torsdag 20 april 2017

Flytten till Hästveda

En verklig raritet bland sparade fotografier och andra handlingar är min farfars fars dagbok från 1917. Här kan man följa honom dag för dag under nästan ett helt år som föreståndare för Flodarörelsens arbetarkoloni i Hästveda.



Salbohed 1916. Skördearbete på "Odlingen" vid Salbohedskolonin.


Det första året i Salbohed fylldes av arbete. Jordbruket rustades upp, djur och redskap köptes in och byggnaderna rustades upp: Nya sjukhuset iordningställdes till kök och logement för vårdnadstagarna och Gamla sjukhuset blev administrationslokaler och bostäder för föreståndare och kontorspersonal.


Kontoret. En av få kvarvarande byggnader sedan regementstiden är det s k. Gamla Sjukhuset, byggt 1818. När Flodarörelsen kom till Salbohed 1916 inreddes byggnaden med bostäder och administrationslokaler. Alltsedan dess har byggnaden kallats Kontoret.


Sommaren gick och det blev höst. Skörden blev ganska bra, så när som att potatisen oväntat frös av i början av augusti. På grund av att Första världskriget rasade ute i Europa var det verkliga kristider. Eftersom potatisskörden förstördes, miste man en viktig basföda. För att klara sig tvingades man sälja en del av kreaturen till slakt för att därigenom få loss lite pengar att KÖPA potatis för!

När sedan vintern kom, övergick arbetet i en betydligt lugnare takt. Förutom den dagliga djurskötseln blev skogsarbete den huvudsakliga sysslan. Men på vårkanten 1917 kom en verklig överraskning!


Ledningen. Här är ledningen för arbetet på Hästvedakolonin. Från vänster: bokhållare Gerhard Grönlund, föreståndare J. David Pettersson och diakon Erland Sehlstedt.


Förutom kolonierna i Vemdalen och Salbohed fanns en tredje anstalt, förlagd i Hästveda i Skåne. Plötsligt måste föreståndaren för Hästvedakolonin hastigt sluta och ny föreståndare måste utses. Pastor Eric E-son Hammar, grundaren och ledaren för hela rörelsen, frågade den nu 28-årige J. David om han kunde tänka sig att flytta till Skåne?



Hästveda kyrka.

Hästveda är en tätort i Hässleholms kommun som fram till 1960 var egen kommun. Orten som ligger efter Södra stambanan, är mest känt för sin årliga hästmarknad. Ett känt namn som starkt förknippas med Hästveda är operettsångerskan Sonja Stjernquist (1931-2002).


J. David greps av ”skräckblandad förtjusning”. I Hästveda var verksamheten redan i full gång och den stora skillnaden mellan de båda kolonierna var att den i Salbohed drevs med hjälp av statsbidrag vilket gjorde att staten ställde krav på hur verksamheten skulle bedrivas. Så var det inte i Hästveda. Så visst, den ökade friheten lockade - frihet under ansvar. MEN, nu var det inte mer är ett år sedan familjen Pettersson flyttat till Salbohed. De hade precis hunnit rota sig, gått med i Västerfärnebo missionsförsamling och fått många nya vänner. Var det nu dags att bryta upp och börja om igen?

Familjen fick en veckas betänketid innan de bestämde sig för att anta utmaningen. David ställde dock ett krav: han ville ha sin syster på resan. Och det fick han!



Asmatorp, Hästveda. Här ses Hästvedakolonins huvudbyggnad på 1940-talet då J. David återvände till Hästveda under en semesterresa tillsammans med sin hustru som här poserar framför kameran.

Flytten inleddes den 9 april. Då bröt J. David upp ifrån Salbohed för att resa hem till Södertälje-trakten och ta adjö av släkt och vänner.

”Tidigt på morgonen den 11 april startade jag med en 2 mil lång slädfärd från Stjärna till Södertälje där jag tog tåget direkt till Hästveda. När jag kom fram sent på kvällen var all snö för länge sedan borta och jag fick åka till Astmanstorp på vangn.” Övriga familjen, hustrun Maria och sonen Olle, anlände enligt dagboken till Hästveda station ”tidigt på morgonen den 19 april kl. 5,24”.


100 år. Den sekelgamla dagboken berättar om hur vardagen såg ut för en alkoholisthemsföreståndare.

torsdag 13 april 2017

LÅNGLATEN, FETGRISEN och PÅSKLÅSKAN, del 2

Här fortsätter nu presentationen av Stilla veckans öknamn. Efter Dymmelonsdagen övergår veckan i en om möjligt ännu mer stillsam fas inför påskens mysterium.


SKÄRTORSDAGENS namn är ”Skärkuse”. Av alla öknamn under veckan är ”skärkusen” riktigt vackert. Skärtorsdagen var den dag då Jesus instiftade den heliga nattvarden. Förleden ”skär-" är ett fornnordiskt ord som betyder 'ren', 'vacker', 'blank' eller 'klar'. Det i sin tur syftar på den ritual som lärjungarna utförde då de tvagade Jesu fötter inför den sista måltiden.

Efterleden ”-kuse” är fornsvenska och betyder 'Herre' eller 'Husbonde'. En fri översättning blir då ”Ren Herre” – är inte det vackert, så säg?! 

Men ingen regel utan undantag. ”Kusens” betydelse varierar i vårt avlånga land. Häst är nog det vanligaste, men på vissa håll kan det vara ett bröd, en varg, en insekt eller Hin onde själv! Så vilken sorts kuse den där Skärkusen är ligger nog i betraktarens öga…


Den sista måltiden.


Så har vi kommit fram till LÅNGFREDAGEN. En dag till åminnelse av den långa dag då Jesus korsfästes och dog. Av gammal tradition var detta en dag av sorg och stillhet. Ända fram till 1969 fanns ett förbud mot offentliga nöjen på Långfredagen. Affärer, danslokaler, restauranger var stängda och radion spelade sorgemusik. Maten den här dagen var sparsmakad, vanligt var att man serverade Ölsupa och Spicken sill – allt för att känna med Jesu lidande.

Barnen fick heller inte leka, men för den skull fick de heller inte ligga kvar i sängen. Den som blev kvar till sist på Långfredagen kallade man för "Långlaten", ett namn som talar för sig själv. 


Kronblom. Är det någon som kan ge "Långlaten" ett ansikte, så är det väl Kronblom: både lång och lat!


PÅSKAFTONENS namn är ”Stäckukott” och nu blir det dialektundervisning.
"Stäckukott" består av två ord: 'stäcku' och 'kott'. Stäcku betyder 'kort, liten'. Ex. en person klädd i för små eller trånga kläder kan beskrivas som stäckutt klädd! "Kott" är ett annat ord för 'liten person' eller vanligen 'barn' (jfr. 'gorrkott' som betyder 'envis unge' eller 'ettrig person').

En anledning till att Stäckukotten är Påskaftonens namn kan vara att Stäckukotten är Långlatens motsats.

Stäckutt. Här är jag i min bästa scenkostym. Den är skräddarsydd, dock inte åt mig!


PÅSKDAGENS namn är ”Påsklåska”
Att bli kallad 'loska' (som i 'spottloska') är aldrig trevligt. Oavsett om loskan är språklig eller verklig är det alltid ett grovt tillmäle och öknamn. 'Loska' kan i vissa dialekter vara ett annat ord för 'lort', men det gör inte saken bättre. Men Påskdagens låska stavas med "å" och är ett gammalt ord för 'lat, slö'. Anledningen till varför Påskdagens morgontrötte får ett så otrevligt namn kan bero på att det är just idag som det verkligen är GLAD PÅSK! En dag då man inte har tid att ligga kvar i sänghalmen. Idag är Kristus uppstånden igen ifrån det döda, och i landets kyrkor sprids ljuslågan på nytt till jubel och glädje! Vem vill sova bort en sådan glädjeyra?!


ANNANDAGENS namn är ”Ann'dagstoska”. Det första som slår en, är att det låter som en kaka. Men det här är inte mycket till godsak. "Toskan" i det här fallet är en språklig förvandling av 'tokern'. En orsak till att 'Tokern' ändrats kan bero på att "Ann'dagstoska" rimmar på "Påsklåska" – allt för att lättare minnas alla namn. Varför blir den morgontrötte tokig på Annandagen? Ja, hur skulle du själv reagera om du fått ett nytt öknamn under en veckas tid?!


Trots att påskhelgen är över, fortsätter dessa öknamn ännu ett par dagar


TREDJEDAGENS namn är ”Tre'dag skettfjärding”. Och vad är det? Jo, till att börja med har det skett en språklig förvanskning av ursprunget så att nutidens benämning egentligen inte betyder någonting. Det ursprungliga titeln bör ha varit ”stjärtfjöLing” (uttalas med tjockt ”L”). Och vad är det kan man ju fråga sig?

'FjöL' är ett gammalt ord för 'plant trästycke', tex. kakfjöL (brödspade) eller plogens vändskiva. Därmed kan man förklara att ”stjärtfjöLen” är sittbänken på utedasset – inte själva hålet som man idag kan kalla för fjöLen. På gammalt Färnbomål kallades hålet för ”burran”!

Men hur har det kunnat bli en ”Skettfjärding” av en ”StjärtfjöLing”
Ja, till att börja med får man nog anse att 'fjöLing' kan beskrivas som 'den som använder fjöLen' (i detta fall en stjärtfjöL). För det andra är denna förvanskning bevis för att detta ord hör hemma i trakterna kring norra Västmanland där talspråket präglas av ett tjockt ”L”. Det tjocka ”L-et” hörs till vardags i ord som kLocka, pLocka, äLg, pLaska osv. Det intressanta med detta ”tjocka L” är, att beroende på sammanhang kan det ibland förvandlas till ett ”R”. Ta till exempel ordet 'kölna' (en byggnad att torka säd i), det stavas med ”l”,uttalas med ett tjockt ”L”, men låter som ”R”. Där har vi nog förklaringen till varför ”fjöLing” med tiden ändrats till ”fjörning”.


Hebo kölna. 1937 flyttades socknens sista kölna till Gammelgåren i Västerfärnebo. Byggnaden är en torkanläggning i två våningar med en eldstad i den nedre och lavar i den övre.

Ett annat gammalt ord är 'fjärding' som betyder 'fjärdedel'. Allteftersom tiderna och språket har förändrats har man glömt de gamla ordens innebörd och återanvänt dem med nya betydelser. Och säkerligen genom missförstånd, har ”fjörning” förväxlats med ”fjärding” som i sin tur ”ligger bättre i munnen” än det andra.

Men vad innebar utmärkelsen ”Tre'dag stjärtfjöLing”? Jo, enligt gammal tradition skulle utedassen tömmas på tredjedag påsk och det hedersuppdraget tillföll den sist uppstigna just den här dagen. Numer är utedassen en ganska ovanlig företeelse och det är än mer sällsynt att någon har som tradition att tömma utedasset på just Tredjedag påsk. Därmed spelar det heller ingen roll vad en ”skettfjärding” är!


Veckan avslutas med FJÄRDE DAG PÅSK och denna dag kallas den morgontrötte för ”Fjärn'dag gettingpes”. Hur förklarar man det utan att generas alltför mycket? Jo, jag tror att det är så här: har man klarat sig från öknamn hela veckan men försover sig idag, kan man än stå ut med att bli kallad för denna mikroskopiskt lilla tingest. Samma sak gäller den som samlat på sig flera troféer under veckan kan nog faktiskt stå ut med ytterligare ett litet namn. Men eftersom det är frågan om en geting, finns här en gadd som sticks!


Nu är Stilla Veckan över för den här gången och därmed även risken att få några flera öknamn, pga. att man sover för länge. Men hur gammal är då den här traditionen? Ja, det är svårt att säga eftersom muntliga traditioner sällan har något "ursprungsdatum". Det enda man kan konstatera är att den är mycket gammal eftersom både Tredje och Fjärdedag Påsk är medräknade. Dessa dagar var också "röda dagar" fram till den så kallade "Stora Helgdöden 1772" då hela 21 helgdagar avskaffades i ett enda slag! Kungen och Riksdagen ansåg att svensken var för mycket ledig. 1/3 av årets dagar var helgdagar.

Den här undersökningen har jag gjort på helt eget initiativ och tolkningen är alldeles fri. Det har varit intressant att "bryta sönder" de gamla namnen för att syna dem närmre och försöka förstå vad de egentligen står för. Traditionen tycks finnas lite varstans i Sverige men har ett starkt fäste Bergslagsområdet (norra Västmanland, södra Dalarna) men kan variera kraftigt mellan olika socknar.

Förr var dessa namn blodigt allvar - hade man riktig otur kunde man bli kallad för någonting för lång tid framöver.

Hur har då traditionen uppstått? Ja, troligen kommer det an på att veckan före Påsk kallas för 'Stilla Veckan'. MEN bara för att den var stilla fick man heller inte ligga och lata sig.



Glad Påsk alla läsare!


tisdag 11 april 2017

LÅNGLATEN, FETGRISEN och PÅSKLOSKAN, del 1

Att barn ”tävlar” eller leker sinsemellan är något som alltid har förekommit. Vissa lekar består medan andra faller i glömska och ersätts med nya. En gammal lek som numer är ganska bortglömd, är traditionen att förse den som sist klev ur sängen under Stilla veckan, med ett öknamn.




Stilla veckan är veckan innan påsk, en vecka för åminnelse av Kristi lidande och död på korset. Under denna vecka företogs inga större arbeten utom de vardagliga sysslorna, men för den skull sågs det inte med blida ögon på om man bara gick och latade sig. Troligen är det bakgrunden till denna tradition jag nu tittat närmare på.



Svenska palmblad. I Sverige smyckas kyrkorna efter gammal tradition med videkvistar på Palmsöndagen eftersom det inte finns varken gröna löv eller palmer naturligt så här års. Palmer finns inte naturligt någon annan tid heller.


Stilla veckan inleds på PALMSÖNDAGEN och den som ligger för länge då kallas för "Palmstrutt”, ”Palmskrutt” eller ”Palmoxe”. Att bli kallad ”-strutt” eller ”-skrutt” är det nog ingen som strävar efter, men att liknas vid en stor och stark oxe kan väl inte vara så nedlåtande? Jo, i detta fall är det nog så. ”Palmoxen” anspelar på uttrycket ”lat som en oxe”.

En anekdot i sammanhanget: På Mälby herrgård i Västerfärnebo socken användes det oxar. De var starka dragdjur och en verklig tillgång då ny åkermark skulle brytas, men ack så slöa. Då man arbetade med att odla upp en mosse på herrgårdens mark, gick oxarna ned sig i den sura leran. Det såg hopplöst ut, men säger historien, så hördes vällingklockan och DÅ blev det fart på oxarna! Så mycket visste de, att det var signalen för ”rast, vila”.


Vällingklocka. På större gårdar användes vällingklockor som kallade gårdens arbetare till måltid och signalerade arbetets start och slut. Här är en rekonstruktion som finns på Västerfärnebo Gammelgård.


Palmsöndagen följs av BLÅMÅNDAGEN vilket egentligen är fel. Blåmåndagen är måndagen efter Fastlagssöndagen dvs. de inledande dagarna i Fastlagen som firades här i landet då Sverige var katolskt och kyrkorna kläddes i blåa textilier just den här dagen. Hursomhelst kallas den måndagens morgontrötte för ”Sulten”, "Sulten räv” eller ”Magern”. Inget av namnen är väl knappast något att stoltsera över, men det troliga är att dagens namn verkligen har med Blåmåndagen att göra.

Fastlagen, som inleds på Fastlagssöndagen, är en 40 dagar lång fasta inför påsken. Endast söndagarna var befriade från fastan. Då fick man äta! Äter man mycket den den ena dagen brukar man bli hungrig dagen efter – och där har vi nog förklaringen till att bli kallad ”Sulten räv”.


Tisdagens namn är också lånat ifrån Fastlagen: FETTISDAGEN. Fettisdagen är den sista dagen innan Påskfastan börjar på allvar och namnet härrör till all den feta maten som man frossade i just denna dag. Fet-tisdagsbullen, eller semlan, har sitt ursprung i denna dag.

Iallafall har den folkliga traditionen lånat Fettisdagens namn till tisdagen i Stilla veckan och därmed kan dagens sjusovare kallas ”Feten” eller ”Fetgris”. Att bli kallad ”fet” eller ”gris” är aldrig roligt, än mindre i kombination!

I dessa tider då felaktiga särskrivningar är väldigt vanliga, har Fet-tisdagen betoning flyttats och blivit Fettis-dagen istället. Och vem vet, det kanske är just Fettis-dagen som infaller i Stilla veckan?


Onsdagen i Stilla veckan kallas DYMMELONSDAGEN. Då byttes kyrkklockornas metallkläppar mot en av trä som gav en dovare klang som markering för att nu inleddes den verkligt stilla veckan. Dagens sjusovare kallades därför för ”Dymmeloxe” – ännu en oxe med samma värdering som ”Palmoxen”.

Men här finns det lokala variationer. Enligt vad jag är uppväxt med kallas onsdagens sjusovare för ”Askfis”, vilket har en tydlig koppling till Askonsdagen – den dag då fastan inleds. Det ger mig en spännande reflektion över att denna tradition, som nu gäller veckan inför påsk. Ursprunget kanske egentligen är två gamla traditioner som sammanslagits? Eller så är det bara så att de speciella dagarnas namn har levt kvar i folkmun, men mist sin ursprungliga betydelse – ungefär som fettis-dagen!



Fet-tisdagsbulle. Ursprungligen var detta bakverk avsett för Fastlagen, tiden mellan Fastlagssöndagen och Askonsdagen. Tack och lov är den etablerad som semla, för vem är sugen på en Fettis-dagsbulle?!


lördag 8 april 2017

In Memoriam


Att läsa minnesrunor i tidningen har alltid intresserat mig, både över för mig kända och okända personer. Minnesorden återger en bild av vad just den människan har gjort och betytt för sin omgivning. Idag är det exakt ett år sedan jag publicerade ett minnesord för första gången – först på Facebook och sedan i Sala Allehanda.




Artur Holmgren (1920 - 2016)

Fredag den 8 april. 

Idag har jag varit på begravning. Begravning av en gammal vän och kund, den sista av ”mina gubbar” från tiden i Färnbo handel. Artur Holmgren i Lasjövreten ringde in sin beställning hos oss varje vecka, alltid lika punktligt. Torsdag förmiddag, strax efter att vi öppnat och grundbeställningen var stående: 2 mellanmjölk, 2 kaffegrädde, 3 ”korvar” lingonsylt, 1 påse bullar och 1 pkt. isterband. Andra varor som återkom, men inte varje vecka, var bla. havregryn, ägg, kaffe, råttfällor, engångshyvlar och batterier. 

Batterier ja, det finns det ju en del att välja på. ”Vilken sort?” frågade handlar'n när han tog emot beställningen. I bästa fall angav Artur var de skulle sitta, men oftast blev svaret: ”Det vet Erik!” Och det visste jag (med tiden). För när jag kom, fick jag sätta i de nya och ta med de gamla till miljöåtervinningen.

På fredagskvällen, när jag kom med hans varor, stod kaffet färdigt. Kaffe och förra veckans bulle. Han beställde alltid en 10-pack kanelbullar – men man måste ju göra slut på de gamla först och för att det skulle vara förberett (ifall jag hade bråttom) så var det mest praktiskt att ta av de som redan fanns! Där satt vi sen och språkade en stund, världsnyheter blandade med vilda djur i Lasjövreten. Trots att han hade mycket nedsatt både hörsel och syn, var han väl insatt i vad som hände i världen, långt mera än jag.


För fyra år sedan flyttade han till Björkgårdens äldreboende i Västerfärnebo. Då slutade vår regelbundna kontakt, men den upphörde inte. När något fattades, ringde han till affär'n och beställde: ”Du kan skicka hit Erik!” 

Artur Holmgren blev 96 år gammal.