torsdag 20 april 2017

Flytten till Hästveda

En verklig raritet bland sparade fotografier och andra handlingar är min farfars fars dagbok från 1917. Här kan man följa honom dag för dag under nästan ett helt år som föreståndare för Flodarörelsens arbetarkoloni i Hästveda.



Salbohed 1916. Skördearbete på "Odlingen" vid Salbohedskolonin.


Det första året i Salbohed fylldes av arbete. Jordbruket rustades upp, djur och redskap köptes in och byggnaderna rustades upp: Nya sjukhuset iordningställdes till kök och logement för vårdnadstagarna och Gamla sjukhuset blev administrationslokaler och bostäder för föreståndare och kontorspersonal.


Kontoret. En av få kvarvarande byggnader sedan regementstiden är det s k. Gamla Sjukhuset, byggt 1818. När Flodarörelsen kom till Salbohed 1916 inreddes byggnaden med bostäder och administrationslokaler. Alltsedan dess har byggnaden kallats Kontoret.


Sommaren gick och det blev höst. Skörden blev ganska bra, så när som att potatisen oväntat frös av i början av augusti. På grund av att Första världskriget rasade ute i Europa var det verkliga kristider. Eftersom potatisskörden förstördes, miste man en viktig basföda. För att klara sig tvingades man sälja en del av kreaturen till slakt för att därigenom få loss lite pengar att KÖPA potatis för!

När sedan vintern kom, övergick arbetet i en betydligt lugnare takt. Förutom den dagliga djurskötseln blev skogsarbete den huvudsakliga sysslan. Men på vårkanten 1917 kom en verklig överraskning!


Ledningen. Här är ledningen för arbetet på Hästvedakolonin. Från vänster: bokhållare Gerhard Grönlund, föreståndare J. David Pettersson och diakon Erland Sehlstedt.


Förutom kolonierna i Vemdalen och Salbohed fanns en tredje anstalt, förlagd i Hästveda i Skåne. Plötsligt måste föreståndaren för Hästvedakolonin hastigt sluta och ny föreståndare måste utses. Pastor Eric E-son Hammar, grundaren och ledaren för hela rörelsen, frågade den nu 28-årige J. David om han kunde tänka sig att flytta till Skåne?



Hästveda kyrka.

Hästveda är en tätort i Hässleholms kommun som fram till 1960 var egen kommun. Orten som ligger efter Södra stambanan, är mest känt för sin årliga hästmarknad. Ett känt namn som starkt förknippas med Hästveda är operettsångerskan Sonja Stjernquist (1931-2002).


J. David greps av ”skräckblandad förtjusning”. I Hästveda var verksamheten redan i full gång och den stora skillnaden mellan de båda kolonierna var att den i Salbohed drevs med hjälp av statsbidrag vilket gjorde att staten ställde krav på hur verksamheten skulle bedrivas. Så var det inte i Hästveda. Så visst, den ökade friheten lockade - frihet under ansvar. MEN, nu var det inte mer är ett år sedan familjen Pettersson flyttat till Salbohed. De hade precis hunnit rota sig, gått med i Västerfärnebo missionsförsamling och fått många nya vänner. Var det nu dags att bryta upp och börja om igen?

Familjen fick en veckas betänketid innan de bestämde sig för att anta utmaningen. David ställde dock ett krav: han ville ha sin syster på resan. Och det fick han!



Asmatorp, Hästveda. Här ses Hästvedakolonins huvudbyggnad på 1940-talet då J. David återvände till Hästveda under en semesterresa tillsammans med sin hustru som här poserar framför kameran.

Flytten inleddes den 9 april. Då bröt J. David upp ifrån Salbohed för att resa hem till Södertälje-trakten och ta adjö av släkt och vänner.

”Tidigt på morgonen den 11 april startade jag med en 2 mil lång slädfärd från Stjärna till Södertälje där jag tog tåget direkt till Hästveda. När jag kom fram sent på kvällen var all snö för länge sedan borta och jag fick åka till Astmanstorp på vangn.” Övriga familjen, hustrun Maria och sonen Olle, anlände enligt dagboken till Hästveda station ”tidigt på morgonen den 19 april kl. 5,24”.


100 år. Den sekelgamla dagboken berättar om hur vardagen såg ut för en alkoholisthemsföreståndare.

torsdag 13 april 2017

LÅNGLATEN, FETGRISEN och PÅSKLÅSKAN, del 2

Här fortsätter nu presentationen av Stilla veckans öknamn. Efter Dymmelonsdagen övergår veckan i en om möjligt ännu mer stillsam fas inför påskens mysterium.


SKÄRTORSDAGENS namn är ”Skärkuse”. Av alla öknamn under veckan är ”skärkusen” riktigt vackert. Skärtorsdagen var den dag då Jesus instiftade den heliga nattvarden. Förleden ”skär-" är ett fornnordiskt ord som betyder 'ren', 'vacker', 'blank' eller 'klar'. Det i sin tur syftar på den ritual som lärjungarna utförde då de tvagade Jesu fötter inför den sista måltiden.

Efterleden ”-kuse” är fornsvenska och betyder 'Herre' eller 'Husbonde'. En fri översättning blir då ”Ren Herre” – är inte det vackert, så säg?! 

Men ingen regel utan undantag. ”Kusens” betydelse varierar i vårt avlånga land. Häst är nog det vanligaste, men på vissa håll kan det vara ett bröd, en varg, en insekt eller Hin onde själv! Så vilken sorts kuse den där Skärkusen är ligger nog i betraktarens öga…


Den sista måltiden.


Så har vi kommit fram till LÅNGFREDAGEN. En dag till åminnelse av den långa dag då Jesus korsfästes och dog. Av gammal tradition var detta en dag av sorg och stillhet. Ända fram till 1969 fanns ett förbud mot offentliga nöjen på Långfredagen. Affärer, danslokaler, restauranger var stängda och radion spelade sorgemusik. Maten den här dagen var sparsmakad, vanligt var att man serverade Ölsupa och Spicken sill – allt för att känna med Jesu lidande.

Barnen fick heller inte leka, men för den skull fick de heller inte ligga kvar i sängen. Den som blev kvar till sist på Långfredagen kallade man för "Långlaten", ett namn som talar för sig själv. 


Kronblom. Är det någon som kan ge "Långlaten" ett ansikte, så är det väl Kronblom: både lång och lat!


PÅSKAFTONENS namn är ”Stäckukott” och nu blir det dialektundervisning.
"Stäckukott" består av två ord: 'stäcku' och 'kott'. Stäcku betyder 'kort, liten'. Ex. en person klädd i för små eller trånga kläder kan beskrivas som stäckutt klädd! "Kott" är ett annat ord för 'liten person' eller vanligen 'barn' (jfr. 'gorrkott' som betyder 'envis unge' eller 'ettrig person').

En anledning till att Stäckukotten är Påskaftonens namn kan vara att Stäckukotten är Långlatens motsats.

Stäckutt. Här är jag i min bästa scenkostym. Den är skräddarsydd, dock inte åt mig!


PÅSKDAGENS namn är ”Påsklåska”
Att bli kallad 'loska' (som i 'spottloska') är aldrig trevligt. Oavsett om loskan är språklig eller verklig är det alltid ett grovt tillmäle och öknamn. 'Loska' kan i vissa dialekter vara ett annat ord för 'lort', men det gör inte saken bättre. Men Påskdagens låska stavas med "å" och är ett gammalt ord för 'lat, slö'. Anledningen till varför Påskdagens morgontrötte får ett så otrevligt namn kan bero på att det är just idag som det verkligen är GLAD PÅSK! En dag då man inte har tid att ligga kvar i sänghalmen. Idag är Kristus uppstånden igen ifrån det döda, och i landets kyrkor sprids ljuslågan på nytt till jubel och glädje! Vem vill sova bort en sådan glädjeyra?!


ANNANDAGENS namn är ”Ann'dagstoska”. Det första som slår en, är att det låter som en kaka. Men det här är inte mycket till godsak. "Toskan" i det här fallet är en språklig förvandling av 'tokern'. En orsak till att 'Tokern' ändrats kan bero på att "Ann'dagstoska" rimmar på "Påsklåska" – allt för att lättare minnas alla namn. Varför blir den morgontrötte tokig på Annandagen? Ja, hur skulle du själv reagera om du fått ett nytt öknamn under en veckas tid?!


Trots att påskhelgen är över, fortsätter dessa öknamn ännu ett par dagar


TREDJEDAGENS namn är ”Tre'dag skettfjärding”. Och vad är det? Jo, till att börja med har det skett en språklig förvanskning av ursprunget så att nutidens benämning egentligen inte betyder någonting. Det ursprungliga titeln bör ha varit ”stjärtfjöLing” (uttalas med tjockt ”L”). Och vad är det kan man ju fråga sig?

'FjöL' är ett gammalt ord för 'plant trästycke', tex. kakfjöL (brödspade) eller plogens vändskiva. Därmed kan man förklara att ”stjärtfjöLen” är sittbänken på utedasset – inte själva hålet som man idag kan kalla för fjöLen. På gammalt Färnbomål kallades hålet för ”burran”!

Men hur har det kunnat bli en ”Skettfjärding” av en ”StjärtfjöLing”
Ja, till att börja med får man nog anse att 'fjöLing' kan beskrivas som 'den som använder fjöLen' (i detta fall en stjärtfjöL). För det andra är denna förvanskning bevis för att detta ord hör hemma i trakterna kring norra Västmanland där talspråket präglas av ett tjockt ”L”. Det tjocka ”L-et” hörs till vardags i ord som kLocka, pLocka, äLg, pLaska osv. Det intressanta med detta ”tjocka L” är, att beroende på sammanhang kan det ibland förvandlas till ett ”R”. Ta till exempel ordet 'kölna' (en byggnad att torka säd i), det stavas med ”l”,uttalas med ett tjockt ”L”, men låter som ”R”. Där har vi nog förklaringen till varför ”fjöLing” med tiden ändrats till ”fjörning”.


Hebo kölna. 1937 flyttades socknens sista kölna till Gammelgåren i Västerfärnebo. Byggnaden är en torkanläggning i två våningar med en eldstad i den nedre och lavar i den övre.

Ett annat gammalt ord är 'fjärding' som betyder 'fjärdedel'. Allteftersom tiderna och språket har förändrats har man glömt de gamla ordens innebörd och återanvänt dem med nya betydelser. Och säkerligen genom missförstånd, har ”fjörning” förväxlats med ”fjärding” som i sin tur ”ligger bättre i munnen” än det andra.

Men vad innebar utmärkelsen ”Tre'dag stjärtfjöLing”? Jo, enligt gammal tradition skulle utedassen tömmas på tredjedag påsk och det hedersuppdraget tillföll den sist uppstigna just den här dagen. Numer är utedassen en ganska ovanlig företeelse och det är än mer sällsynt att någon har som tradition att tömma utedasset på just Tredjedag påsk. Därmed spelar det heller ingen roll vad en ”skettfjärding” är!


Veckan avslutas med FJÄRDE DAG PÅSK och denna dag kallas den morgontrötte för ”Fjärn'dag gettingpes”. Hur förklarar man det utan att generas alltför mycket? Jo, jag tror att det är så här: har man klarat sig från öknamn hela veckan men försover sig idag, kan man än stå ut med att bli kallad för denna mikroskopiskt lilla tingest. Samma sak gäller den som samlat på sig flera troféer under veckan kan nog faktiskt stå ut med ytterligare ett litet namn. Men eftersom det är frågan om en geting, finns här en gadd som sticks!


Nu är Stilla Veckan över för den här gången och därmed även risken att få några flera öknamn, pga. att man sover för länge. Men hur gammal är då den här traditionen? Ja, det är svårt att säga eftersom muntliga traditioner sällan har något "ursprungsdatum". Det enda man kan konstatera är att den är mycket gammal eftersom både Tredje och Fjärdedag Påsk är medräknade. Dessa dagar var också "röda dagar" fram till den så kallade "Stora Helgdöden 1772" då hela 21 helgdagar avskaffades i ett enda slag! Kungen och Riksdagen ansåg att svensken var för mycket ledig. 1/3 av årets dagar var helgdagar.

Den här undersökningen har jag gjort på helt eget initiativ och tolkningen är alldeles fri. Det har varit intressant att "bryta sönder" de gamla namnen för att syna dem närmre och försöka förstå vad de egentligen står för. Traditionen tycks finnas lite varstans i Sverige men har ett starkt fäste Bergslagsområdet (norra Västmanland, södra Dalarna) men kan variera kraftigt mellan olika socknar.

Förr var dessa namn blodigt allvar - hade man riktig otur kunde man bli kallad för någonting för lång tid framöver.

Hur har då traditionen uppstått? Ja, troligen kommer det an på att veckan före Påsk kallas för 'Stilla Veckan'. MEN bara för att den var stilla fick man heller inte ligga och lata sig.



Glad Påsk alla läsare!


tisdag 11 april 2017

LÅNGLATEN, FETGRISEN och PÅSKLOSKAN, del 1

Att barn ”tävlar” eller leker sinsemellan är något som alltid har förekommit. Vissa lekar består medan andra faller i glömska och ersätts med nya. En gammal lek som numer är ganska bortglömd, är traditionen att förse den som sist klev ur sängen under Stilla veckan, med ett öknamn.




Stilla veckan är veckan innan påsk, en vecka för åminnelse av Kristi lidande och död på korset. Under denna vecka företogs inga större arbeten utom de vardagliga sysslorna, men för den skull sågs det inte med blida ögon på om man bara gick och latade sig. Troligen är det bakgrunden till denna tradition jag nu tittat närmare på.



Svenska palmblad. I Sverige smyckas kyrkorna efter gammal tradition med videkvistar på Palmsöndagen eftersom det inte finns varken gröna löv eller palmer naturligt så här års. Palmer finns inte naturligt någon annan tid heller.


Stilla veckan inleds på PALMSÖNDAGEN och den som ligger för länge då kallas för "Palmstrutt”, ”Palmskrutt” eller ”Palmoxe”. Att bli kallad ”-strutt” eller ”-skrutt” är det nog ingen som strävar efter, men att liknas vid en stor och stark oxe kan väl inte vara så nedlåtande? Jo, i detta fall är det nog så. ”Palmoxen” anspelar på uttrycket ”lat som en oxe”.

En anekdot i sammanhanget: På Mälby herrgård i Västerfärnebo socken användes det oxar. De var starka dragdjur och en verklig tillgång då ny åkermark skulle brytas, men ack så slöa. Då man arbetade med att odla upp en mosse på herrgårdens mark, gick oxarna ned sig i den sura leran. Det såg hopplöst ut, men säger historien, så hördes vällingklockan och DÅ blev det fart på oxarna! Så mycket visste de, att det var signalen för ”rast, vila”.


Vällingklocka. På större gårdar användes vällingklockor som kallade gårdens arbetare till måltid och signalerade arbetets start och slut. Här är en rekonstruktion som finns på Västerfärnebo Gammelgård.


Palmsöndagen följs av BLÅMÅNDAGEN vilket egentligen är fel. Blåmåndagen är måndagen efter Fastlagssöndagen dvs. de inledande dagarna i Fastlagen som firades här i landet då Sverige var katolskt och kyrkorna kläddes i blåa textilier just den här dagen. Hursomhelst kallas den måndagens morgontrötte för ”Sulten”, "Sulten räv” eller ”Magern”. Inget av namnen är väl knappast något att stoltsera över, men det troliga är att dagens namn verkligen har med Blåmåndagen att göra.

Fastlagen, som inleds på Fastlagssöndagen, är en 40 dagar lång fasta inför påsken. Endast söndagarna var befriade från fastan. Då fick man äta! Äter man mycket den den ena dagen brukar man bli hungrig dagen efter – och där har vi nog förklaringen till att bli kallad ”Sulten räv”.


Tisdagens namn är också lånat ifrån Fastlagen: FETTISDAGEN. Fettisdagen är den sista dagen innan Påskfastan börjar på allvar och namnet härrör till all den feta maten som man frossade i just denna dag. Fet-tisdagsbullen, eller semlan, har sitt ursprung i denna dag.

Iallafall har den folkliga traditionen lånat Fettisdagens namn till tisdagen i Stilla veckan och därmed kan dagens sjusovare kallas ”Feten” eller ”Fetgris”. Att bli kallad ”fet” eller ”gris” är aldrig roligt, än mindre i kombination!

I dessa tider då felaktiga särskrivningar är väldigt vanliga, har Fet-tisdagen betoning flyttats och blivit Fettis-dagen istället. Och vem vet, det kanske är just Fettis-dagen som infaller i Stilla veckan?


Onsdagen i Stilla veckan kallas DYMMELONSDAGEN. Då byttes kyrkklockornas metallkläppar mot en av trä som gav en dovare klang som markering för att nu inleddes den verkligt stilla veckan. Dagens sjusovare kallades därför för ”Dymmeloxe” – ännu en oxe med samma värdering som ”Palmoxen”.

Men här finns det lokala variationer. Enligt vad jag är uppväxt med kallas onsdagens sjusovare för ”Askfis”, vilket har en tydlig koppling till Askonsdagen – den dag då fastan inleds. Det ger mig en spännande reflektion över att denna tradition, som nu gäller veckan inför påsk. Ursprunget kanske egentligen är två gamla traditioner som sammanslagits? Eller så är det bara så att de speciella dagarnas namn har levt kvar i folkmun, men mist sin ursprungliga betydelse – ungefär som fettis-dagen!



Fet-tisdagsbulle. Ursprungligen var detta bakverk avsett för Fastlagen, tiden mellan Fastlagssöndagen och Askonsdagen. Tack och lov är den etablerad som semla, för vem är sugen på en Fettis-dagsbulle?!


lördag 8 april 2017

In Memoriam


Att läsa minnesrunor i tidningen har alltid intresserat mig, både över för mig kända och okända personer. Minnesorden återger en bild av vad just den människan har gjort och betytt för sin omgivning. Idag är det exakt ett år sedan jag publicerade ett minnesord för första gången – först på Facebook och sedan i Sala Allehanda.




Artur Holmgren (1920 - 2016)

Fredag den 8 april. 

Idag har jag varit på begravning. Begravning av en gammal vän och kund, den sista av ”mina gubbar” från tiden i Färnbo handel. Artur Holmgren i Lasjövreten ringde in sin beställning hos oss varje vecka, alltid lika punktligt. Torsdag förmiddag, strax efter att vi öppnat och grundbeställningen var stående: 2 mellanmjölk, 2 kaffegrädde, 3 ”korvar” lingonsylt, 1 påse bullar och 1 pkt. isterband. Andra varor som återkom, men inte varje vecka, var bla. havregryn, ägg, kaffe, råttfällor, engångshyvlar och batterier. 

Batterier ja, det finns det ju en del att välja på. ”Vilken sort?” frågade handlar'n när han tog emot beställningen. I bästa fall angav Artur var de skulle sitta, men oftast blev svaret: ”Det vet Erik!” Och det visste jag (med tiden). För när jag kom, fick jag sätta i de nya och ta med de gamla till miljöåtervinningen.

På fredagskvällen, när jag kom med hans varor, stod kaffet färdigt. Kaffe och förra veckans bulle. Han beställde alltid en 10-pack kanelbullar – men man måste ju göra slut på de gamla först och för att det skulle vara förberett (ifall jag hade bråttom) så var det mest praktiskt att ta av de som redan fanns! Där satt vi sen och språkade en stund, världsnyheter blandade med vilda djur i Lasjövreten. Trots att han hade mycket nedsatt både hörsel och syn, var han väl insatt i vad som hände i världen, långt mera än jag.


För fyra år sedan flyttade han till Björkgårdens äldreboende i Västerfärnebo. Då slutade vår regelbundna kontakt, men den upphörde inte. När något fattades, ringde han till affär'n och beställde: ”Du kan skicka hit Erik!” 

Artur Holmgren blev 96 år gammal.


lördag 25 mars 2017

Bystämma på Vårfrudagen


Idag har det varit Marie bebådelsedag, även kallad Vårfrudagen. Men dagen är mest känd som Våffeldagen, en tradition man tog fasta på i Tullsta by i Kila socken.




I det gamla bondesamhället krävdes ordning och reda i de täta och oskiftade byarna och därför utsågs en slags styrelse för byn: Byalaget. Byalaget beslutade om vägar, gärdesgårdar, tider för sådd och skörd, tiggeri och brandsyn. Byalagen eller byaråden utsåg även sändebud till sockenstämmorna.

Bykärna. Hedåkers by har bestått trots Laga skiftet på 1800-talet. Märkligt nog låg husen ännu närmre varandra i slutet av 1700-talet!

Byalagen bildades vid mitten av 1700-talet och bestod av byns markägande bönder. Här beslutades om byns gemensamma angelägenheter efter en sk. Byordning, byns egna regelverk. Den som bröt mot byordningen kunde bötfällas av bystämman.

Då Byalaget samlades, kallades mötet för Bystämma och dessa möten hölls en gång om året, vid en i byordningen fastställd årstid.

Med tiden förändrades Byalagens funktion och uppgift, men traditionen att hålla årlig bystämma lever fortfarande kvar i vissa byar. Här följer ett smakprov på hur en bystämma gick till i Tullsta by, saxat ur VLT i mars 1961.

”Vid 18-tiden på Marie bebådelsedag började byamännen komma med sina kvinnor. Där sneddade H.V. Kohlén gårdsplanen med sin hustru och togs emot av åldermannen Lars Johansson. Där kom kyrkvärden Emil Karlsson spatserande med sin maka och där kom Gustav Hedberg med fru från gården tvärs över bygatan och där Elis Göthberg med hustru. Den enda som åkte bil till stämman var Ernst Norström med sin versskrivande maka Anna.”

Byordningen reglerade allt, till och med vad som fick serveras i samband med stämman. Varför? Jo, ingen skulle behöva känna sig misslyckad eller ha kravet att överträffa fjolårets ”bystämmevärdinna”. Skulle hon överträda bestämelserna fick hon betala böter till bykassan... 

Stämmomåltiden bestod av: smör, bröd, ost, inlagd sill, potatis, sillsallad, kokta ägghalvor, skinka och köttbullar och våfflor med sylt!


Våffelkalas. Här ses Ingrid Johansson servera våfflor åt Ernst Norström. Övriga herrar i bild är från vänster: Lars Johansson, Emil Karlsson, Elis Göthberg och längst till Henrik Kohlén.

Då, 1961, hade jämställdheten gjort sig påmind även i Tullsta: numer hade bykvinnorna både yttrandefrihet och rösträtt något de inte haft tidigare.

Stämman öppnades så av åldermannen som läste föregående stämmoprotokoll och räkenskaperna. Sedan åldermannen beviljats full och tacksam ansvarsfrihet följdes det av uppläsning av krönikan. Ett av åldermannens uppdrag är att författa en krönika över året som gått. Här omnämndes allt från födslar och dödfall, till flyghavre, Kongo-krisen och ATP.

Man ventilerade även kulturfrågor. Ett förslag väcktes om tullstaborna kunde tänka sig att medverka på sommarfesten på Kila hembygdsgård med ett bygdespel, skrivet av kyrkvärd Emil Karlsson samt makarna Norström. Alla visade sig vara villiga att medverka, alla utom herr Kohlén som inte trodde sig kunna uppträda inför publik.


Inför publik. Att förevisa ett hantverk inför publik - det var möjligt för herr Kohlén, men inte att uppträda!
Här visar han hur man bråkar lin.

Sedan den formella stämman avslutats övergick samkvämet i en mer uppsluppen fas. ”Fru Anna Norström föredrog på klingande vers, ett egenhändigt kväde i många strofer till Tullsta by och dess stämma. Allra sist sjöngs 'Kila-sången', också den skriven av fru Norström, med en känsla som ej var att ta miste på!”

Kvällen avslutades med kaffe och fyra sorters doppa – allt enligt byordningen!


söndag 19 mars 2017

Fondtavlan från Ösby missionskyrka


Med anledning av att det i eftermiddag är dags för Västerfärnebo hembygdsförenings årsmöte kan det kanske vara lite intressant att visa upp något ur samlingarna.



Vid Sykars brunn. Tavlan finns numer på Västerfärnebo Gammelgård.


Tavlan som mäter 2,45 x 2,08 meter invigdes den 19 februari 1911. Den skänktes av missionsförsamlingens ungdomsförening och kostade 350 kronor i en tid då en dräng tjänade ca. 2:80 om dagen.


Målarmästare Albert Lindqvist (1878-1945)


Tavlan målades av målarmästare Albert Lindqvist. Han var född 1878 i Tvärhandsbäcken och son till skräddaren Gustaf Lindqvist som var mycket engagerad i missionsförsamlingen.
35 år gammal gifte sig Albert med Anna Sigrid Evalda Gustafsson och makarna flyttade till Krylbo där de sedan bodde resten av livet. Albert gick ur tiden 1945 och Anna levde till 1970.


Interiör från Ösby. Så här såg det ut i Ösby missionshus 1911-46. 
Tavlan användes fram till att missionskyrkan moderniserades 1960-talet.


Motivet är hämtat från Johannesevangeliets berättelse om den samaritiska kvinnan som mötte Jesus vi Sykars brunn. Målningen kröntes med en halvmåneformad skylt med texten: "Wilken som dricker av det vatten som jag skall giva honom han skall icke törsta till evig tid." (Joh. 4:14)

Sedan missionskyrkan försålts till privatbostad skänktes tavlan av de nya ägarna till Västerfärnebo hembygdsförening.


tisdag 28 februari 2017

Husmorsmedaljen

För 60 år sedan, den 28 februari 1957 var min mormors mor Milda Kohlén inbjuden till Västmanlands läns Hushållningssällskaps Jordbrukardag i Västerås. Totalt belönades 14 västmanländska husmödrar och en (!) ladugårdsförman för sitt uppoffrande arbete.



Ingen vanlig syn. En dag som denna blev Milda serverad kaffe av sin make.

Bilden här ovan är ifrån Vestmanlands läns tidning den 5 februari 1957. Journalisten berättar inledningsvis i artikeln om att ”fru Milda Kohlén har redan fått en viss vana att posera framför kameran” när VLT kommer på besök. Men ”hon slog ifrån sig med båda händerna och tyckte att det här är väl inte så mycket att fotografera och skriva om”. Husfadern däremot, som låg på kökssoffan och vilade sig efter dagens arbete, Henrik Kohlén var av en helt annan åsikt. Han steg upp ifrån sofflocket och hjälpte fotografen arrangera bilden – för idag skulle han minsann servera sin fru kaffe! ”Det händer inte så ofta, men idag må det vara hänt!”, menade han.

Det var Kila Hushållningsnämnd som nominerat Milda till Hushållningssällskapet med det bästa vitsord: ”En utomordentligt duktig husmor, en arbetsmänniska som få. Hon har enlig t gammal sed odlat lin och vävt till de sju barnens utrustning.”


Mormors mor. Här ses Milda spinna lin på Vallby friluftsmuseum i Västerås.

Milda generades över all uppståndelse, hon ville inte skryta över sitt livsverk. Hon ansåg sig bara ha gjort sin plikt. Men visst, nog kunde hon se fram emot att få åka till Västerås och få ta emot utmärkelsen ur landshövdingens hand.


6 medaljörer och en konsulent. Stående från vänster: Linnéa Åhlenius Harbonäs, Ida Bohlin Fjärdhundra, Ester Johansson Fagersta samt hushållskonsulenten fröken Ruth Johansson. Främre raden från vänster: Milda Kohlén Kila, Elsa Hesselbäck Haraker och Elsa Fredriksson Tärna.


Västmanlands läns Hushållningssällskap bildades 1813. Hushållningssällskapen har sitt ursprung i 1700-talets intresse för att förbättra jordbruksnäringen och är den första organisationen för landsbygdens främjande. Hushållningssällskapet är en organisation som fortfarande existerar. 


De belönade husmödrarna hade alla levt samma hårda liv under små förhållanden och stora barnaskaror "som fostrats till nyttiga samhällsmedborgare". Tillsammans hade de 14 mammorna fött och fostrat 135 barn!


De resterande åtta medaljörerna. Sittande tredje från vänster är Augusta Ågren, Västerfärnebo.

Så blev det dags för medaljutdelning. En och en gick husmödrarna fram och neg djupt och vackert för Landshövdingskan som delade ut husmorsmedaljen i guld, diplom samt 100 kronor kontant ”för berömlig husmoderlig gärning”. Det motsvarar ca. 1 250:- i dagens penningvärde.

Därefter följde föredrag i Hushållningssällskapets anda: Professor Ivar Johansson från lantbrukshögskolan i Ultuna talade över ämnet ”Utvecklingstendenser inom svenskt jordbruk, särskilt med hänsyn till animalieproduktion”. Sedan fortsatte konsulent Anna-Lisa Dyberg från Djupfrysningsbyrån som berättade om ”Djupfrysningen – en ny epok för lanthushållen”.

Undrar just vad dessa husmödrar som var experter på gamla tiders konserveringsmetoder, ansåg om det?!


Sedan föredragen klarats av, samlades alla i stora festsalen på Stadshotellet i Västerås för en gemensam middag. Hyllningstalen avlöste varandra och förre landsfiskal Pontus Nohre som donerat fonden som gjorde denna utmärkelse möjlig, läste ett hyllningstelegram med hälsningen: ”Husmor är hemmets sammanhållande länk. Hennes minne skall vårdas av nya generationer.” 

Som avslutning på middagen gav de varandra en stor applåd och en extra varm applåd riktades till åldermor i sällskapet, 84-åriga Augusta Ågren från Västerfärnebo. Elva barn hade hon ”på sitt samvete” skrev tidningen och en av de elva blev min farmor!


Farmors mor. Här ses Augusta Ågren bland sina blommor på 85-årsdagen i februari 1958.
På bröstet bär hon husmorsmedaljen.

lördag 18 februari 2017

Beskrifning öfwer Wästmanland

Ibland är det verkligen slumpen som avgör. För en tid sedan träffade jag en släkting som roat sig med att gallra bland böcker och annat och då hittat Olof Graus "Beskrivning öfwer Westmanland" som jag kunde få överta om jag ville. Och det ville jag.



Försättsblad. "Beskrifning öfwer Wästmanland Med sina Städer, Härader och Socknar".

Olof Graus Beskrivning av Västmanland trycktes första gången 1754 och är en historisk guldgruva för alla västmanlandsforskare. Här ges en bild av hur landskapet såg ut vid mitten av 1700-talet och texten förgylls med Graus egna illustrationer föreställande länets kyrkor, runstenar och andra märkligheter.


Kyrkbyn i Västerfärnebo omkring 1750. Socknens centrum vid mitten av 1700-talet. 20 år senare byggdes kyrkan om och fick det utseende den har idag.

Olof Grau föddes 1722 i Västerås och redan vid tio års ålder började han studera vid Uppsala universitet. 1740 utsågs han till extraordinarie kammarskrivare i Krigskollegiums artillerikontor och utnämndes till salpetersjuderiinspektör för Uppland, Västmanland och Gästrikland. Som salpetersjuderiinspektör hade han till uppgift att anskaffa och vårda svenska statens förråd av salpeter, avsett för kruttillverkning. Olof Grau avled i lungsot 1774, 52 år gammal.


Företal. "Hafwer den Gifmilde Skaparen af sin outsägliga rikedom behagat förunna menniskian mycket godt här i werlden....". Ett gammalt språk tryckt med sirliga bokstäver - inte helt enkelt att läsa!!

På 1800-talet uppstod stilen som kom att kallas nationalromantik. Allt som hade en koppling till fosterlandet och hembygden var av intresse. Spelmanslag och folkdanslag, hembygdsföreningar bildades och friluftsmuseer byggdes. Konstnärer (Zorn, Carl Larsson) målade motiv hämtade från allmogen och ALLA visade sitt engagemang och starka band för sin hembygd! Det fantastiska bokverket om Västmanland kom i ny dager, men den svåråtkomlig. De få exemplar som fanns var mycket eftertraktade. Till 150-årsjubileet 1904 beslutade tidningen Wästmanlands Allehanda att reproducera Graus ”Beskrifning öfwer Wästmanland”, men för att samtidens västmanlänningar skulle kunna läsa och förstå den, tog man sig friheten att omarbeta ”det gamla, högtförtjänta verket till nutidsspråk” och modernare typsnitt! Men nu, drygt 100 år så har ju språket ändrats ytterligare. 

Den moderniserade upplagan kom endast några år efter sin utgivning att åter anses som gammalmodig. Sedan den svenska stavningsreformen genomförts 1906 började det moderna språket och stavning ta form, svenskan blev enklare! Så det s k. "nutidsspråket" föråldrades blixtsnabbt men bokens läsare förstod att läsa den ändå under lång tid framöver.


lördag 11 februari 2017

Travtävling på Tappebosjön

Under några år i mitten av 1940-talet ordnade Västerfärnebo norra SLU-avdelning travtävlingar på Tappebosjöns isar och evenemanget gick av stapeln i början av februari.



Tappebo-travet 1946. Finalloppet i ardennerklassen, Till vänster står valacken Dover och i sulkyn sitter ägaren Arne Gustavsson, Hebo. Till höger står valacken Max, som körs av sin ägare Johan Andersson, Lungbo.

Att arrangera ett evenemang av denna storlek medför mycket arbete. Enligt ett tidningsurklipp hade förberedelserna inför 1946 års tävling varit extra besvärliga. De senaste dagarna innan hade det snöat och blåst så att travbanan hade yrt igen flera gånger. Men trots att det bistra vädret höll i sig på tävlingsdagen med bitande nordanvind, samlades 400-500 personer!

Programmet var entrébiljetten till tävlingen.

Enligt tidningsreferatet inleddes tävlingen med ”musik från högtalaranläggning” innan tävlingsledaren Rune Selldén hälsade alla välkomna och förrättade upprop av de tävlande – totalt 21 startande i fyra klasser: Klass I Unghästar 3-4 år, 1 240 m; Klass II Ardenner, 1 930 m; Klass III nordsvenska, 1 830 m; Klass IV varmblod, 1 830 m.



Startlistan.


I Unghästklassen vann Julius Johansson från Tärnsjö men hingsten Aniton och tvåa kom Oskar Fernholm från Hebo med valacken Munter. Ardennerklassen vanns av Johan Andersson från Lungbo och hästen Max. Tvåa kom Arne Gustavsson från Hebo med Dover, se bild härovan. 



Första pris. Lungbo-Johans plakett från 1946.


Dagens bästa tid fick vinnaren i den nordsvenska klassen: Munter, en sjuårig valack tillhörig Mattias Bergman i Björsbo – 4,18 min. Ur tidningen: ”Trots ovanan vid dylika tillställningar, tycktes Munter på fullt allvar och genomförde loppet i bästa travstil utan att en enda gång falla i galopp.” 


Färgkombinationer för funktionärer. 15 funktionärer och sex olika ärmbindlar - det var nog tur att man som publik fick ett program med förklarande förteckning!

På den här tiden fanns ännu inte några färgglada funktionärsvästar och tydliga skyltar – alla var lika lika klädda i mörka vinterkläder (ungefär som nu). För att publiken skulle ha en chans att veta exempelvis vem som var domare eller tävlingsledare, försågs alla funktionärer med en olikfärgad ärmbindel – en kombination för varje funktion.

Den sista travtävlingen i Västerfärnebo SLU-avd.:s regi ordnades i februari 1947 som gav en vinst på 290 kr.


torsdag 2 februari 2017

J. Hjalmar Liljegren 145 år

Igår var det fem år sedan jag blev morbror för första gången. Just den dagen, den 1 februari 2012, satt jag och renskrev anteckningar om min morfars far: Hjalmar Liljegren, som faktiskt också var född den 1 februari!


J. Hjalmar Andersson i 25-årsåldern.

Johan Hjalmar, som ursprungligen hette Andersson, föddes den 1 februari 1872 i Trumslagartorpet i Vallby, Västerås domkyrkoförsamling och var näst yngst av fyra syskon. Föräldrarna hette Anders Jonsson (1835-1876) och Lovisa Augusta Bäck (1835-1900).

När Hjalmar var två år dog hans tre år äldre bror, Carl August, och när han var fyra år avled fadern. Anders Jonsson var stenarbetare och på grund av det hårda slitet utomhus i alla väder, sökte han värmen och trösten i brännvinet. Utsliten till både kropp och själ ådrog han sig lunginflammation och dog den 30 augusti 1876.

Nu började en svår tid för Hjalmars mor och hennes tre barn. Hon kunde inte bo kvar i Trumslagartorpet utan tvingades flytta till Lista gård för att där bli piga. Här avled den yngste sonen Karl Otto 1877, två år gammal.

Hösten 1877 flyttade Lovisa med sonen Hjalmar till Lundby gård i Badelunda församling där Lovisa tog plats som mjölkerska. Systern, Agnes Lovisa, gav sig ut på egna ben och tog plats som piga i Skultuna. På Lundby gård stannade mor och son ett år (legostadgan) och enligt Hjalmar själv var detta år en tid som han aldrig fick känna sig riktigt mätt.

Nytt hopp tändes när kontraktet löpte ut och Lovisa kunde söka ny plats, denna gång som hushållerska hos en bonde i Dalby församling i Uppsala län. Här får Hjalmar berätta själv: ”Det tycks att här skulle bli bättre, men det blev istället värre här fick jag stryk istället för äta. Jag började skolan, fick stryk när jag gick och samma slag när jag kom hem. Där var vi i 4 år.”

1882 flyttade de igen, denna gång till Kifsta i Kila församling där Lovisa tog plats som lagårdsdeja (träl, slav). Men här stannade de endast ett halvår, för Hjalmars skull. ”Överallt var jag ivägen”, berättar Hjalmar. ”Ingenting kunde jag göra och mat ville jag ha men det var det dåligt med den.”

Nu återvände de till Västerås och hyrde där ett rum tillsammans med gammal gumma. Men Lovisa hade ont om jobb vilket gjorde att både mor och son höll på att svälta ihjäl.

Nu gick flytten till Ytterhälla i Dingtuna socken. Här tog Lovisa plats som piga men till våren blev hon sjuk och tvingades sluta och flyttade tillbaka till Västerås. Hela sommaren var hon sjuk och Hjalmar, nu 11 år, fick ensam svara för familjens uppehälle. Han plockade bär som han sålde och gick vallpojke under sommaren.


Sundinska tobaksfabriken, Västerås. Byggnaden där tobaksfabriken inrymdes finns fortfarande kvar och här huserar IOGT-NTO idag.

När mor Lovisa återfått krafterna tog hon plats som städerska vid Norra småskolan i Västerås och Hjalmar fick möjlighet att få gå i skolan på vintrarna. På somrarna fortsatte han att vara vallpojke i något år innan han fick plats på Sundinska Tobaksfabriken i Västerås.

Efter konfirmationen fick Hjalmar stå på egna ben. Först tog han plats hos en fiskare i Västerås där han stannade i 1,5 år. Nu tog han plats som dräng hos en bonde i Sörbäck, Norrby socken. Där blev han kvar i tre år innan han flyttade till Österbo i Tärna socken.

Den 2 januari 1891 tog Hjalmar Andersson värvning vid Göta livgarde i Stockholm i 3,5 år. Tiden som militär blev en trygghet och självförtroendet växte. Med tiden avancerade han till korpral, men framgången hade också en baksida. Likt sin far fick han smak för spritvaror. Här berättar han själv: ”...då jag 1894 erhöll avsked (som militär) hade jag mistat all håg för arbete men desto mer håg för brännvin”.

Väl tillbaka hos sin mor i Västerås, fortsatte festandet. För att kunna leva tvingades han arbeta, ibland hos bönder, ibland åt fiskare – ja, så såg livet ut för den nu 25-årige Hjalmar Andersson. Det ständiga festandet och sinande lusten att arbeta gjorde att de närmaste åren följdes av många flyttar och tillfälliga anställningar. Men, i augusti 1899 tog han ett avgörande beslut och allting vände. Han slutade att festa och gick in i Västerås Godtemplarloge. Sedan den dagen smakade han aldrig mera sprit.


Godtemplare. Som godtemplare träffade han nya vänner som han här förevigats tillsammans med.
Hjalmar i mitten.

Som en markering för att han tagit tag i sin situation och styrt upp sitt liv, valde han att ta sig ett nytt efternamn: Liljegren. Riktigt varför det blev Liljegren och inget annat är förstås svårt att säga, men troligt är att han lät sig inspireras av kamrat från militärtiden, Gustaf Adolf Liljegren från Simonstorp. Kanske en god kamrat eller bara ett trevligt namn – det får vi aldrig veta!


Hj. Liljegren. En sigillstämpel med hans namn i sirlig stil finns bevarad.

lördag 28 januari 2017

H. V. Kohlén 120 år

Den 14 januari var det 120 år sedan mammas morfar Henrik Kohlén föddes. Snickare, lantbrukare och en verklig bärare av slöjd- och hantverkstradition.


Äkta makar. Milda och Henrik Kohlén fick 53 år tillsammans.


Henrik Vilhelm, som var hans fullständiga namn, föddes den 14 januari 1897 i torpet Johannisberg under Skråmsta i Harakers församling och föräldrarna var Bernhard och Vilhelmina Kohlén. Här stannade familjen till 1898 då de flyttade till Romfartuna.



Röjningstorp. Familjen Bernhard Kohlén samlad utanför Röjningstorp, Slagårda.

1902 flyttade familjen Bernhard Kohlén till torpet Röjningstorp under Slagårda i Lillhärads församling, i närheten av Bernhards föräldrar. Mer om Bernhards familj och deras många flyttar finns att läsa i ett tidigare inlägg.

Efter tio år i Slagårda, tog Bernhard ett arrende vid gården Hasselbäck och familjen återvände till Haraker.


Förlovning. Milda Andersson vid förlovningen 1917.

I Haraker träffade Henrik Milda Andersson, en jämnårig flicka som med tiden skulle bli ”Fru Kohlén”. Den 2 december 1917 stod bröllopet mellan Milda och Henrik och i januari året därpå föddes dotter Aina.

Den unga familjen bosatte sig hos Mildas föräldrar i Brotorp i Harakers församling som nu blev ett flergenerationsboende eftersom Mildas morfar, Carl-Fredrik Kättström, också bodde kvar i en kammare.

Men säg den lycka som är beständig, friden förbyttes till verklig tragik och dramatik. I augusti, av okänd anledning, hängde sig morfar Carl-Fredrik 90 år gammal. Tragiken följdes av dramatik senare under hösten då Henrik plötsligt blev sjuk.


Förlovning. Henrik vid fotografen 1917.


Spanska sjukan – en fruktad pandemi – härjade i Europa under hela 1918. Till Sverige kom den på sensommaren och till Västmanland fram på höstkanten. Sjukdomen skördade sina offer bland unga och friska människor som avled bara några dagar efter insjuknandet.

Redan här hade historien om Henrik Kohlén varit över men, allt tog en helt annan vändning sedan han lagts in vid regementssjukhuset på Viksäng i Västerås. Henrik hade en kamrat i Västerås – Frans Ask. När han fick vetskap om Henriks kritiska läge valde han att handgripligen göra något.

Mot Spanska sjukan fanns inga botemedel, bara lindrande medicin. I tidningarna stod att läsa om en läkare i Eksjö som menade att konjak i varm mjölk kunde i vissa fall kunde bota sjukdomen.

”Det kan vara värt ett försök”, kanske Frans Ask tänkte, tog med sig en flaska konjak och med risk för att bli smittad själv, besökte han Henrik där han låg och bad honom att dricka. Och se – det hjälpte!!


I oktober 1919 föddes dottern Alice.

På försommaren 1920 flyttade Henrik fru och barn till Surahammar där han arbetade som byggnadssnickare på Surahammars Bruk.

Efter 1,5 år i Surahammar var det dags för flytt igen, denna gång till Kila socken utanför Sala för att där bli bönder.


Tullsta.


Mildas föräldrar, Gottfrid och Hanna Andersson var småbrukare i Haraker, men den gården var alldeles för liten för att föda en växande familj. Istället för att Milda, som var ensambarn, skulle få ärva föräldragården såldes Brotorp och familjen Kohlén med svärföräldrar flyttade till bondgård i Öster Tullsta, Kila socken.

De nyblivna Tullsta-borna blev snabbt accepterade i sin nya hembygd. Henrik var erfaren slaktare och anlitades därför av grannarna när det blev dags för stora julslakten. Som träarbetare var han även kunnig i sågning och blev med tiden sågare i Tullstasågen. Vidare utsågs han till byombud och revisor inom Bondeförbundets Kila-avdelning (nuv. Centern).


Familjen Kohlén 1936. Främre raden från vänster: Gertrud, Milda med Ingvar i knät, Märta, Henrik, Artur och Aina. Bakom står från vänster: Margit och Alice.

Familjen utökades med ytterligare fem barn: Artur 1922, Margit 1924, Märta 1928, Gertrud 1930 och Ingvar 1935.



Allt eftersom tiden gick, växte barnen upp och konfirmerades, gifte sig och bildade egna familjer. Även om barnen var utflugna, fortsatte makarna Kohlén att driva gården som de alltid hade gjort med djurhållning, potatisodling.


Hembygdsfesten 1964. Henrik förevisar hur linbråkning går till Kila hembygdsgård.

Milda var duktig i vävning och särskilt intresserad av linberedning på traditionellt vis. Tillsammans deltog makarna Kohlén på Kila hembygdsgård och Vallby friluftsmuseum för att förevisa hur linstrået förvandlades till garn.


Tyskebo.

1964 övertogs gården i Tullsta av sonen Ingvar. Henrik och Milda flyttade till en stuga i Tyskebo, Sala församling, en dryg km från Tullsta. Här fick de ett trivsamt hem som pensionärer. 

1970 flyttade Henrik och Milda för sista gången. Denna gång till Kila ålderdomshem, Lindgården. Mildas krafter avtog och den 2 december samma år avled hon.


Kilas äldste man. Som 86-åring var Henrik Kila församlings äldste innevånare. Bilden är från ett reportage i Sala Allehanda om nybyggnation i Kila.

På Lindgården fick Henrik det bra. Här fanns det en terapiverksamhet med träslöjd som passade honom perfekt! Efter 16 år på Lindgården gick han ur tiden den 17 augusti 1986, 89 år gammal.



Äldst och yngst. Här är jag tillsammans med gammelmorfar i maj 1985.