lördag 9 december 2017

Bröllopet i Haraker


Den 2 december var det 100 år sedan min mormors föräldrar, Milda och Henrik Kohlén gifte sig. De gifte sig unga och fick ett långt liv tillsammans.



2 december 1917.


Den här kärlekssagan tar sin början omkring 1912 i godtemplarlokalen i Ulvsta. 

Likt så många andra landsbygdssocknar hade nykterhetsrörelsen nått till Haraker. Att engagera sig i någon sorts förening låg i tiden och ortsbefolkningen anslöt sig till de folkrörelser som kom till just deras trakt. Oavsett om det var den frikyrkliga, nyktra eller fackliga organisationen så ville de allra flesta vara med, det blev ett sätt att umgås. 1884 bildades logen ”IOGT no. 903 Hoppets stjärna” och 1910 beslutade man sig för att uppföra ett ordenshus. En tomt i Ulvsta förvärvades och föreningen köpte in en större timmerbyggnad från Gussjö i Fläckebo socken. Den plockades ned, kördes hem till Ulvsta och stod färdig att tas i bruk på höstkanten 1910. Den nya lokalen blev den naturliga träffpunkten för bygdens föreningsliv och aktiviteter.




Godtemplarlokalen. Så här såg lokalen i Ulvsta ut då Milda och Henrik träffades. Mycket har hänt sedan dess, men lokalen finns fortfarande kvar och används av den lokala nykterhetsföreningen.


Två kilometer söder om godtemplarlokalen ligger Hasselbäck. Där inflyttade i april 1912 en familj som bestod av jordbruksarrendator Bernhard Kohlén, hans hustru Mina och barnen Anton, Arvid, Henrik och Berna. Den yngste av sönerna, Henrik, var 15 år och sökte sig till det enda nöje som fanns i byn – godtemplarlogen.




Förlovningsfoto. Henrik vid fotografen 1916.


En halv kilometer norr om den nybyggda lokalen ligger hemmanet Brotorp. Där bodde hemmansägare Gottfrid Andersson med sin hustru Johanna och deras dotter Milda, som på pingsten 1912 hade konfirmerats. Efter konfirmationen ansågs man vuxen och fick därmed tillåtelse att delta ”vuxenaktiviteter” tex. besöka dansbanan eller annan föreningsverksamhet.


1916. Mildas förlovningsfoto.


När vet ingen, men troligen ganska snart möttes de båda ungdomarna, Milda Andersson och Henrik Kohlén. Jämnåriga stod de där, i vägskälet mellan barndom och vuxenvärld. Säkert funderade de över hur livet skulle bli, vad som väntade dem. Milda kände troligen inte av någon stress över att ge sig ut och tjäna piga. Hon var ensambarn och så länge hon inte var bortgift behövdes hon hemma hos sina föräldrar. Henrik däremot hade all anledning att känna pressen. Han hade inget arv att vänta och hans far var ”bara” arrendator. Men arbete saknades inte, så han blev kvar hemma som dräng åt sin egen far.

Så gick en tid. Henrik och Milda växte alltmer samman och på hösten 1917 började det bli aktuellt med bröllop eftersom Milda väntade barn. Milda var nu 19 år och enligt lagboken giftasvuxen. Henrik däremot, var 20 år och minderårig. Vid den här tiden blev män och ogifta kvinnor myndiga först vid 21 års ålder. För att få tillstånd att ändå gifta sig, fick man ”Gå till kungs”.

Att ”gå till kungs” innebar att när/om verkligt svåra bekymmer uppstod kunde man skriva till Kunglig Majestät (dvs. regeringen) där kungen var högst beslutande och kunde ge ett utlåtande i frågan. Genom att ”gå till kungs” kunde brottslingar få sina straff förmildrade, eller ett komplicerat äktenskap kunde godkännas.


Harakers kyrka.


Men trots att Milda var giftasvuxen fick hon inte själv avgöra vem hon gifte sig med. Hon var ju inte myndig och därför måste hennes föräldrar ge sitt godkännande till det tänkta äktenskapet. Och det gjorde de, Henrik var välkommen som måg i Brotorp. Enligt prästens noteringar i Vigselboken hade både Milda och Henrik gett sitt ”muntliga samtycke” till äktenskapet, så nog var det äkta kärlek mellan de unga tu. Nu återstod endast svaret från Kungl. Maj:t och den 26 oktober kom svaret. Kungen gav sitt godkännande till äktenskap mellan Henrik Vilhelm Kohlén och Milda Lovisa Andersson. Nu kunde man börja rusta för bröllop!


Nu blev det nog inte något storslaget kalas, eftersom Milda var gravid, men bröllop blev det ändå. Vigseln hölls i brudens hem och förrättades av kyrkoherde Nord på Första advent-söndagen, den 2 december 1917.



Familjen Kohlén 1936.


I mitten av januari 1918 nedkom föddes parets första barn – Aina Lovisa Vilhelmina. Med tiden utökades familjen med ytterligare sex barn. 1921 flyttade familjen till Kila socken (U-län) och blev bönder.


2 december 1967. Hela familjen samlad då Milda och Henrik firade guldbröllop.


1967 kunde makarna Kohlén fira guldbröllop. Det gjorde man också med middag för den närmaste släkten på Lindströms Festvåning i Sala. Familjen bestod då av förutom de sju barnen, 13 barnbarn och tre barnbarnsbarn.




Hyllningsvisa. I familjen Kohlén har det diktats och sjungits mycket och ofta på bemärkelsedagar.
Den här texten är diktad av sonen Artur.


Makarna Kohlén blev ett verkligt strävsamt par. Tillsammans delade de ansvaret för barnuppfostran, djurskötsel och arbete i åker och äng och drev lantbruket i Tullsta i 43 år. ”Sagan om Henrik och Milda” ändades 1970 
–  just den 2 december då Milda avled, 72 år gammal.



Fotnot: Visst ser Milda otroligt smal ut på bröllopsfotot, med tanke på att hon knappt sju veckor senare födde en dotter? Det stämmer, men det är inte photo shop. Fotot är taget först en tid efter både bröllop och nedkomst!


lördag 2 december 2017

Aktuella samhällsfrågor från 1920, del 3


Så har vi kommit fram till den avslutade delen. Här nämns något om bygdens näringsliv – både nu (1920) och i svunnen tid.



Arbetslag vid tegelbruket i Hörnsjöfors.


Det industriella centrum som uppstod vid mitten av 1900-talet var vid den här tiden ännu i sin linda. En och annan bondsåg existerade, men med en ytterst begränsad verksamhet. Större träförädlingsföretag fanns i Hedåker och Sand (Salbohed) och Västerbykil. I Hörnsjöfors fanns både såg och tegelbruk.

”Större industriella företag saknas alltjämt. En tjärfabrik startade i Rosshyttan under kristiden, men vid dess slut gick den kaputt. Fors, eller Hörnsjöfors som det numera heter, har inköpts av Svenska Metallverken. Ombytet av ägare tyckes ha medfört en något livligare rörelse vid det gamla bruket.”



Minnessten. Här ses minnesstenen på Tjärdalsbacken, sin ursprungliga plats.
1955 flyttades den till sin nuvarande plats, invid Kopparbergsvägen.


Den verksamhet som gjort Västerfärnebo till en plats på kartan, är regementsplatsen på Salbo hed. 1920 hade de gått 15 år sedan regementet flyttades till Västerås, men minnet av dess betydelse för bygden levde länge kvar i ortsbefolkningens medvetande.

”Bland ortens historiska platser må nämnas Salbohed. Där hade Västmanlands regemente sin övningsplats från slutet av 1600-talet fram till 1906. Här rådde en gång liv och rörelse, här svettades unga västmanlänningar i kronans varma rock och här samlades under de vackra sommarsöndagarna folk från hela landskapet för att hälsa på anförvanter och vänner. Nu är det ödsligt både ute på heden och i de vackra björkalléerna. Gångarna i parken ha vuxit igen, buskgrupperna äro förvandlade till snår och byggnaderna till största delen nedrivna. Allt minner om en tid som flytt och aldrig kommer åter.

Mitt på heden reser sig ett granitblock, rest av regementets officerskår. Det står där som en gravsten över Karl XI:s indelningsverk.”



Färnebo-gös. En gjuten järntacka kallas för en göt, men i Färnbo kallade man dem för en gös istället.
Bilden visar en en äkta Färnebo-gös från Rosshyttan. Den väger 18 kg.


Krönikan avslutas med lite fakta om befolkningen i socknen.

”Till sist må sägas några ord om sockenborna. Litet om vad var man känner till, att de brukar kallas ”färnebogösar”. Men det är ej efter fisken gös, som de har fått detta seglivade öknamn. Det bedrevs under 16- och 1700-talen en rätt livlig järnhantering här. Därvid producerades 3 till 4 meter långa tackjärnsstycken, vilka kallades ”gösar”. Dessa äro orsaken till namnet.”



Genuin Färneboit. Handlanden Anders Åhlberg (1844-1935) var av gammal Färnebosläkt och började sin bana som fattig gårdfarihandlare. När han dog var han en av de största handlarna i socknen efter 73 år innanför samma affärsdisk!!

”Färneboiten är arbetsam och sparsam. Han är därför nästan utan undantag välbärgad. Man får ej ofta se en bygd där jorden skötes så väl som här. Odlarens flit belönas också med rika skördar. 

Måtte vår bygd alltid vara hemvist för ett förnöjt och idogt släkte!”



onsdag 29 november 2017

Aktuella samhällsfrågor från 1920, del 2


När jag började i förra inlägget att återge den gamla krönikan om Västerfärnebo, upptäckte jag att den var mycket längre än jag tänkt mig. Här är andra delen.



Stormöte. Bygden hade ett aktivt föreningsliv.


I den första delen av krönikan behandlades det sociala ansvaret för skola, vård och omsorg (se förra inlägget). I nästa del koncentrerar man sig på att presentera bygdens sammanhållning och föreningsliv.



Nybyboden. Från Nybyn kommer denna svalbod som 1919 flyttades till Gammelgården. 
Här iordningställdes föreningens första museum.


1915 bildades Västerfärnebo hembygdsförening. Föreningen växte och blev allt större och redan efter fyra år började man uppföra ett eget friluftsmuseum – Gammelgården. Av de föreningar som omnämns i krönikan är det endast hembygdsföreningen som kvarstår.

”På föreningslivets område ha de senaste åren medfört betydande förändringar. En hembygdsförening har varit i verksamhet i några år och sökt samla gångna tiders kulturföremål samt stärka kärleken till hembygden. Föreningen har redan hunnit ordna ett litet museum i en gammelstuga och en bod, vilka uppställts på en vacker plats nära Vangsbron.”



Friska Viljor. IOGT-lokalen i Salbohed, uppförd omkring 1920 och riven 1978. 


Att intresset för föreningslivet skulle vara mer dalande nu än förr, är en myt. Små föreningar har i alla tider antingen avvecklats eller gått samman med andra föreningar för att bli större och starkare. Sådant sker i vår tid och det skedde även 1920.

”Av nykterhetsföreningarna har en upplösts och ytterligare ett par föra ett tynande liv. Logen ”Friska Viljor” i Salbohed har nyligen invigt ett ståtligt ordenshus och tyckes för övrigt f.n. vara den livskraftigaste nykterhetsföreningen på orten.”


Föreningslivet kämpade på likt våra tider att ordna intressanta evenemang till en liten kostnad...

”Med 1919 års ingång begynte en föreläsningsförening sin verksamhet. Trots de dryga kostnader, som numera äro förenade med dylik verksamhet, har allt hittills gått ganska väl i lås, och föreläsningarna ha omfattats med intresse av allmänheten.”



Före renoveringen. 1934 genomfördes en omfattande renovering av Västerfärnebo kyrka.


Att engagera sig låg i tiden, så även inom statskyrkan. Men kyrkan, socknens största och äldsta samlingslokal, var i behov av renovering och modernisering.

”På sista tiden har även märkts yttringar av en livligare kyrklig verksamhet inom församlingen. Försök har gjorts att bilda en kyrklig ungdomsförening. En kyrkokör finnes numera. Därigenom har det varit möjligt att anordna vespergudstjänster. På många håll finnes också intresse för vårt gamla ärevördiga tempel som genom en restauration måtte sättas i ett fullt värdigt skick. Kyrkorådet har denna fråga under utredning tillika förslaget om kyrkans elektrifiering.”



Första bussen. Västerfärnebo biltrafikförening bildades 1920 och blev ett komplement till tågtrafiken.


Men den bristfälliga kontakten med omvärlden var ett verkligt bekymmer. 1920 såg man plötsligt en ljusning på problemet.

”I början av denna uppsats talades något om ortens brist på tidsenliga kommunikationer. Numera har dock en lättnad häri vunnits genom att automobilen kommit till allmännare användning härute. Man kan säga, att detta moderna fordon fullständigt slagit igenom här under det senaste året. Nu kan man komma till Sala på mindre än en timme. Förr tog det tre. Visserligen blir det rätt dyra skjutsar men en vanlig hästskjuts ställer sig ej heller billig.”



Vangsbron. Den numer kallade "Gamla bron" ses här nybyggd. Den invigdes 1918 till en kostnad av
60 000 kronor vilket i dagens penningvärde motsvarar ca. 1,2 miljoner kronor.


Det nya sättet att resa var både tidsbesparande och bekvämt. Men kostsamt i längden – både i faktiska respengar men också för socknens infrastruktur.

”Men automobiltrafiken kräver goda vägar. Dessa har också under de senaste fem åren avsevärt förbättrats. Flera broar ha byggts. Den största av dem är den förhållandevis ståtliga bron över Svartån nära kyrkan. 1918 blev den färdigbyggd och kostade omkr. 60 000 kronor.”


måndag 27 november 2017

Aktuella samhällsfrågor från 1920, del 1


I mitt ständiga sökande efter nya uppslag att skriva om kan man ibland hitta information från en svunnen tid som fortfarande känns aktuell.



Nyligen fann jag ett urklipp från tidningen Sala-Posten, daterat 14 maj 1920. En samtida skildring av Färnebobygden där märkligt nog flera frågor fortfarande kvarstår. 

Men hur kan en hundraårig krönika, från en tid då varken bilen, telefonen eller elströmmen var varje mans egendom, fortfarande vara aktuell? Jo, för även om var tid har sina bekymmer så är egentligen frågorna desamma: Hur ska vi hinna med i den allt snabbare utvecklingen? Hur förbättrar vi kommunikationerna? Vad ska vi göra för att behålla skola, vård och omsorg? Jämställdhetsfrågan?

Rubriken för krönikan lyder "Från västmanländska bygder: Väster Färnebo" och inleds med en naturskön beskrivning av socknens geografiska läge. Troligen är detta en del av en serie av presentationer av Salas omkringliggande bygder och är författad av den anonyma signaturen "X".



Välkänt motiv. Västerfärnebo kyrka och Vangsbro mejeri, sett från Svartån, finns avfotograferade och avmålade i det oändliga. Just denna bild är ifrån omkring 1910.



















”Där Mälarslättens yttersta flik möter Långheden i norr och Bergslagen i väster ligger vår hembygd. Svartån rinner i sakta mak fram över slätten, och Badelundaåsen avtecknar sig mörk och skogig i öster. Men vi ha ej bara slätter här. Norrut sträcka sig stora skogsvidder, ända upp mot Dalarnas gräns. I väster möter man bergslagsnaturens utposter och i sydväst finnas riktiga vildmarker, där älgen går fram över myrar och kärr.”



Rosshyttans station. Socknens enda järnvägsstation var i bruk 1873 - 1969.


Men, när man har skrapat lite på ytan så märker man att det är inte så vackert och rofyllt som det kanske ser ut. Här finns det bekymmer, bland annat saknas en järnväg.

”Vår bygd ligger långt från järnvägen. Visserligen skär norra stambanan socknens nordöstra hörn, men huvudbygden, trakten kring kyrkan, ligger två goda svenska mil därifrån. Därför har järnvägsfrågan varit på dagordningen här i snart femtio år. Man tycker, att socknen flera gånger haft de allra bästa utsikter att få frågan löst. Norra stambanan var troligen stakad betydligt fördelaktigare för bygden än där den nu går fram. Men just som utsikterna syntes som ljusast kom alltid något i vägen. Vi sakna därför än i dag järnväg genom socknens centrala delar, och det är föga troligt, att vi inom överskådlig framtid kunna få någon.”



Syster Marta. 1913-1938 fanns en kommunalt anställd sjuksköterska i Västerfärnebo.
Efter 1938 tog landstinget över ansvaret. Syster Marta Larsson tjänstgjorde här 1941-1949.


Men det finns fler frågor och bekymmer.

”Vi ha ännu en dylik olöst fråga. Det är läkarefrågan. Den är nog lika gammal som järnvägsfrågan och kanske lika svårlöst. År 1913 anställdes här visserligen en sjuksköterska, men vi äro ej helt hjälpta med denna åtgärd, ehuru den var ett steg i rätt riktning. Som en tillbakagång måste betecknas den omständigheten, att de regelbundna läkarebesök, som förut voro ordnade här, sedan länge varit indragna. Att åter få till stånd sådana besök borde ej vara omöjligt. Med lite god vilja kunde säkert den saken ordnas.”



Men trots brist på både läkare och järnväg så utvecklas bygden ändå, i sin egen takt.

”Då en bygd lider brist på moderna kommunikationer brukar det vara svårt för densamma att hinna med i utvecklingen. Huruvida vår bygd blivit långt efter eller ej torde vara svårt för en sockenbo att avgöra. Materiellt sett är åtminstone välståndet stigande, åkrarna täckdikas och läggas samman till stora skiften, gårdarna ombyggas, telefonnätet växer och de elektriska ledningarna dragas fram. Två affärsbanker arbeta här, och länets sparbank har här sitt största landsortskontor.”




Kyrkskolan 1924. Här ses kantor Ivar Andersson (sedermera Irholm) med klasserna 3-4 utanför nuvarande församlingsgården.


”Även på andra områden kan en rätt betydande utveckling spåras. Ganska stora summor ha nedlagts för att skaffa goda lokaler för skolans behov. Snart är halva antalet folkskolor anordnade enligt B-formen d.v.s. varje lärarekraft undervisar två klasser.”



Ålderdomshemmet. Här ses det alldeles nybyggda ålderdomshemmet som stod inflyttningsklart 1923. 
1964 ersattes denna byggnad av en modernare anläggning: Björkgården.


"Fattigvården har länge varit usel inom kommunen. För några år sedan skedde dock en uppryckning därigenom att särskild fattigvårdsstyrelse utsågs och kvinnor invaldes i densamma. Nu komma även byggnaderna att undergå en välbehövlig förändring. Ett nytt hem för de gamla skall enligt fattat beslut uppbyggas och så snart det kan ske, det äldsta rucklet jämnas med jorden."


Fortsättning följer....


fredag 10 november 2017

"NU BIR JA RÅLÖS!!"


När tiden får ha sin gång blir ”de som levat för länge sen” alltmer bortglömda, vilket är alldeles naturligt. Det som kan påminna oss om deras tid på jorden är en gravsten, ett föremål eller kanske rent av ett uttryck.



Svedd-Tilda (1867-1953)


Dagens huvudperson är den kvinna som allmänt kallades för Svedd-Tilda. Hon var en nyfiken gumma med roliga uttryck som har gått till historien.


Karin Mathilda, som var hennes fullständiga namn, föddes den 26 april 1867 som dotter nummer två till Per Jansson och Brita Carin Andersdotter. Fadern var landbonde och arrenderade en av Högfors gårdar i Norr Hörende.

1879, när Mathilda var 12 år tog fadern ett nytt arrende. Denna gång blev det gården Bro och familjen flyttade till Västerbykil. 1886 gifte sig Mathildas syster, Anna (1864-1906) med Per Wilhelm Jansson (1861-1916) som nu övertog arrendet en tid innan han 1890 köpte gården.



Vid dammen. Här ses bebyggelsen vid dammen i Västerbykil. 
Den är gjord av en sk. gåramålare i slutet av 1890-talet.



I grannskapet till Bro fanns vid dammen en framväxande småindustri med både kvarn, såg och mälteri. Kvarnarrendatorn Hols Per Danielsson (1841-1901) hade två söner som kom att gå till historien för sina insatser av moderniseringen av Västerbykil: 
Jan-Erik och Gustaf Nordin.


Mathilda var jämnårig med Jan-Erik Nordin. De konfirmerades samtidigt och som grannar blev de goda vänner. Jan-Erik intresserade sig för träarbetare och skolade sig efter konfirmationen vid ”Bachmanska” i Hedemora – en erkänd skola för snickare och träkarlar. När studierna avslutats återvände han hem till Västerbykil, där Mathilda väntade.

De sällskapade först en tid innan de tordes kalla sig fästfolk och det rustades för bröllop. Men var skulle de ta vägen? Hon, en dotter till en landbonde och han, son till en kvarnarrendator… Inget arv att vänta någonstans ifrån. Men sedan Mathildas svåger, Per Wilhelm, lyckats köpa Bro såg de plötsligt en ljusning.

Bröllopet mellan Tilda (som hon numera kallades) och Jan-Erik stod den 18 mars 1892 och i september samma år föddes dottern Elin (1892-1974). Som nygifta bodde de i ett torp på Lilla Västerbykils ägor, innan de 1893 kunde flytta till sin alldeles egna stuga.



Stugan i Svedde.


Söder om Bro, på andra sidan skogen, lät Per Wilhelm avstycka en mindre bondgård för Tilda och Jan-Erik. För att de skulle kunna leva här måste de börja med att bryta ny mark. Skogen höggs ned och brändes för att skapa odlingsmarker genom s k. svedjebruk. Därför kom den nya platsen att kallas för Svedde (jfr. svedja).




Familjen J-E Nordin. Tilda, Elin och Jan-Erik Nordin.


I Svedde byggdes ett litet hemman upp med ladugård och andra byggnader. Och nog var gården liten, den var nog i minsta laget för att föda familjen Nordin, men Jan-Erik fann på råd. Eftersom han genomgått Bachmanska skolan var han en utlärd träkarl och hade därmed intyg på att han var en skicklig hantverkare. Han var både byggmästare och möbelsnickare. Dessutom tillverkade han även laggkärl (tunnor och baljor av trä) och likkistor. Med en förbättrad ekonomi kunde familjen utökas och från 1913 tog de hand om en fosterson, Emanuel Karlsson (1907-1993), Svedd-Manne kallad.



Ställda mot väggen. Elin, Tilda, Jan-Erik och Manne i Svedde.


”Hellre brödlös än rådlös” heter ett gammalt uttryck där andemeningen är att finner man bara på råd så klarar man sig – även då matförrådet är tomt! Svedd-Tilda hade ett uttryck som hon gått till historien för: ”NU BIR JA RÅLÖS!!” Svedd-Tilda använde ordet ”rådlös” likvärdigt med ”överraskad, förskräckt” och för att övertyga lyssnaren HUR överraskad hon var, kunde hon fortsätta meningen: ”… och Elin hon ä rålös hon mä!”


Men rådlös var nog det sista som Nordins i Svedde var, som kunde klara sig på en skral kassa och knappa förhållanden. Här levde de hela sin tid och den 3 juni 1953 avled Svedd Jan-Erik, 86 år gammal. Den 14 augusti samma år insomnade även Svedd-Tilda och därmed hade nybyggarna i Svedde gått ur tiden. Men tack vare det ordstäv hon lämnat efter sig hålls minnet av henne levande.


måndag 23 oktober 2017

Mästerdetektiven Kalle Blomkvist

Härom veckan började en ny säsong av dramathrillern ”Jordskott” som spelats in i Sala. Att filmer har spelats in i Sala är inte vanligt, men i år är det 70 år sedan en ungdomsfilm spelades in just här.






Den numer världsberömda Astrid Lindgren (1907-2002) var vid mitten av 1940-talet ännu en ganska okänd barnboksförfattarinna. 1944 deltog hon i Rabén&Sjögrens tävling för flickböcker med debutromanen ”Britt-Mari lättar sitt hjärta”. För den fick Astrid Lindgren tävlingens andrapris, vilket sporrade henne att fortsätta skriva.

1946 var det dags för en ny tävling, denna gång för detektivböcker. Astrid Lindgren valde då att skriva om "mästerdetektiven Kalle Blomkvist" och med den vann hon delat första pris.

Mästerdetektiven Blomkvist som den första boken heter, blev en verklig succé! Redan hösten samma år uppfördes den som teaterpjäs och året därpå, 1947, filmatiserades den – den första film som baserades på Astrid Lindgrens berättelser.

Böckernas handling kretsar kring Kalle Blomkvist, en tonårig pojkdetektiv som tillsammans med vännerna Eva-Lotta och Anders hjälper polisen att lösa kriminella brott. I filmen som spelades in i Sala, får Eva-Lottas familj besök av en släkting, farbror Einar. Kalle iakttar skeptiskt den plötsliga gästen och hans tvivlade uppfattning förstärks då farbror Einar tar med sig de tre ungdomarna till den gamla gruvan och med hjälp av en dyrk tar de sig in genom en låst dörr. Detta låsta bergrum blir en central plats i hela filmen.


Kalle, Eva-Lotta och Anders utgör kompisgänget ”Vita Rosen”, som vid sidan av skurkspaningen ständigt ligger i strid mot ett annat kompisgäng, ”Röda Rosen”. Striden handlar om en märkligt formad sten, kallad ”Stormumriken”. 


Efter den första bokens succé skapades en trend bland tidens ungdomar. Likt medlemmarna i ”Vita Rosen” började nu tonåringarna tala ett eget språk – Rövarspråket.

Rövarspråket är ett enkelt ljud-kodspråk och lämpar sig inte i skriven form. Regeln för rövarspråket är att man efter varje konsonant lägger ett o (kort å-ljud) och därefter samma konsonant igen, till exempel byts b ut mot "bob" och mot "fof".Vokalerna är oförändrade. "Jag talar rövarspråket" blir alltså "Jojagog totalolaror rorövovarorsospoproråkoketot".



Personal på Sala lasarett, avd. II. Bakre raden från vänster: Alice Olsson, Mai-Britt Johansson, Ingrid Törnell, Märta Kohlén, Margareta Olsson, Nellie Henriksson. Sittande från vänster: Inga-Britt Johansson, Syster Esther, Ingrid Forsmark.


När inspelningarna i Sala pågick som bäst, insjuknade plötsligt en av skådespelarna och blev så dålig att hon måste söka läkarvård. 1947 hade Märta Kohlén (min mormor), just börjat jobba som sjukvårdsbiträde på Sala lasarett, just på avd. II där skådespelerskan lades in. Men ”ingen extra uppståndelse, bara för att hon är skådespelerska”, fick personalen order om. Därför fick patientens besökare passera obemärkt förbi trots att en hel rad av skådespelare strömmade in på avdelningen med Sigge Fürst i spetsen!



Ur filmen. Kalle Blomkvist (Olle Johansson) i samspråk med konstapel Björk (Sigge Fürst).

tisdag 17 oktober 2017

Spättkväll 1942

I de gamla bondbyarna var man beroende av sina grannar. Bystämman stod för formaliteten men att grannar umgicks var mer en regel än ett undantag. I glädje och sorg, till vardag och fest. Och lite "fest i vardagen" var när det bjöds till Spättkväll.




Tullsta 1942. Så här såg det ut i Kohléns kök när grannarna i samlades till spättkväll.



När det hektiska skördearbetet avslutats, gick livet över i en något lugnare fas. Men höstmörkret förkortade dagarna, vädret blev kallare och det gick allt längre mellan tillfällena som man träffade grannarna. För att bryta tristessen i höstmörkret hände det att grannarna bjöd in varandra till att ses över en kopp kaffe och kanske pyssla med något hantverk.


Spättkvällen blev som en syjunta för hela familjen. Här handarbetades det med lite av varje. På bilden syns bland annat mormors mor Milda (spinnrocken till höger) spinna lin, männen tycks tälja härvpinnar och flera av damerna ser ut att virka, sticka eller stoppa strumpor.


Spättkvällarna fyllde en viktig funktion, inte minst under de oroliga krigsåren i början av 1940-talet. Att träffas och språkas vid om vardagen, om livet i byn men också om vad som hände ute i världen behövdes. På bilden syns det att fönstren är täckta vilket är en följd av kriget. 1940 infördes Luftskyddstillstånd i Sverige vilket innebar att mörkläggning föreskrevs av all bebyggelse. Innan lamporna tändes på kvällarna, täcktes fönstren för med täta gardiner eller annat lämpligt material. Att då träffas ibland, grannar emellan och samtidigt utföra småjobb var ju idealiskt! Den långa och mörka kvällen blev genast trevligare och gemytligare.


Bilden är tagen i samband med att Sala Allehanda besökte spättkvällen i Tullsta.

söndag 17 september 2017

Förbudsomröstningen 1922

Idag är det kyrkoval, ett val som ofta kallas "Det glömda valet" – kanske av okunskap, kanske av ointresse. Då kom jag att tänka på ett val som genomfördes för 95 år sedan, en folkomröstning som verkligen engagerade landets befolkning – Förbudsomröstningen 1922.



Propaganda. Motståndarna till ett förbud var allt annat än organiserade. Med hjälp av konstnären Albert Engströms numer klassiska affisch till kräftpremiären 1922, fick "nej-rösterna" stora sympatier.



Bakgrund

Det svenska samhället led svårt av den stora alkoholkonsumtionen i landet. För att motverka detta började det svenska folket organisera sig i olika föreningar och sammanslutningar som i förlängningen bildade en mängd av olika nykterhetssamfund.

På initiativ av läkaren Ivan Bratt infördes 1919 ett ransoneringssystem för att stävja alkoholproblemet – motboken. Det blev upptakten till dagens rubrik.



Agitation. De som förespråkade ett förbud var nykterhetsrörelsen. För att slippa scenen som affischen visar, uppmanades man att rösta "JA"!


Under 1910-talet hade alkoholförbud införts i grannländerna Norge och Finland. Skulle Sverige göra likadant? Den 27 augusti 1922 hölls en rådgivande folkomröstning och engagemanget var stort! 55,1 % av de röstberättigade deltog och resultatet blev oerhört jämt. 48,8 % röstade för ett förbud och 50,8 % emot.



IOGT-logen i Hedåker.


Valkampanjen inför detta val drevs inte av några politiska partier utan sköttes enbart av fristående organisationer för och emot. De som var bäst på att organisera sig var förbudsivrarna. I Västerfärnebo bildades en förbudskommitté som samlade representanter från NTO-templen i Hällby, Västerbykil och Rosshyttan; IOGT-logerna i Hedåker och Salbohed samt baptistförsamlingarna och missionsförsamlingen. 

Agitationstalare reste land och rike kring och höll föredrag till förbudets fördel. För att locka väljare ordnade Förbudskommittén möten runtom i socknen och den 13 augusti 1922 arrangerade man dessutom ett demonstrationståg i norra socknen. Med sång och spel tågade socknens nykterister under vajande fanor och standar från Logen i Hedåker till Templet i Västerbykil där pastor John A. Andersson från Amerika agiterade för ett alkoholförbud. I USA hade totalt alkoholförbud införts 1920. Detta möte var kanske en bidragande orsak till att 68 % av valdeltagarna i norra sockendelen röstade för ett förbud.


NTO-templet i Västerbykil.


lördag 9 september 2017

Studietemplet Decemberblomman

Ur folkrörelserna som växte fram i slutet av 1800-talet bildades studieavdelningar som arrangerade cirklar och kurser i allmänbildande ämnen som demokrati och samhällsansvar men även i praktiska övningar.




Konserveringskurs. 1919 ordnade studietemplet Decemberblomman en kurs i hemkonservering.
Främre raden från vänster: Elin Nordin, Agnes Johansson, Gerda Gustavsson, Mina Pettersson, kursledaren (namn okänt), Altina Ålberg, Gunhild Andersson. Mellanraden från vänster: Edit Nordin, Hulda Åhman, Maria Gustavsson, Elsa Mattsson, Elna Andersson, okänd, Anna Hellstrand, Edla Nyström. Bakre raden från vänster: Johanna Bergman, Anny Johansson, okänd, Karin Bäckman, Ida Källberg, Edit Gustavsson, okänd, Anna Pettersson, Anna Gustavsson, okänd, okänd.



I Västerbykil bildades Templet 1714 Hoppet av TO 1906. Sedan lokalen byggts 1909 ökade verksamheten och diskussionsmöten ordnades för att lära medlemmarna att argumentera, tänka kritiskt och läsa in ämnen.


I nykterhetsrörelsen har alltid män och kvinnor varit jämställda, men jämställdheten var då som nu ett givet diskussionsämne. I gamla protokoll kan man läsa om den första tidens ämnen: ”Huru skola vi få våra eljest så pratsamma systrar att yttra sig något?” eller ”Vilken uträttar mest inom Templet [nykterhetsföreningen], mannen eller kvinnan?” En het debatt utbröt då man önskade att inköpa en ny förskärare. Striden vanns av templets systrar efter att de hotat med att gå i strejk!




Templet. så här såg Västerbykils NTO-lokal ut 1909-1958.



1914 bildades studietemplet Decemberblomman, en underavdelning till nyss nämnda förening. Studietemplets första huvudsakliga uppgift blev att bygga upp ett bibliotek där endast medlemmar hade tillträde och möjlighet till lån. I januari 1919 beslutade man att öppna biblioteket även för allmänheten för ett pris av 5 öre/band.


Att ortsbefolkningen verkligen törstade efter kunskap, trots det myckna sysslorna hemma på gårdarna vittnar ett protokoll om, från sommaren 1919. Då träffades studietemplet till ett möte som började först kl. 23:30! Och mötet innehöll två föreläsningar och tre diskussionsfrågor samt någon föreningsfråga. Dessutom granskades skattmästarens räkenskaper och en revisionsberättelse upprättades! När mötet avslutades, framgår ej…



Studiecirkel i NTO-lokalen, Västerbykil.


Studietemplets verklige eldsjäl Hjalmar Åhman. 1923 -1978 var han studieledare och många är de studieämnen och cirklar som avklarades under hans ledning. Hans första studiecirkel genomfördes vintern 1923 i ”kommunalkunskap”. 25 sidor genomlästes redan första kvällen och sedan diskuterades det lästa till sena natten, men då kom man överens om att spara på innehållet. Annars riskerade man att inte ha något kvar att prata om nästa gång!


Hjalmar var en god talare och mötesledare som utarbetade sitt egna ledord som han ofta avslutade sammankomsterna med: ”I varje stund, då vi lyckas frigöra oss från själviska och lågsinnade tankar, höra vi inom oss röster som mana till strävan mot höga ideal. Må dessa röster aldrig tystna, och må vi aldrig upphöra att lyssna till dem. Såsom livets ledstjärnor skall de då visa oss framåt och uppåt.”


Hjalmar Åhman (1899-1980).