måndag 31 juli 2017

Tack!


Till alla som under helgen har läst berättelsen om min farfar, Kalle Pettersson, vill jag framföra ett stort och varmt TACK! 


Alla varma reaktioner, ljusa minnen och berättelser som jag fått ta del av här på bloggen, på facebook och vid personliga möten gör den redan skarpa bilden av farfar om möjligt ännu tydligare. Han VAR en verklig medmänniska! Som någon sa: ”Det skulle behövas såna som han i dagens ego-samhälle.”

Historia är, som bekant ett vitt begrepp, men behöver inte nödvändigtvis handla om det händelser för flera hundra år sedan. Helgens historia är ju riktigt ”färsk” i sammanhanget eftersom den tog slut för mindre än 20 år sedan och det gör att fler kan hjälpa till och ”fylla på” historien. Det sätter jag stort värde på. Tack för alla minnen Ni delgivit mig!

Den första delen (som publicerades i fredags) har till idag måndag, visats 661 gångerDen andra delen (från i lördags) har visats 825 gånger och delats vidare flera gånger på facebook!! Det känns fantastiskt roligt att få ett sådant gensvar – det sporrar mig till att fortsätta!


Här kan man lyssna till farfars favoriter: ”O, store Gud”, framförd av sångarpastorn Artur Erikson.



lördag 29 juli 2017

Farfar Kalle 100 år, del 2



Här fortsätter historien om min farfar, lanthandlaren och söndagsskolläraren Kalle Pettersson.


Söndagsskolan i Västerbykil 1960.


Kalle blev med tiden en institution i Söndagsskolan i Västerbykil. Många är de forna söndagsskolbarn som berättat om hur Kalle gjorde Söndagsskolan eftertraktad – han bjöd på karameller! Dåtidens barn var inte bortskämda med godis och sötsaker, men Kalle visste var ”skatten” fanns.

När Kalle började som söndagsskollärare i början av 1930-talet, fanns det tre frikyrkoförsamlingar i socknen som delade på ansvaret för söndagsskolorna – men var för sig: baptister för sig, fribaptister för sig och missionare för sig. Sedan fribaptistförsamlingen dog ut på 1960-talet började missions- och baptistförsamlingarna samarbeta alltmer och därmed fick Kalle också hjälp vid söndagsskolan i Västerbykil av Lars och Birgitta Hedlund.




Petterssons affär i Sör Gersbo.


Att Kalle skulle bli handlare som sin far var tidigt utstakat. Som barn fick han och brodern Olle hjälpa till med varjehanda sysslor i affären i Norr Salbo. Med tiden fick han alltmer ansvar och vid 18 års ålder blev han filialföreståndare i sin fars butik som fanns i Brobacke, Sör Gersbo. Filialen var öppen varannan dag, de andra dagarna dagarna hanterades hemleveranser. Eftersom många av kunderna saknade telefon, cyklade Kalle ikring och tog upp beställningarna och varorna kördes sedan ut ifrån affären i Salbo.

Behovet av filialen i Sör Gersbo var stort, men lokalen i Brobacke var både gammal, sliten och tungarbetad. Därför byggdes en tidsenlig villa med affärslokal och bostad invid Skultuna-vägen och den nya affären öppnades till julhandeln 1944.



1948. Bröllopsgäster på trappen till Ösby missionskyrka den 16 maj 1948.


Den 16 maj 1948 gifte sig Kalle med Ruth Ågren från Viggbo. De hade träffats i missionsförsamlingens juniorförening och bröllopet stod i Ösby missionskyrka, den mest centrala platsen i makarnas liv. Året därpå föddes dottern Eva och sex år senare sonen Lasse.




Sista dagen. Den 31 oktober 1974 stängdes affären i Sörgärsbo för gott.
Från vänster: Ruth Pettersson, J. David och Anna Pettersson, Kalle Pettersson.


Butiken i Sörgärsbo drevs den första tiden som filial till Salbo-affären men 1951 överlät J. David affären till Kalle att driva i egen regi. Petterssons affär i Sörgärsbo hade ett stort upptagningsområde och erbjöd hemleverans av varor så sträckte sig kundkretsen ända ifrån Västerby i norr till Vrenninge i söder. Varor kördes även till både Svanå och Ramnäs.

Men livet som lanthandlare var oerhört slitsamt. Dagarna började med kontorsarbete och avslutades med utkörningar. Mycket arbete, långa dagar och dålig lönsamhet ledde till att affären stängdes för gott den sista oktober 1974. De resterande åtta åren fram till pensioneringen, arbetade Kalle på Benzlers industrier i Sala, en tid med reglerade arbetstider. 1983 blev han änkeman.



70 år. Kalle med sina blommor och presenter den 28 juli 1987.


Kalle bodde kvar i Sörgärsbo till 1988 då huset såldes han flyttade till en lägenhet på Kattkärret i Västerfärnebo kyrkby. Som pensionär fick han tid att resa och besökte både Israel och Nordkap. Nu väcktes även nytt intresse: bakning. Bullar, cocostoppar, havreflarn och punschkaka var hans verkliga paradnummer!


Klädinsamling. Kalle deltog i ideellt hjälparbete till fattiga länder. 
Här ses han vid Röda korsets klädinsamling i Bygdegården.


Kalle var den vänlige medmänniskan som ville alla väl. Han skjutsade dem som inte kunde komma själva och hjälpte dem som inte klarade sig själva – inget var omöjligt för honom!

I missionsförsamlingens barn- och ungdomsarbete fortsatte han så länge han orkade. Ännu vid nästan 80-års ålder cyklade han runt till bygdens skolor för att informera om församlingens verksamheter. Alltid lika entusiastisk!

Efter ett långt liv med mycket arbete insomnade farfar Kalle den 28 oktober 1999, 82 år gammal.


I Häggebäcken. Här en bild från missionsförsamlingens tältmöte i Häggebäcken 1946 under pastor Petrus Rimdahls ledning (längst till vänster). Det är Kalle som spelar fiol och brodern Olle som sitter bakom orgeln.


Farfar var mycket musikalisk och spelade själv piano, orgel och fiol – en god tillgång under åren som söndagsskollärare.

Den sång som alltid kommer att förknippas med farfar, är ”O, store Gud”. Han sjöng den ofta, inte minst på den tiden då han var handlare. Den inledande raden i kören lyder: "Då brister själen ut i lovsångsljud...." Det berättas att då han gick ut från affären och dörren slog igen bakom honom, så brast själen uti lovsångsljud så det hördes i Gersbo by! Och spelade den på piano så spelade han med en oefterhärmlig inlevelse!


fredag 28 juli 2017

Farfar Kalle 100 år, del 1


Idag är det 100 år sedan min farfar Kalle Pettersson föddes. Som lanthandlare och söndagsskollärare blev han en känd profil i Västerfärnebo.





Kalle Pettersson (1917 - 1999)


Kalle var hembygden trogen hela livet, men var långt ifrån någon infödd Färnbo-bo. Han föddes den 28 juli 1917 i Hästveda (M-län) där hans far var föreståndare vid en nykterhetsanstalt.

Föräldrarna David och Maria samt storebror Olle hade flyttat till Skåne under våren 1917 från Salbohed (U-län) till den nedgångna Floda-Kolonin vid Astmanstorp i Hästveda. Här behövdes en upprustning av gården och en helt ny lagård måste uppföras.

Att leda ladugårdsbygget utsågs Davids far, byggnadssnickaren Carl Johan Pettersson (1862-1943) som under försommaren anlände till Hästveda med tåget från Södertälje.



Sommaren 1917. Här är ladugården under uppförande. Vid vagnen står David Pettersson och den lille pojken som vilar sig på spadskaftet är Davids tvåårige son Olle.


Mitt i sommaren kom Marias bror och svägerska på besök. När de hade rest så långt, ville de gärna en tripp till Köpenhamn och ville även att David skulle följa med. Själv var han tveksam om han kunde lämna familjen så länge (tre dagar), men Maria tyckte att han skulle så göra. ”Jag har ju farfar och övrigt tjänstefolk kvar om något skulle hända”, menade hon.

Maria var gravid men inte alls orolig eftersom nedkomsten var beräknad först om en månad. Men redan första natten sedan David rest så satte värkarna igång! Farfar Carl Johan och diakon Grönlund (Davids närmaste man) väcktes upp för att ge sig ut i hagen fånga in en häst och sedan skjutsa Maria till barnmorskan i Hästveda.



Barnmorskans. I det här huset föddes Kalle den 28 juli 1917.


På morgonen den 28 juli avreste David tillsammans med sin svåger och svägerska från Köpenhamn mot Malmö och vidare hem till Hästveda.

Väl hemma överraskades David av att ”en ny fillekomisarie” kommit till världen (filekommisarie är Davids alldeles egna benämning på familjens nytillskott). Maria var kry men det var sämre med ”fillekomisarien”. Liten och skrumpen låg han i sin korg och kved, varför David tänkte att ”måtte han få dö”.

Han berättade för barnmorskan om sina funderingar och hon svarade honom: ”Ja, utsikterna kanske inte är så stora att han kommer att leva, han har ju kommit lite för tidigt. Men jag tror inte att det är några fel på honom så vi får hoppas att det går bra. Liten kan bli stor.”



Bröderna Kalle och Olle Pettersson.


Och så blev det. Efter tio dagar hos barnmorskan fick Maria och ”fillekomisaren” komma hem till Astmanstorp. Men vad skulle han få för namn? Den första tiden kallas han, enligt Davids dagbok, för 'Anders', men sedan bestämde man sig för 'Karl Erik'.

Allt såg nu ut att bli till det bästa. Gossen växte och blev starkare, verksamheten tycktes gå bra, men på senvintern 1918 ändrades allt. Plötsligt kom ett brev från pastor Hammar som meddelade att ekonomin i Floda-rörelsen blivit alltför ansträngd. För att kunna behålla verksamheten i Vemdalen måste Hästveda-kolonin avvecklas och verksamheten i Salbohed förstatligas.

Det blev ingen annan råd än att familjen Pettersson fick packa ihop sina tillhörigheter och ge sig iväg.

David erbjöds återanställning vid den förstatligade Salbohedsanstalten, men tackade nej. Han ville inte vara styrd av staten. Men var skulle de ta vägen?


Salboheds missionshus.


Genom sina kontakter med vännerna i Västerfärnebo missionsförsamling fick de veta att vaktmästarbostaden i Salboheds missionshus var ledig. Där kunde de få bo i väntan på något annat och nog skulle det ordna sig med arbete alltid.

Snart nog började David arbeta hos en lanthandlare och redan året därpå stod han som egen handlare i affären Norr Salbo.



Familjen Pettersson.

Än en gång såg det ut att ljusna för Petterssons, nu skulle väl allt bli bra. Men inte heller den här gången var lyckan beständig. Redan året därpå drabbades Maria av en obotlig sjukdom och avled i augusti 1923, 38 år gammal.

Marias sista önskan här i livet var att få vila i hembygdens jord, på Ytterenhörna kyrkogård. Och så blev det. Kistan lastades på Davids lastbil och sönerna Olle, 8, och Kalle, 6, tog plats bredvid på flaket och nu vidtog den 15 mil långa resan till Södermanland.


Affären i Bernshill 1924. Handelsman David Pettersson expedierar här en kund från Sör Gersbo.
Till höger ses sönerna Kalle och Olle. Bakom dem står Davids svåger.


Ett år senare, i augusti 1924, började Kalle skolan. Salbo småskola var nu alldeles nybyggd efter att den gamla brunnit ned året innan genom en olyckshändelse. Skolfröken, Signe Eriksson, som bodde ovanpå skolsalen hade då införskaffat sig det allra senaste – ett elektriskt strykjärn. Dessvärre glömde hon att dra ur kontakten sedan hon använt detta och katastrofen var därmed ett faktum.



Salbo småskola 1924. Bakre raden från vänster: Lisa Johansson, Elin Myrberg, Helmy Johansson, lärarinnan Signe Eriksson, Sandra Nyström, Märta Mattsson, Astrid Ringvall, Hulda Abramsson.
Främre raden från vänster: Karl Pettersson, Hans Rydmark, Gustav Bergstöm, Folke Andersson, Martin Olle, Ivan Lantz, Lennart Hedberg, Lennart Karlsson, Erland Johansson, okänd.


Efter den sexåriga folkskolan väntade vanligen konfirmationen, men för Kalle blev det inte den traditionella bibelundervisningen. Eftersom familjen Pettersson tillhörde missionsförsamlingen gick han i missionsförbundets egna bibelskola Ösby.



1932. Bibelskolan i Ösby under ledning av pastor Gunnar Lindell (längst till höger). Kalle längst till vänster.


Efter bibelskolan utsågs han till söndagsskollärare och stationerades i Västerbykil. I ur och skur, sommar som vinter sågs den 16-årige Kalle cykla den 15 km långa vägen från Norr Salbo till Västerbykil.

Han var alltid lika punktlig, så vaktmästarfrun i Ösby missionskyrka visste när han brukade komma. När hon såg honom komma där, oavsett väderlek, konstaterade hon: ”Ja, är det någon som kommer till himlen – så är det då Kalle.”


tisdag 4 juli 2017

Dal-Pers affär i Brobacke


Alldeles nyligen ordnades en byfest för de boende i Sör Gersbo där det bland annat förekom frågesport i ”Gersbo-kunskap”. En fråga hade handlat om vem som var den förste handlaren i Sör Gersbo – Pettersson eller Dal-Per? Och här kommer svaret.



Affären i Brobacke 1944.


I korsvägen i Brobacke, Sör Gersbo, fanns till mitten av 1940-talet en hög tvåvåningsbyggnad som kallades Dal-Pers affär. Platsens benämning har samma ursprung som Brobacke i Hedåker, dvs. en bro i anslutning till en backe.

Brobacke i Sör Gersbo som det nu ska handla om, ligger på Prästtorps ägor och år 1883 upprättades ett torpkontrakt på 49 år mellan Prästtorps ägare Carl Gustaf Hellström (1855-1916) och gårdfarihandlare Fix Per Olsson.

Fix Per Olsson var född 1851 i Gagnef (W-län) och försörjde sig som gårdfarihandlare och vandrade omkring och saluförde hantverksalster och lättare smidesarbeten. Med sin lastade dragkärra besökte han socknarna i södra Dalarna och norra Västmanland.

Han gifte sig 1877 med Kerstin Olsdotter (1853-1941) och fick med henne dottern Matilda Kristina (1878-1893). 


Dal-Pers familjegrav. På Västerfärnebo kyrkogård finns detta gjutjärnskors kvar över "P Dalbergs familjegrav". Gravvården anskaffades då dottern Matilda Christina avled 1891, endast 13 år gammal. Hennes namn och årtal finns gjutna i korsets andra sida.


Men som sagt, 1883 flyttade Fix Per med sin familj till Västerfärnebo. Eftersom han var dalkarl blev det naturligt att kalla honom Dal-Per, så naturligt att Fix Per själv valde att byta efternamn. Först kallade han sig 'Berglund', men sluligen bestämde han sig för 'Dalberg'.

Sedan Dal-Per kommit till rätta i Brobacke fortsatte han som gårdfarihandlare i den nya hembygden och i angränsande socknar.

Omkring 1890 hade han lyckats spara så pass mycket att han hade råd att bygga om torpet i Brobacke. Stugan förvandlades nu till en tvåvåningsbyggnad med bostad i övre planet och butikslokaler i det nedre.

Dal-Per slutade nu som gårdfarihandlare och öppnade istället en liten handelsbod. Men hans vandringar med dragkärra fortsatte. För att förse sin butik med varor fick han hämta dem själv och det gjorde han hos handlanden Oskar Bernholm i Norr Salbo.

Dal-Per drabbades av diabetes, en obotlig sjukdom i början av 1900-talet och avled 1910, 59 år gammal. Hans änka, Dal-Pers Mor kallad, sålde då ut lagret och butiken stängdes.

Tolv år senare, 1922, hade Bernholms affär i Norr Salbo bytt ägare. Den nye ägaren hette J. David Pettersson (1889-1977) och ville utvidga sin verksamhet. J. David hade likt sina företrädare i Norr Salbo erbjudit utkörning av varor, men eftersom det inte fanns någon butik i Sör Gersbo med omnejd hade han en stor kundkrets i dessa trakter.

Genom hemleveranserna kom J. David i kontakt med Dal-Pers Mor som berättade om sin framlidne makes handelsbod. Det kanske vore idé att här öppna en filial?

Sagt och gjort. Hyreskontrakt upprättades om att J. David skulle få nyttja nedervåningen till butiksverksamhet till en kostnad av 25:- i månaden. Filialen i Brobacke var öppen varann dag och förestods av J. Davids expediter.


På affärstrappen. Här ses expedit Linnéa Wennström vid entrén till J. Davids filial i Brobacke.


Från början av 1940-talet förestods Brobacke-filialen av J. Davids son Kalle Pettersson (1917-1999) som här började sin karriär som lanthandlare.


Men samtidigt rasade andra världskriget ute i Europa och Kalle blev inkallad. Hans ersättare bakom disken blev nu J. Davids trotjänarinna Linnéa Landgren (1903-1986).

Sedan Dal-Pers Mor flyttat till ålderdomshemmet och gått ur tiden fortsatte J. David att driva sin filial i Brobacke. Men den gamla butiken var alltför sliten och tungarbetad. Dessutom låg den lite avskiljt. Därför bestämdes det att ett nytt affärshus skulle uppföras mer centralt, längs Skultuna-vägen.



Interiör 1944. Så här såg Brobacke-affären ut strax innan stängning i december 1944.

Till julhandeln 1944 stängdes butiken i Brobacke för sista gången. En ny butik öppnades nu i en nyuppförd byggnad och Dal-Pers gamla affär plockades ned och såldes. Kriget hade gjort att vedförråden överallt sinade och allt som gick att omvandla till vedbrand var eftertraktat. Den gamla affärens öde blev alltså som ved, ett öde som delades med många andra överblivna byggnader.

Så det här är alltså svaret: Dal-Per var före J. David och Kalle Pettersson – JA, men han var inte den förste handlaren i Sör Gersbo. Vem det var, är en annan historia!