rätt, då? Det såg ju tämligen igenstängt ut", tänkte kyrkvärden när vägen tog slut vid en stängd bom. Han stannade bilen, klev ur och gick fram till huset och knackade på.

Dörren var låst, men i hundgården stod en skällande hund, så befolkningen kunde inte vara alltför långt borta. På dörren satt en välkomstskylt med texten: VÄLKOMMEN TILL KLÄMSTORPARN. Detta var bevis nog för att han skulle förstå att han var fel igen.

Han gick tillbaks till bilen och just som han satte sig, ringde det igen: prästen. "Ja, … var är du nånstans?" "Jag är i Klämstorp", svarade kyrkvärden med ett litet uppgivet skratt. "Du då, är du framme, du?" "Nej", svarade prästen, "kom tillbaka hit till Skultunavägen, för nu har jag kört sönder… men jag har fått tag på Hugo, så han kommer och hämtar oss."

Kyrkvärden vände så bilen ännu en gång och åkte raka spåret på den krokiga, gropiga vägen, med en topphastighet av 25 km/h, tillbaka mot jaktstugan. Väl framme vid jaktstugan fick han plötsligt se några telefonstolpar som gick in efter vägen till vänster. "Man drar inte ut telefonledningar i skogen om det inte finns någon anledning", tänkte han och tog av, in på den sista vägen, i korsningen som han inte hade provat.

Telefonstolpe i skogen.

Ganska snart kom han fram till en badplats där det till och med fanns några badgäster. Han stannade, och frågade en familjefar som sa: "Jaha, ska du till ett äldre par? På gudstjänst?" "Ja, det stämmer precis", svarade kyrkvärden något överraskad. "Ja", fortsatte mannen, "det var en präst här, för en stund sen och fråga om det samma… men det är nog en timme sen." Just då ringde mobilen igen.

Öjesjö badplats.

"Var ÄR du?" "Jag är vid en badplats." "Ja, nu har Hugo kommit… jag ska höra om du kan ta dig vidare därifrån… ja, det ska gå… vägen fortsätter rakt på, men den är väldigt dålig, så ta det försiktigt." 

Samtalet bröts och kyrkvärden tackade mannen för hjälpen och fortsatte nu sin färd – mot Öjesjön. Efter en stunds knallande i sakta mak, syntes ett biltak blänka i solskenet, och inte nog med det – det var en bekant bil! "Tjohoo!" Nu var han äntligen framme. "Men vad var klockan? Tio över två… jaja, jag kom ju FRAM i alla fall", tänkte kyrkvärden medan han parkerade bilen och gick in över gårdstunet.
Medsamma mötte han två pigga damer som cyklat upp till Öjesjön och de sa: ”Nu har inte vi tid att vänta längre, men vi har i alla fall druckit kaffe!”

I trädgården satt de församlade och i väntan på präst, kantor och kyrkvärd hade smakat av sitt medhavda kyrkkaffe.

Så småningom dök Hugo upp med präst och kantor och vid halvtretiden kunde det äntligen firas gudstjänst vid Öjesjön!