Rättare A G Andersson

Den 2 december är ett datum i den Kohlénska familjen som förknippas med både glädje och sorg. Men den äldsta kopplingen är att just detta datum år 1872 föddes mormors morfar, Anders Gottfrid Andersson.

A Gottfrid Andersson (1872 - 1961)

Han föddes i statarhemmet vid Norr Starfors i Västerlövsta (U-län) och växte upp tillsammans med en äldre syster. Föräldrarna var statdrängen Anders Andersson (1842-1912) och Emma Carolina Eklund (1847-1928).

Statarna anställdes på ett år i taget och under slånkveckan i slutet av oktober hade de chans att byta arbetsplats. Familjen flyttade 1873 till Bjärby gård, utanför Västerås (U-län), 1874 till Limsta, Kila (U-län) och 1877 till Svanå bruk, Haraker (U-län).

Gottfrid hade en äldre syster, Agnes Alfrida. Hon var född 1870 i Stockholm. År 1880 härjade i Mälardalen en difteriepidemi och skördade många offer, däribland Agnes Alfrida. Hon insjuknade under våren och den 17 maj avled hon, 10 år gammal. Samma dag avled ytterligare fem barn i Haraker, varav fyra i samma familj. Alla drabbade av difteri.

Luthers katekes. "Gottfrid Anderssons i Åkerby 1887".

Gottfrid började skolan 1879 och et par år senare utökades familjen med en lillebror, Ernst Arvid (1881-1969).

Efter konfirmationen 1887 var Gottfrid vuxen nog att klara sig själv och gav sig ut i arbetslivet. Likt så många andra unga män med samma bakgrund blev han dräng på de större gårdarna i hemsocknen. På fyra år flyttade han lika många gånger. 1892 återvände han hem till sina föräldrar i Åkerby under Svanå bruk.

På hösten 1895 tog Gottfrid plats som dräng hos hemmansägare Carl Fredrik Kättström i Brotorp, Haraker. Kättström och hans maka började vara till åren och behövde en stark arbetskraft för gårdens sysslor då familjen i övrigt endast bestod av en ogift hemmadotter. 

Rättarlaget vid Kättsta Gård. Andre man från vänster är Gottfrid Andersson.

Den nye drängen blev en verklig tillgång för Kättström i Brotorp. Ganska snart visade det sig även att drängen och dottern bildat parti, vilket ledde till att den 27 november 1897 sammanvigdes drängen Gottfrid Andersson med den 17 år äldre hemmadottern Johanna Lovisa Kättström. Samma dag var tröskverket i Brotorp. Bara ceremonin var över så gav sig Gottfrid ut i arbetet igen och bar 80 säck på sin bröllopsdag!

1900. Milda Andersson hos fotograf Grellstrand i Sala.

Genom giftermålet med Hanna blev Gottfrid näste torpare i Brotorp. I mars året därpå nedkom Hanna (som hon kallades) med en dotter som döptes till Milda Lovisa. Hanna var då 43 år fyllda och Gottfrid skulle fylla 26.

Familjen Andersson. Gottfrid, Milda och Johanna.

Förutom att vara torpare, var Carl Fredrik Kättström rättare vid Kättsta gård, en syssla som mågen nu fick ta över. Gottfrid förblev rättare några år in på 1900-talet tills han friköpte Brotorp. 1917 gifte sig dottern Milda och mågen Henrik flyttade in i Brotorp för att bli dräng åt sin svärfar, precis som Gottfrid en gång gjorde.

1921 såldes Brotorp och Gottfrid köpte istället ett mindre lantbruk i Kila (U-län) dit han och Hanna flyttade tillsammans med dottern och hennes växande familj.

Tullsta.

Att man flyttade till just Kila hade kanske sina skäl. På Limsta ägor bodde Gottfrids åldriga mor ensam kvar och hon behövde hjälp ibland. När hon till slut inte klarade sig själv längre, flyttade hon till Gottfrid och bodde där tills att hon gick ur tiden 1928, 80 år gammal.

Kila kyrkogård.

Två år senare drabbades familjen på nytt av sorg. I september insomnade Johanna, 75 år gammal. Moster Margit (1924-2013) berättade om hur morfar Gottfrid alltid till jul satte en liten gran vid graven, med orden: ”Min Hanna!”

Bäckströms kärra. Här ses morfar Gottfrid tillsammans med två av barnbarnen.

Gertrud sitter i kärran som dras av storasyster Märta.

Som morfar var Gottfrid en god en tillgång i det Kohlénska hemmet och månade om barnbarnens bästa. Mormor Märta (f. 1928) har berättat om hur hon tvingades att sälja majblommor när hon gick i skolan. Blommorna kostade 10 öre styck och och hon hade blivit tilldelad tio blommor. Men Märta såg inget nöje i att gå och ”knacka-dörr”, så hon gick till morfar istället. Han gav henne en hel krona och köpte allihop. Så var det problemet ur världen!

Vidare har mormor berättat om när det var julgransplundring i Grällsta godtemplarlokal som hölls på trettondagen. Trots den typiska trettondagsuLn med snöstorm och kyla så gick morfar Gottfrid ändå med barnbarnen på den utlovade festen!

Dikningsarbete.

”Gammelmorfar” som Gottfrid kom att kallas sedan barnbarnen bildat egna familjer, var en lugn och eftertänksam man som ofta använde sig av ordstäv och talesätt. Ett av många uttryck som han använde, beskrev problematiken med att ta hjälp: ”Många händer gör ett gott arbete, Gud välsigne dem. Men många munnar gör ett tomt grötfat – må Faan ta dem!”

Och nog kunde Gottfrids händer arbeta. Långt upp i åren deltog han i gårdens sysslor – både i höbärgning och dikning. För att klara allt tungt kroppsarbete krävdes stadig mathållning.

Gamla tiders konserveringsmöjligheter gjorde maten många gånger både salt och färglös, men det störde inte morfar Gottfrid. Tvärtom faktiskt – ju saltare maten var desto bättre ansåg han! Det har berättats att spicken sill med stuvade gula ärter var en av honom mycket uppskattad maträtt.

4 generationer. Gottfrid född 1872, Milda född 1898, Märta född 1928, Märit född 1952.

Gammelmorfar bodde kvar i sin kammare i Tullsta och vårdades av dottern Milda ända till slutet. När han den 3 januari 1961 gick ur tiden, 88 år gammal var han Kilas äldste invånare.

Lucia 1933

En av de svenskaste traditionerna i julförberedelserna är när Lucia, ljusets drottning kommer för att sprida sitt ljus i decembermörkret.

1933. Här ses Linnéa Fernqvist som lucia i Salboheds missionshus.
Tärnorna är från vänster Britta Pettersson, Mary Strandberg, Ebba Fernqvist och Ruth Ågren.

Men att fira Lucia i den publika form som vi nu känner henne, är inte fullt så gammal som man kan tro. 1927 arrangerade Stockholms Dagblad tävlingen ”Stockholms Lucia” som snabbt fick efterföljare ute i landet. Frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen – alla ville ha ett Luciafölje på besök den 13 december!

Till Västerfärnebo tycks seden med luciatåg ha kommit redan i slutet av 1920-talet. I bygdens livaktiga ungdomsrörelser bildades nu det ena luciatåget efter det andra, traditioner som fortfarande lever vidare.

Bilden här ovan visar ett av de första luciaföljena i missionsförsamlingens historia. Arrangör var missionsförsamlingens ungdomsförening och de framträdde i bygdens alla missionshus: Salbohed, Ösby och Västerbykil.

I lördags höll Frikyrkan i Västerfärnebo-Fläckebo julauktion för ungdomsverksamheten, som avslutades med luciaframträdande. En tradition som fortlever efter minst 85 år.

Butikshandeln i Västerfärnebo

I våras fick jag vara med om ett ögonblick som jag väntat på så länge jag att jag nästan gett upp hoppet. Plötsligt så kom gammelfarfars unika bok till rätta efter att ha varit spårlöst försvunnen under många år. Om den tänkte jag nu berätta!

Min farfars far, J. David Pettersson, var handlare i Västerfärnebo under 40 år och kom till dessa trakter första gången 1916. Då fanns inom socknens hägn 22 butiker i alla tänkbara storlekar: 21 speceributiker och en specialbutik.

1920. Familjen J. David Pettersson.

Efter en kort period av arbete i Hästveda återvände familjen Pettersson till Salbohed 1918 och J. David tog plats som expedit hos handlanden E Olsson i Norr Salbo. Redan året därpå köpte J. David affären i Norr Salbo och ett nytt kapitel började i Västerfärnebo butikshandels historia.

Redan från starten så samlade J. David minnen och berättelser om de många handlarna i socknen, även egen rekvisita sparade han. Allt vad han kom över som smånotiser och tidningsurklipp samt två fyllda pärmar med fakturor från början av 1920-talet som nu finns i hembygdsföreningens arkiv. 

1924.  Petterssons affär i Norr Salbo.

1959 sålde J. David affärsrörelsen och fick då tid till att sammanställa det material han samlat under sin tid som handlare. Materialet kompletterades med uppgifter från kyrkbokföringen, kontakt togs med färnbobor i förskingringen och ännu mer fakta samlades in. Det mastiga sammanställningen förgylldes med fotografier – både gamla och nytagna.

Insamlandet av material pågick under många år men den sista satsningen för att färdigställa denna dokumentation tog sin början omkring 1970.

1973 var boken äntligen färdig. Men bokbinderiarbetet av den 375 sidor tjocka historik om butikshandeln i Västerfärnebo blev en dyr historia och därför gjordes den ENDAST ett exemplar!!! För att kunna användas som underlag i studiecirklar och dylikt, gjordes fotostatkopior som arbetsmaterial.

1959. J. David vid sitt skrivbord.

1977 gick J. David ur tiden, nära 89 år gammal. Den unika boken hade fram till nu förvarats hemma hos författaren, men nu överlämnades den till hembygdsföreningen ”för framtida forskningar”. Eftersom boken endast fanns i ett exemplar, blev den en dyrgrip i hembygdsföreningens samlingar, men också väldigt eftertraktad. Någon lånade hem den och av okänd anledning kom den aldrig tillbaka.

Bokens gryniga kopior har jag studerat flitigt ända sedan jag var barn, men tyvärr har aldrig kunnat se vad bilderna egentligen föreställt. För ca. 10 år sedan gjordes en efterlysning ifrån hembygdsföreningen, en sådan här bok kastar man väl ändå inte!! Men inte ett enda svar hördes av…

Så plötsligt en dag ifjol, tillkallades hembygdsföreningens ordförande till ett hem där ett arvskifte just pågick. Där hade man hittat originalboken som varit försvunnen i närmare 40 år och nu är den återbördad till hembygdsföreningen!

Här finns massor med underlag till kommande inlägg, var så säkra!!

Mormor 90 år

Idag har vi firat mormor Märta 90 år.

Mormor är den som ända sedan jag var liten, svarat på alla tänkbara frågor om släkten och livet förr. Utan hennes minnesberättelser, fotoalbum och klippböcker hade jag kanske inte kommit på idén om att skapa en blogg om att "vandra i hembygd".

TACK mormor för att Du finns!!

Barndop i Ösby

Minns ni inlägget om barnmorskan Hilma Hållén? Hon tjänstgjorde ensam vid 2 500 förlossningar i Västerfärnebo och den här berättelsen ger en liten inblick i hennes arbete.

7 september 1924. Här är deltagarna samlade på trappen vid Ösby missionshus efter att dopceremonin avslutats. Andra raden framifrån, från vänster: Ester Cedervall med dottern Märta i famnen och maken Oskar bakom sig. Till höger om henne sitter Elsa Törnqvist med sonen Ralf i famnen och maken Aldo bakom. Bredvid Aldo står Anny Eriksson med dottern Anna-Brita i famnen och till höger står maken Verner.

Den här historien tar sin början i Trosstorpet under Mälby gård, i maj 1924. Här gick man i stor förväntan och förberedde sig inför att ett nytt liv skulle komma till världen. Tiden var nu inne för att Lindbergs dotter, Ester Cedervall (1898-1978) att föda.

På lördagskvällen den 10 maj gick Per Gustaf Lindberg ut och selade på hästen för att åka efter barnmorskan. Eftersom våren var otroligt sen detta år var det fortfarande slädföre genom skogen till Muren och Stenby och därför var det möjligt att ta kälkdon den första biten. Att åka över skogen blev dels närmare och att åka med kälkdon gick fortare än med hjuldon, milen mellan Västerbykil och kyrkan tog knappt en timme med kälke. I Stenby hade Lindberg en bror, där kälkdonen byttes ut mot hjuldon och resan till kyrkbyn kunde fortsätta.

Väl framme hos Hålléns var inte barnmorskan hemma, hon var redan ute i tjänst. ”Är i Ålsvarta” stod det att läsa på dörren. Lindberg fortsatte då till Erikssons i Ålsvarta där han fick sätta sig och vänta på sin tur. Här föddes en flicka under kvällen, Anna-Brita.

När tillståndet med den nyblivna modern ansågs vara stabilt, kände sig Fru Hållén redo för nästa uppdrag denna natt och följde med Lindberg hem till Trosstorpet där det på efternatten den 11 maj föddes en flicka: Märta Gerda Linnéa.

Frampå morgonsidan när allting var över, återstod det för Lindberg att skjutsa hem Fru Hållén. Troligen kände sig barnmorskan ganska nöjd med nattens arbete och längtade kanske hem till den egna sängen, men icke! Trots den tidiga morgonväkten så mötte Lindberg en ny ivrig hästskjuts – ännu ett brådskande ärende för barnmorskan!!

Det var bara för Fru Hållén att kliva ur den ena skjutsen och upp i nästa för ytterligare ett uppdrag inom samma dygn. Denna gång gick färden till Västerby och här föddes en pojke på morgonen den 11 maj: Ralf Martin Törnqvist. Det hade blivit en lång natt för Fru Hållén och det är inte otänkbart att hon här gjorde som senare berättade att hon gjorde ibland: ”sov den blivande modern när jag kom, sparkade jag av mig skorna och la mig bredvid. Jag kunde ju ändå inget göra förrän hon vaknade!”

Men när pojken i Västerby såg dagens ljus var Lindberg hemma igen efter en händelserik natt som han aldrig glömde. Och att det var just denna natt som vintern detta år tog slut, det var han övertygad om. Bevis för detta fanns i att det var slädföre då han for efter barnmorskan på lördagskvällen, men när han skjutsat hem henne på söndagsmorgonen och vänt om igen – då hörde han hur göken ropa!

Per Gustaf Lindberg (1863-1932)

Gemensamt för dessa nya världsmedborgare var förutom att de föddes under samma natt, även att de alla tre var barn till föräldrar som tillhörde missionsförsamlingen. Därmed kom de att döpas vid samma tillfälle i Ösby missionshus, vilket förevigades med det fotografiet som visas här ovan. Det var första gången i missionsförsamlingens historia som tre spädbarn döptes samtidigt.

Morfar Bror 100 år

Idag, den 18 augusti är det 100 år sedan min morfar, Bror Hjalmar Liljegren föddes. Morfar var en omsorgstagande man som hela sitt liv jobbade för att andra skulle ha det bra.

Märta och Bror på trappen i Stampers.

Bror Hjalmar föddes den 18 augusti 1918 på torpet Fågelsången, under Herresta säteri i Toresunds församling (D-län) och var yngst av sju syskon. Föräldrarna hette Hjalmar och Hillevi Liljegren.

På hösten 1920 gjorde man auktion på det lilla lantbruket och flytten gick nu till Enköpings-Näs (C-län), till märkligt nog ännu ett torp som gick under namnet Fågelsången.

Fågelsången. Familjen Liljegren i Enköpings-Näs 1921. Bakre raden från vänster: Hillevi, Hjalmar och Greta. Främre raden från vänster: Eric, Bror, Gulli, Ebba och Anna.

Familjen stannade här i tre år innan man flyttade igen, denna gång till Norrby församling (U-län) och till stugan Ängsberg på Klippskogen. Med tiden kom de att kallas för ”Liljegrens på hällen” i bygden.

Teater. Skolpjäs i Ölsta skola. Bror stående i mitten.

1925 började Bror i skolan. Resultatet efter sexårig folkskola med två årskurser i fortsättningsskola vittnar avgångsbetyget om. Vitsord som ”med beröm godkänd” (Ba) dominerar när det gäller kunskaper och färdigheter, men i ”flit och uppförande” hade han högsta betyg!

Brors äldsta systrar, Karin och Greta, tog tidigt tjänst i Stockholm. På våren 1926 kom de båda hem till stugan på hällen och med sig hade de varsin nyfödd bebis: Karin med sonen Sven och Greta med dottern Mary.

Mödrarna återvände så småningom till sina arbeten i Stockholm men barnen fick växa upp hos sina morföräldrar i Ängsberg. Bror kom därför att växa upp tillsammans med sina syskonbarn, en vanlig företeelse i en tid då kommunal barnomsorg ännu var ett okänt begrepp.

Morbror. Bror tillsammans med syskonbarnen Sven och Mary.

15 år gammal började Bror att arbeta. Hans första plats var som ladugårdsskötare hos arrendator Ivar Gerén i Vad, Tärna församling (U-län). Efter endast ett år flyttade han till hemmansägare Axel Hellstrand i Starbarbo, Norrby församling och stannade där i två år innan han återvände hem till föräldrarna.

Nu behövdes han därhemma. Faderns var sjuklig och modern behövde hjälp för att klara skötsel av hemmet och familjens uppehälle. Familjen bestod nu, förutom föräldrarna, av systerdottern Mary och Brors handikappade syster Ebba. Dessutom fanns även gamla "Tullsta-mormor" kvar som behövde hjälp ibland.

Ängsberg i Norrby.

På nyårsaftonen 1938 avled fadern J. Hjalmar hemma i stugan på hällen, 67 år gammal. En tuff tid blev om möjligt ännu svårare nu för familjen Liljegren. Tillsammans med brodern Eric blev nu Bror familjens försörjare och Bror flyttade till Sala. Redan året därpå återvände han hem till stugan på hällen och det blev Erics tur att ge sig ut och arbeta.

1941 därpå blev en verklig brytpunkt för familjen Liljegren. På försommaren gick ”Tullsta-Mormor” ur tiden, 91 år gammal, i juni gifte sig Eric med sin Alice och till hösten gav sig Mary iväg ut för att söka arbete. Kvar hemma blev nu Hillevi med sina två yngsta, Ebba och Bror. 

Efter ett strävsamt liv med mycket och tungt arbete insjuknade plötsligt Hillevi och lades in på Sala lasarett där hon avled den 5 oktober 1943, 63 år gammal.

SLU. Sammankomst med Sveriges LantbrukarUngdom. Bror står i bakre raden, mellan flaggorna.

Men trots allt arbete fanns det tid för fritidsaktiviteter. Enligt en bevarad tidningsnotis var Bror medlem i IOGT-logen Wiktoria i Sala och utsågs 1937 att delta i utbildning för gymnastikledare - och det ända borta i Köping!

Vidare kom han att engagera sig i SLU (Sveriges LantbrukarUngdom) och utsågs till ombudsman för  Norrby-avdelningen.

Detta var något som verkligen intresserade honom. 1944 tog han ut ett flyttbetyg för att flytta till Borlänge (W-län), men av okänd anledning kom flytten aldrig till stånd. Istället lämnade han tillbaka flyttbetyget till pastorsexpeditionen.

Rådmansgatan.

Istället fortsatte han som dräng hos bönderna i Norrby, men intresset för föreningsliv och politik växte sig allt starkare. På Nyåret 1946 flyttade Bror in till Sala. Främsta orsaken till att han flyttade in till stan var för att han tröttnat på livet som lantarbetare och istället fått anställning vid Sala Ångbryggeri som utkörare, en roll som han kom att bli mycket uppskattad för.

Ny uniform 1956.

Arbetet bestod i att leverera till salabygdens alla butiker, men lika mycket att sälja direkt till kund. Dåtidens direktförsäljning från bryggarbilen kan jämföras med dagens glassbilar. Drickabilen var efterlängtad när den kom på sin regelbundna tur. Detta var i en tid då alla litade på varandra och såg skillnad på mitt och ditt. Därför var det inget konstigt med att ställa ut tombacken och portmonnän vid vägen – Liljegren visste ju själv vad den nya backen skulle innehålla!

Märta och Bror 1950.

I slutet av 1940-talet var SLU-rörelsen som allra störst. Så gott som alla ungdomar på landsbygden var på något vis aktiva inom SLU. Varje år ordnades stormöten s k. sommarting inom distriktet och 1948 hölls sommartinget vid Väsby kungsgård där Bror deltog som ombudsman. Och där mötte han sitt livs stora kärlek – Märta Kohlén.

1951 gifte de sig i Kila kyrka och flyttade till en lägenhet på Brunnsgatan i Sala och här föddes föddes dottern Märit.

Stugan i Stampers ca 1960.

Men lägenheten var i minsta laget för en växande familj, så man sökte sig en större bostad. 1953 köptes stugan i Stora Stampers (Sala) som kom att bli familjens fasta mittpunkt. Här föddes ytterligare en dotter, Margareta.

Bror blev en verklig tillgång för sina grannar. Tjänstvillig och aldrig omöjlig hjälpte han till hos de ålderstigna stampersborna. Han klöv ved och slog gräs, skottade snö och fanns alltid till hands.

Sala bryggeriarbetarförbund. Bror sitter till höger om blomsterarrangemanget.

Tiden som ombudsman inom SLU gav Bror inblick i hur man kan vara med och påverka. Sedan han börjat vid Sala Ångbryggeri gick han med i Sala Arbetarkommun (Socialdemokraterna). Där kom han att vara medlem resten av sitt liv. Förstamajtåget var viktigt för honom.

Bror kom att engagera sig fackligt, allt för att ge de anställda rätt till lika villkor. Redan på 1950-talet utsågs han till ordförande i Sala bryggeriarbetarförbund.

"Herr Ordförande".

1957 avvecklades Sala Ångbryggeri och Bror sökte jobb inom byggbranschen. Först fick han plats vid det nystartade företaget Sala Cementvarufabrik på Hagaberg. Fabriken tillverkade cementsten till olika byggprojekt, bland annat uppförandet av Sala pensionärshem.

När han inte arbetade ägnade han all tid till hemmet och familjen. I början av 1960-talet började Bror att ligga borta på jobb och utbildade sig med tiden till armerare. Han var bland annat med och byggde Aalto-huset i Avesta och silostornet vid Arosbygden i Sala och kärnkraftverket i Forsmark.

1966-74 var han sektionsordförande för fackförbundet Byggnads. Under hans tid som ordförande infördes stämpelklocka på byggena, vilket inte var helt kompromisslöst.

Höga Kusten 1991.

1983 gick Bror i pension och tillvaron blev lite lugnare. Tiden fylldes nu med trädgårdsarbete, korsord och släktforskning. Utflykter och bussresor tillsammans med Märta var också något som uppskattades att ha tid till.

Men stugan i Stampers med tillhörande tomt hade blivit alldeles för stort. Därför såldes huset 1986 och makarna flyttade till Trädgårdsgatan i Sala. Nu blev det mer tid till familjen och barnbarnen.

På kökssoffan. Morfar hittade man alltid på kökssoffan med tidningen eller ett korsord.

Efter ett långt arbetsliv unnade han sig det.

Efter ett intressant och innehållsrikt liv med en fantastisk utveckling, insomnade morfar Bror den 8 juli 1992, 74 år gammal.

Resan till Enhörna 1918

Häromveckan visades i SVT dokumentären ”Ånga om sommaren”, en kärleksförklaring till ångfartyget S/S Mariefred som trots sin höga ålder än idag trafikerar Stockholm – Mariefred. Då kom jag att tänka på en resa på Mälarens vatten som J David berättar om i sina memoarer.

S/S Mariefred.

Men först lite om båten.

Ångbåten ”S/S Mariefred” byggdes 1903 på Södra varvet i Stockholm och sattes direkt in på traden mellan Stockholm och Mariefred via Enhörna. Efter 115 år stävar hon fortfarande fram i samma farvatten vilket troligen gör henne världsunik att efter ett helt sekel och med samma ångmaskin ännu är i drift.

1918. Här ses Västerfärnebo missionsförsamlings musikförening.

Bakre raden från vänster: Gerda Bergvall, Ebba Bergvall, Albert Ekholm, David Lundeqvist, okänd, Gustav Löfgren?, okänd, okänd. Främre raden från vänster: Arvid Lundeqvist, Jenny Lundeqvist, Ida Wahlberg, J E Wahlberg, Maria Pettersson, J David Pettersson, okänd.

På våren 1918 återvände J David med sin familj till Salbohed. Flodarörelsen drabbades av en ekonomisk kris och tvingades att avveckla kolonin i Hästveda. Tillbaka i Salbohed stod de arbetslösa en tid innan J David fick plats som biträde hos handlare Olsson i Norr Salbo. Nu tordes man slå ned bopålarna lite säkrare igen och David tillsammans med hustrun Maria gick med missionsförsamlingen.

Redan samma år ordnades en utflykt för församlingens sångare och musikanter till J Davids och Marias hemtrakter: Ytterenhörna.

Att ge sig ut på långresa i en tid då innan landsvägsbussar fanns eller att var man hade egen bil, var ett verkligt företag. Tidigt en lördagsmorgon i juli månad gav sig 16 personer iväg på cykel de fyra milen till Västerås. Var och en hade sitt eget bagage, men musikanterna hade sina instrument med sig. Undra just hur det såg ut: en lång rad cyklister, klädda i kostym och långkjol och med gitarrer, fioler, cittra och mandolin i packningen – på väg till Västerås!!? 

S/S Aros trafikerade traden Västerås – Stockholm.

Väl framme i Västerås fick de låsa in cyklarna hos en bekant innan klev de ombord på ångfartyget ”Aros” – tidens snabbaste och modernaste färdmedel.

Väl ute på Mälarens vatten ställde kören med musikanter upp på fördäck och spelade och sjöng för både besättning och medresenärer. Efter fyra timmar till sjöss nådde ”Aros” fram till Hamnskär i Ridösundet (A-län) och här möttes färnboborna av medlemmar ur Enhörna missionsförsamling som rodde dem över till Enhörnalandet. Där väntade häst och vagn inför den sista milen till Ytterenhörna.

Ytterenhörna missionshus.

Så hade de äntligen nått fram till resans mål. Samma kväll framträdde kören med musikanter i Ytterenhörna missionshus och på söndagen hade de ytterligare två uppträdanden – tre mycket mycket välbesökta möten!

Sandvikens brygga.

På måndagsmorgonen var det dags för återresa. Den första etappen fick de gå till fots, den fyra km långa vägen från Stjärna by till Sandvikens brygga. Där steg de ombord på ångfartyget ”Mariefred” som förde dem till Stockholm. Där bytte man till fartyget ”Aros” för att återvända till Västerås där den avslutande cykelturen tog vid. Enligt J David uppskattade alla i sällskapet att få cykla hem i den ljumma, ljusa sommarkvällen. Vid åttatiden på kvällen var de åter i hemma i Västerfärnebo. 

En intressant skildring av en resa för exakt 100 år sedan.

Pingsten 1948

Den 16 maj i år var det 70 år sedan min farfar Kalle Pettersson sammanvigdes med farmor, Ruth Ågren i Ösby missionskyrka.

Pingstdagen 1948.

Att bröllopet skulle stå i Ösby missionskyrka var ett självklart val för de blivande makarna. De var båda aktiva inom ungdomsföreningen och tillhörde församlingen sedan barndomen. Men frikyrklig vigsel räknades ännu inte som äktenskap i lagens mening. För att få gifta sig utom statskyrkan måste den verkliga akten föregås av en borgerlig vigsel. Man skulle kunna säga att man gifte sig två gånger: först formellt och sedan ceremoniellt! Frikyrkliga samfund fick vigselrätt först 1952. 

Så kom den verkliga bröllopsdagen. Självskrivna gäster var brudens och brudgummens närmaste familjer förstås, men även missionsförsamlingen. Sammanhållningen inom församlingen skapade en stark familjekänsla. Eftersom både brud och brudgum var medlemmar av församlingen och hade sina vänner där så inbjöds totalt ett hundratal gäster.

Vigselakten förrättades av församlingens pastor Petrus Rimdahl och efteråt bjöds gästerna in till middag, också det i missionskyrkan.

Denna pingst blev en hektisk helg för flera av gästerna. Dagen innan, på pingstaftonen sammanvigdes ett annat par i församlingen: Anna-Brita Eriksson och Karl-Erik Isaksson.

Pingstaftonen 1948.

Bland gratulationshälsningar och telegram från detta bröllop finns det en lyckönskning bevarad från missionsförsamlingens ungdomsförening. Det ger ett fascinerande perspektiv på hur bilden av äktenskapet har förändrats. Var man inte gift så fick man inte heller skrivas tillsammans. Listan inleds med äkta makar, men eftersom Anna-Brita och Karl-Erik ännu inte var gifta när listan textades så kunde de inte heller stå som ett som ett par!

Efter varann. Trots att Karl-Erik och Anna-Brita hade gift sig dagen innan denna lyckönskning överlämnades, upptas de i listan som ogifta. De var ju fortfarande ogifta när kortet textades!

PS. Ytterligare ett par i församlingen gifte sig detta år, men inte förrän drygt två månades senare. De är också med i nyss nämnda lista, men de är inte noterade efter varandra utan står på varsin sida!