söndag 27 november 2016

Adventstid kom till mitt ensamma hus….

Så lyder den inledande raden till den vackraste adventssången jag vet: ”Adventstid” av Carl-Bertil Agnestig. Så enkel och så fylld av värme, hopp och förväntan.


Sången Adventstid var ett stående inslag i NTO:s luciatåg i Västerbykil. En lugn och fridfull melodi som gjorde att man kände i hela kroppen ”att nu är det inte långt kvar till jul!” Jag tror inte att någon av oss i luciatåget då tänkte särskilt på textens innebörd, att det var ord med tanke bakom.





När jag jobbade i Västerfärnebo Handelsbod ansvarade jag för utkörning av matkassar till våra kunder som inte tog sig till affären själva. En av mina trognaste kunder var Artur Holmgren i Lasjövreten. Att komma till honom inför Första advent, det var som att uppleva Adventstid på riktigt!

I Lasjövreten var novembermörkret kompakt, men trots det var det ändå Artur Holmgrens plats på jorden. Här var han född och hade levt hela sitt liv. Här kände han varje sten och varje tova och här hade han sin trygghet. Likt visans avslutande rad: ”… så lyser i mörkret ett litet ljus” så fanns det även här ett litet ljus i det kompakta mörkret. En naken glödlampa på trappen. Den gav ledljus ifrån bilen på lagårdsbacken och in.

En annan strof i visan lyder: ”jag sätter i staken ett sparat ljus”. En rad som fick bokstavlig mening hos Artur. Två gula, ett blått och ett rosa. Alla brända och av olika längd, men det kvittade. Han hade fyra ljus till sin ljusstake!

Den välanvända ljusstaken stod på köksbordet. Enkel i sitt utförande: fyra ljushållare i rad på en träkloss, men den första (eller den sista) hållaren var så glapp i sitt fäste att när man satte i ett ljus, vickade det! Det var bekymmersamt. Men nöden är uppfinningarnas moder och problemet löstes med hjälp av en skiftnyckel! Hållaren sattes i skiftnyckelns gap och riktades upp på sin plats. Skiftnyckeln stöttades mot bordsskivan. Därmed var ljusstaken åter funktionell och ljusen kunde tändas, ett i taget, i väntan på julen.


Artur Holmgren (1920-2016)

Nu är Artur borta, butiken är borta, men minnena består. När jag idag tänder första ljuset, nynnar jag på Adventstid och alla sinnen fylls av intryck från Lucia-festerna i NTO. Musiken, publiken och stämningen – ja, allt! Men ordens innebörd får mig samtidigt att minnas adventsfriden hos Artur Holmgren i Lasjövreten.


Ha en skön första advent!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar