måndag 31 juli 2017

Tack!


Till alla som under helgen har läst berättelsen om min farfar, Kalle Pettersson, vill jag framföra ett stort och varmt TACK! 


Alla varma reaktioner, ljusa minnen och berättelser som jag fått ta del av här på bloggen, på facebook och vid personliga möten gör den redan skarpa bilden av farfar om möjligt ännu tydligare. Han VAR en verklig medmänniska! Som någon sa: ”Det skulle behövas såna som han i dagens ego-samhälle.”

Historia är, som bekant ett vitt begrepp, men behöver inte nödvändigtvis handla om det händelser för flera hundra år sedan. Helgens historia är ju riktigt ”färsk” i sammanhanget eftersom den tog slut för mindre än 20 år sedan och det gör att fler kan hjälpa till och ”fylla på” historien. Det sätter jag stort värde på. Tack för alla minnen Ni delgivit mig!

Den första delen (som publicerades i fredags) har till idag måndag, visats 661 gångerDen andra delen (från i lördags) har visats 825 gånger och delats vidare flera gånger på facebook!! Det känns fantastiskt roligt att få ett sådant gensvar – det sporrar mig till att fortsätta!


Här kan man lyssna till farfars favoriter: ”O, store Gud”, framförd av sångarpastorn Artur Erikson.



lördag 29 juli 2017

Farfar Kalle 100 år, del 2



Här fortsätter historien om min farfar, lanthandlaren och söndagsskolläraren Kalle Pettersson.


Söndagsskolan i Västerbykil 1960.


Kalle blev med tiden en institution i Söndagsskolan i Västerbykil. Många är de forna söndagsskolbarn som berättat om hur Kalle gjorde Söndagsskolan eftertraktad – han bjöd på karameller! Dåtidens barn var inte bortskämda med godis och sötsaker, men Kalle visste var ”skatten” fanns.

När Kalle började som söndagsskollärare i början av 1930-talet, fanns det tre frikyrkoförsamlingar i socknen som delade på ansvaret för söndagsskolorna – men var för sig: baptister för sig, fribaptister för sig och missionare för sig. Sedan fribaptistförsamlingen dog ut på 1960-talet började missions- och baptistförsamlingarna samarbeta alltmer och därmed fick Kalle också hjälp vid söndagsskolan i Västerbykil av Lars och Birgitta Hedlund.




Petterssons affär i Sör Gersbo.


Att Kalle skulle bli handlare som sin far var tidigt utstakat. Som barn fick han och brodern Olle hjälpa till med varjehanda sysslor i affären i Norr Salbo. Med tiden fick han alltmer ansvar och vid 18 års ålder blev han filialföreståndare i sin fars butik som fanns i Brobacke, Sör Gersbo. Filialen var öppen varannan dag, de andra dagarna dagarna hanterades hemleveranser. Eftersom många av kunderna saknade telefon, cyklade Kalle ikring och tog upp beställningarna och varorna kördes sedan ut ifrån affären i Salbo.

Behovet av filialen i Sör Gersbo var stort, men lokalen i Brobacke var både gammal, sliten och tungarbetad. Därför byggdes en tidsenlig villa med affärslokal och bostad invid Skultuna-vägen och den nya affären öppnades till julhandeln 1944.



1948. Bröllopsgäster på trappen till Ösby missionskyrka den 16 maj 1948.


Den 16 maj 1948 gifte sig Kalle med Ruth Ågren från Viggbo. De hade träffats i missionsförsamlingens juniorförening och bröllopet stod i Ösby missionskyrka, den mest centrala platsen i makarnas liv. Året därpå föddes dottern Eva och sex år senare sonen Lasse.




Sista dagen. Den 31 oktober 1974 stängdes affären i Sörgärsbo för gott.
Från vänster: Ruth Pettersson, J. David och Anna Pettersson, Kalle Pettersson.


Butiken i Sörgärsbo drevs den första tiden som filial till Salbo-affären men 1951 överlät J. David affären till Kalle att driva i egen regi. Petterssons affär i Sörgärsbo hade ett stort upptagningsområde och erbjöd hemleverans av varor så sträckte sig kundkretsen ända ifrån Västerby i norr till Vrenninge i söder. Varor kördes även till både Svanå och Ramnäs.

Men livet som lanthandlare var oerhört slitsamt. Dagarna började med kontorsarbete och avslutades med utkörningar. Mycket arbete, långa dagar och dålig lönsamhet ledde till att affären stängdes för gott den sista oktober 1974. De resterande åtta åren fram till pensioneringen, arbetade Kalle på Benzlers industrier i Sala, en tid med reglerade arbetstider. 1983 blev han änkeman.



70 år. Kalle med sina blommor och presenter den 28 juli 1987.


Kalle bodde kvar i Sörgärsbo till 1988 då huset såldes han flyttade till en lägenhet på Kattkärret i Västerfärnebo kyrkby. Som pensionär fick han tid att resa och besökte både Israel och Nordkap. Nu väcktes även nytt intresse: bakning. Bullar, cocostoppar, havreflarn och punschkaka var hans verkliga paradnummer!


Klädinsamling. Kalle deltog i ideellt hjälparbete till fattiga länder. 
Här ses han vid Röda korsets klädinsamling i Bygdegården.


Kalle var den vänlige medmänniskan som ville alla väl. Han skjutsade dem som inte kunde komma själva och hjälpte dem som inte klarade sig själva – inget var omöjligt för honom!

I missionsförsamlingens barn- och ungdomsarbete fortsatte han så länge han orkade. Ännu vid nästan 80-års ålder cyklade han runt till bygdens skolor för att informera om församlingens verksamheter. Alltid lika entusiastisk!

Efter ett långt liv med mycket arbete insomnade farfar Kalle den 28 oktober 1999, 82 år gammal.


I Häggebäcken. Här en bild från missionsförsamlingens tältmöte i Häggebäcken 1946 under pastor Petrus Rimdahls ledning (längst till vänster). Det är Kalle som spelar fiol och brodern Olle som sitter bakom orgeln.


Farfar var mycket musikalisk och spelade själv piano, orgel och fiol – en god tillgång under åren som söndagsskollärare.

Den sång som alltid kommer att förknippas med farfar, är ”O, store Gud”. Han sjöng den ofta, inte minst på den tiden då han var handlare. Den inledande raden i kören lyder: "Då brister själen ut i lovsångsljud...." Det berättas att då han gick ut från affären och dörren slog igen bakom honom, så brast själen uti lovsångsljud så det hördes i Gersbo by! Och spelade den på piano så spelade han med en oefterhärmlig inlevelse!


fredag 28 juli 2017

Farfar Kalle 100 år, del 1


Idag är det 100 år sedan min farfar Kalle Pettersson föddes. Som lanthandlare och söndagsskollärare blev han en känd profil i Västerfärnebo.





Kalle Pettersson (1917 - 1999)


Kalle var hembygden trogen hela livet, men var långt ifrån någon infödd Färnbo-bo. Han föddes den 28 juli 1917 i Hästveda (M-län) där hans far var föreståndare vid en nykterhetsanstalt.

Föräldrarna David och Maria samt storebror Olle hade flyttat till Skåne under våren 1917 från Salbohed (U-län) till den nedgångna Floda-Kolonin vid Astmanstorp i Hästveda. Här behövdes en upprustning av gården och en helt ny lagård måste uppföras.

Att leda ladugårdsbygget utsågs Davids far, byggnadssnickaren Carl Johan Pettersson (1862-1943) som under försommaren anlände till Hästveda med tåget från Södertälje.



Sommaren 1917. Här är ladugården under uppförande. Vid vagnen står David Pettersson och den lille pojken som vilar sig på spadskaftet är Davids tvåårige son Olle.


Mitt i sommaren kom Marias bror och svägerska på besök. När de hade rest så långt, ville de gärna en tripp till Köpenhamn och ville även att David skulle följa med. Själv var han tveksam om han kunde lämna familjen så länge (tre dagar), men Maria tyckte att han skulle så göra. ”Jag har ju farfar och övrigt tjänstefolk kvar om något skulle hända”, menade hon.

Maria var gravid men inte alls orolig eftersom nedkomsten var beräknad först om en månad. Men redan första natten sedan David rest så satte värkarna igång! Farfar Carl Johan och diakon Grönlund (Davids närmaste man) väcktes upp för att ge sig ut i hagen fånga in en häst och sedan skjutsa Maria till barnmorskan i Hästveda.



Barnmorskans. I det här huset föddes Kalle den 28 juli 1917.


På morgonen den 28 juli avreste David tillsammans med sin svåger och svägerska från Köpenhamn mot Malmö och vidare hem till Hästveda.

Väl hemma överraskades David av att ”en ny fillekomisarie” kommit till världen (filekommisarie är Davids alldeles egna benämning på familjens nytillskott). Maria var kry men det var sämre med ”fillekomisarien”. Liten och skrumpen låg han i sin korg och kved, varför David tänkte att ”måtte han få dö”.

Han berättade för barnmorskan om sina funderingar och hon svarade honom: ”Ja, utsikterna kanske inte är så stora att han kommer att leva, han har ju kommit lite för tidigt. Men jag tror inte att det är några fel på honom så vi får hoppas att det går bra. Liten kan bli stor.”



Bröderna Kalle och Olle Pettersson.


Och så blev det. Efter tio dagar hos barnmorskan fick Maria och ”fillekomisaren” komma hem till Astmanstorp. Men vad skulle han få för namn? Den första tiden kallas han, enligt Davids dagbok, för 'Anders', men sedan bestämde man sig för 'Karl Erik'.

Allt såg nu ut att bli till det bästa. Gossen växte och blev starkare, verksamheten tycktes gå bra, men på senvintern 1918 ändrades allt. Plötsligt kom ett brev från pastor Hammar som meddelade att ekonomin i Floda-rörelsen blivit alltför ansträngd. För att kunna behålla verksamheten i Vemdalen måste Hästveda-kolonin avvecklas och verksamheten i Salbohed förstatligas.

Det blev ingen annan råd än att familjen Pettersson fick packa ihop sina tillhörigheter och ge sig iväg.

David erbjöds återanställning vid den förstatligade Salbohedsanstalten, men tackade nej. Han ville inte vara styrd av staten. Men var skulle de ta vägen?


Salboheds missionshus.


Genom sina kontakter med vännerna i Västerfärnebo missionsförsamling fick de veta att vaktmästarbostaden i Salboheds missionshus var ledig. Där kunde de få bo i väntan på något annat och nog skulle det ordna sig med arbete alltid.

Snart nog började David arbeta hos en lanthandlare och redan året därpå stod han som egen handlare i affären Norr Salbo.



Familjen Pettersson.

Än en gång såg det ut att ljusna för Petterssons, nu skulle väl allt bli bra. Men inte heller den här gången var lyckan beständig. Redan året därpå drabbades Maria av en obotlig sjukdom och avled i augusti 1923, 38 år gammal.

Marias sista önskan här i livet var att få vila i hembygdens jord, på Ytterenhörna kyrkogård. Och så blev det. Kistan lastades på Davids lastbil och sönerna Olle, 8, och Kalle, 6, tog plats bredvid på flaket och nu vidtog den 15 mil långa resan till Södermanland.


Affären i Bernshill 1924. Handelsman David Pettersson expedierar här en kund från Sör Gersbo.
Till höger ses sönerna Kalle och Olle. Bakom dem står Davids svåger.


Ett år senare, i augusti 1924, började Kalle skolan. Salbo småskola var nu alldeles nybyggd efter att den gamla brunnit ned året innan genom en olyckshändelse. Skolfröken, Signe Eriksson, som bodde ovanpå skolsalen hade då införskaffat sig det allra senaste – ett elektriskt strykjärn. Dessvärre glömde hon att dra ur kontakten sedan hon använt detta och katastrofen var därmed ett faktum.



Salbo småskola 1924. Bakre raden från vänster: Lisa Johansson, Elin Myrberg, Helmy Johansson, lärarinnan Signe Eriksson, Sandra Nyström, Märta Mattsson, Astrid Ringvall, Hulda Abramsson.
Främre raden från vänster: Karl Pettersson, Hans Rydmark, Gustav Bergstöm, Folke Andersson, Martin Olle, Ivan Lantz, Lennart Hedberg, Lennart Karlsson, Erland Johansson, okänd.


Efter den sexåriga folkskolan väntade vanligen konfirmationen, men för Kalle blev det inte den traditionella bibelundervisningen. Eftersom familjen Pettersson tillhörde missionsförsamlingen gick han i missionsförbundets egna bibelskola Ösby.



1932. Bibelskolan i Ösby under ledning av pastor Gunnar Lindell (längst till höger). Kalle längst till vänster.


Efter bibelskolan utsågs han till söndagsskollärare och stationerades i Västerbykil. I ur och skur, sommar som vinter sågs den 16-årige Kalle cykla den 15 km långa vägen från Norr Salbo till Västerbykil.

Han var alltid lika punktlig, så vaktmästarfrun i Ösby missionskyrka visste när han brukade komma. När hon såg honom komma där, oavsett väderlek, konstaterade hon: ”Ja, är det någon som kommer till himlen – så är det då Kalle.”


tisdag 4 juli 2017

Dal-Pers affär i Brobacke


Alldeles nyligen ordnades en byfest för de boende i Sör Gersbo där det bland annat förekom frågesport i ”Gersbo-kunskap”. En fråga hade handlat om vem som var den förste handlaren i Sör Gersbo – Pettersson eller Dal-Per? Och här kommer svaret.



Affären i Brobacke 1944.


I korsvägen i Brobacke, Sör Gersbo, fanns till mitten av 1940-talet en hög tvåvåningsbyggnad som kallades Dal-Pers affär. Platsens benämning har samma ursprung som Brobacke i Hedåker, dvs. en bro i anslutning till en backe.

Brobacke i Sör Gersbo som det nu ska handla om, ligger på Prästtorps ägor och år 1883 upprättades ett torpkontrakt på 49 år mellan Prästtorps ägare Carl Gustaf Hellström (1855-1916) och gårdfarihandlare Fix Per Olsson.

Fix Per Olsson var född 1851 i Gagnef (W-län) och försörjde sig som gårdfarihandlare och vandrade omkring och saluförde hantverksalster och lättare smidesarbeten. Med sin lastade dragkärra besökte han socknarna i södra Dalarna och norra Västmanland.

Han gifte sig 1877 med Kerstin Olsdotter (1853-1941) och fick med henne dottern Matilda Kristina (1878-1893). 


Dal-Pers familjegrav. På Västerfärnebo kyrkogård finns detta gjutjärnskors kvar över "P Dalbergs familjegrav". Gravvården anskaffades då dottern Matilda Christina avled 1891, endast 13 år gammal. Hennes namn och årtal finns gjutna i korsets andra sida.


Men som sagt, 1883 flyttade Fix Per med sin familj till Västerfärnebo. Eftersom han var dalkarl blev det naturligt att kalla honom Dal-Per, så naturligt att Fix Per själv valde att byta efternamn. Först kallade han sig 'Berglund', men sluligen bestämde han sig för 'Dalberg'.

Sedan Dal-Per kommit till rätta i Brobacke fortsatte han som gårdfarihandlare i den nya hembygden och i angränsande socknar.

Omkring 1890 hade han lyckats spara så pass mycket att han hade råd att bygga om torpet i Brobacke. Stugan förvandlades nu till en tvåvåningsbyggnad med bostad i övre planet och butikslokaler i det nedre.

Dal-Per slutade nu som gårdfarihandlare och öppnade istället en liten handelsbod. Men hans vandringar med dragkärra fortsatte. För att förse sin butik med varor fick han hämta dem själv och det gjorde han hos handlanden Oskar Bernholm i Norr Salbo.

Dal-Per drabbades av diabetes, en obotlig sjukdom i början av 1900-talet och avled 1910, 59 år gammal. Hans änka, Dal-Pers Mor kallad, sålde då ut lagret och butiken stängdes.

Tolv år senare, 1922, hade Bernholms affär i Norr Salbo bytt ägare. Den nye ägaren hette J. David Pettersson (1889-1977) och ville utvidga sin verksamhet. J. David hade likt sina företrädare i Norr Salbo erbjudit utkörning av varor, men eftersom det inte fanns någon butik i Sör Gersbo med omnejd hade han en stor kundkrets i dessa trakter.

Genom hemleveranserna kom J. David i kontakt med Dal-Pers Mor som berättade om sin framlidne makes handelsbod. Det kanske vore idé att här öppna en filial?

Sagt och gjort. Hyreskontrakt upprättades om att J. David skulle få nyttja nedervåningen till butiksverksamhet till en kostnad av 25:- i månaden. Filialen i Brobacke var öppen varann dag och förestods av J. Davids expediter.


På affärstrappen. Här ses expedit Linnéa Wennström vid entrén till J. Davids filial i Brobacke.


Från början av 1940-talet förestods Brobacke-filialen av J. Davids son Kalle Pettersson (1917-1999) som här började sin karriär som lanthandlare.


Men samtidigt rasade andra världskriget ute i Europa och Kalle blev inkallad. Hans ersättare bakom disken blev nu J. Davids trotjänarinna Linnéa Landgren (1903-1986).

Sedan Dal-Pers Mor flyttat till ålderdomshemmet och gått ur tiden fortsatte J. David att driva sin filial i Brobacke. Men den gamla butiken var alltför sliten och tungarbetad. Dessutom låg den lite avskiljt. Därför bestämdes det att ett nytt affärshus skulle uppföras mer centralt, längs Skultuna-vägen.



Interiör 1944. Så här såg Brobacke-affären ut strax innan stängning i december 1944.

Till julhandeln 1944 stängdes butiken i Brobacke för sista gången. En ny butik öppnades nu i en nyuppförd byggnad och Dal-Pers gamla affär plockades ned och såldes. Kriget hade gjort att vedförråden överallt sinade och allt som gick att omvandla till vedbrand var eftertraktat. Den gamla affärens öde blev alltså som ved, ett öde som delades med många andra överblivna byggnader.

Så det här är alltså svaret: Dal-Per var före J. David och Kalle Pettersson – JA, men han var inte den förste handlaren i Sör Gersbo. Vem det var, är en annan historia!


torsdag 22 juni 2017

Folkskollärare Martin Geisler

Häromdagen var det 80 år sedan Kilbo-profilen Martin Geisler gick i pension. Därmed avslutades en epok i Kilbo skolhistoria som varade i 23 år.



Kilbo folkskola 1937. Främre raden från vänster: Nils Eriksson, Åke Rönn, Harry Lagerkvist, Erik Gustavsson, Bernt Andersson, Alvar Odenius, Magnus Ekman, Lars Hedlund, Arne Ljungkvist. Andra raden från vänster: Stig Hall, Ingvar Åhman, Folke Hellstrand, Lars Nordin, Olle Ihrfors, Gösta Nyström, Sven-Olof Lundgren, Sigurd Ljungkvist, Hans Fernkvist, Holger Sjöström. Tredje raden från vänster: Ulla Blixt, Margit Wallin, Dagny Carlsson, Ingrid Larsson, Karin Larsson, Inez Odenius, Ruth Andersson. Bakre raden från vänster: Inga-Britt Andersson, Alice Bergstrand, Margit Johansson, Inga Carlsson,  Alice Eriksson, Märta Cedervall, Margit Holstensson, Inga-Britt Hellstrand, Aina Pettersson, Martin Geisler.


Men vi tar historien från början.
Nils 'Martin' Emanuel Petersson föddes den 23 april 1873 i Klockrikes klockargård och fick med tiden två bröder och en syster. Föräldrarna hette Karl Israel Petersson (1843-1923) och Anna Charlotta Albertina Olofsdotter (1852-1929). Fadern var organist och skollärare i Klockrike församling.



Folkskolan och kyrkan i Klockrike omkring år 1900.




Klockrike församling var då en egen kommun men ingår sedan kommunreformen 1971 i Motala kommun. När järnvägslinjen Linköping – Fågelsta öppnades i slutet av 1800-talet byggdes här ett stationshus och kring detta växte Klockrike samhälle fram. Järnvägen lades ned 1963. Sockennamnet förknippas kanske mest med Harry Martinsons roman ”Vägen till Klockrike”.


Klockrike station.


1889 konfirmerades Martin i Linköpings domkyrka och därefter började han att studera. Målet var att bli lärare som sin far, men efter sin examen flyttade han till Göteborg och arbetade först som kontorist.


Efter sex år i Göteborg återvände han till föräldrahemmet i Klockrike och nu först tituleras han ”folkskollärare", men fortfarande hette han 'Petersson' i efternamn. Vid den här tiden, i slutet av 1800-talet, var det ett stort mode i att ”ta sig” ett nytt familjenamn. Martins bröder hade följt trenden och tagit sig nya namn. Brodern Carl Wilhelm Daniel (f. 1877) kallade sig 'Feisler'. Han kom senare att hamna i Paris där han gick ur tiden 1959.


Den andre brodern, Per Axel Samuel (1881-1962) ville inte vara sämre. Som organistkandidat valde han att kalla sig 'Geisler', ett namn som även passade Martin. Att bröderna valde just 'Geisler' som efternamn har nog sin förklaring i att de nog lät sig inspireras av familjehistorien. Brödernas mormors mor hette Brita Lisa Gissler, ett namn bildat av HENNES farfars förnamn – Gissle Ericsson!


Året därpå, 1899, flyttade han till Åhus och fick där först plats som folkskollärare och senare skolföreståndare vid Åhus Privata Samskola. Där stannade han till 1911 då han än en gång flyttade hem till sina föräldrar.

1912 flyttade han igen, denna gång till i Hyltinge (D-län) där han fick en lärartjänst på Sprengtportenska skolan. Här stannade han i två år.


Sprengtportenska skolan. Folkskola i Hyltinge 1850 - 1933.



I november 1914 bytte han arbetsplats för sista gången – nu gick flyttlasset till Kilbo folkskola i Västerfärnebo (U-län).







I Kilbo fanns en alldeles nyuppförd skolbyggnad och här blev Martin Geisler en verklig profil i bygden, men till en början betraktades han nog lite för ”fin” för sitt sammanhang. En kringflackande östgöte kanske inte alltid sågs med blida ögon av Kilbo-borna, men att han kontakter i Paris kunde samtidigt anses som något exotiskt!


Kilbo folkskola 1919. Främre raden från vänster: Elsa Bergstrand, Ingrid Bergstrand, Alice Andersson, Märta Bäckman, Signe Hedlund, Märta Hedlund, Elsa Johansson, Ester Svedberg, Anna Johansson. Andra raden från vänster: Evert Johansson, Gustav Vester, Karin Johansson, Linnéa Gustavsson, Karin Johansson, Linnéa Eriksson, Anna Bäckman, Elov Andersson, Karl Franzén. Tredje raden från vänster: Ture Hagman, Gösta Alvedahl, Arne Hedvall, Einar Svedberg, Gustav Johansson,  Gustav Andersson, Gösta Hedberg, Göte Lindberg, Albert Österberg, David Fernkvist, Oskar Berglind, Holger Green, okänd. Bakre raden från vänster: Martin Geisler, Teodor Westholm, Tage Hagman, Gösta Lindberg, Torsten Kilström, Herman Fernkvist, Bernhard Eriksson, Elov Bergman.


Geisler var en lärare av den gamla stammen. Med sträng disciplin undervisade han ensam fyra klasser i alla då förekommande ämnen. Favoritämnet var Sång. Geisler var en duktig solist- eller duettsångare tillsammans med smeden Oskar Cedervall (1895-1976) och sjöng ofta i Västerfärnebo kyrka.

Geisler var ensamstående hela sitt liv och fick därför klara hushållet själv. Måltiderna intog han den första tiden hos grannarna – men 1917 förändrades allt. En ny skolfröken anställdes i den intilliggande småskolan. Mellan fröken Ester Björklund (1896-1971) och magister Geisler uppstod nu kanske Västerfärnebos första särbo-förhållande. Varje dag sågs Geisler, med käpp och hatt, spatsera iväg till småskolan för en måltid hos fröken Björklund!


Men även solen har sin fläckar. Att vara en aktad och beläst man i en bygd som domineras av bönder blev kanske långsamt med tiden och tillsammans med andra sorger och bekymmer sökte Geisler trösten i flaskan. Det berättas att det ibland hände att eleverna möttes av en oklädd magister som meddelade att dagens skola var inställd.




Kilbo folkskola 1930. Främre raden från vänster: okänd, Margit Söderlund, okänd, Greta Hedlund, okänd, Maja-Lisa Andersson, Karin Odenius, Inga Carlsson, Ella-Britt Pettersson, Bengt Johansson. Andra raden från vänster: Harry Fernkvist, okänd, okänd, Britta Pettersson, Svea Carlsson, Ebba Fernkvist, Ingrid Pettersson, Lilly Pettersson, Maj-Lis Wallin, okänd, Märta Wallin. Tredje raden från vänster: Linnéa Ljungkvist, Rune Lagerkvist, Erik Johansson, Georg Eriksson, Bengt Ihrfors, Bertil Holstensson, okänd, Erik Nyström, okänd, okänd. Bakre raden från vänster: okänd, Sören Hellstrand, Åke Johansson, Bengt Hellstrand, okänd, Nils Hedlund, Arne Pettersson, Martin Geisler.


Martin Geisler levde för sin skola och sina elever. Han undervisade inte bara i teori utan även i träslöjd och indirekt i vardagliga sysslor. Den som var tjänstvillig belönades också.

Forna elever har berättat att om man till exempel bar in en hink vatten gav det 10 öre och en korg ved 5 öre. Geisler var en inbiten cigarrökare och det förrådet krävde ständig påfyllning. Ett ärende till affären i Västerbykil betalades med 20 öre, men gick ”handelsresan” till affären i Hedåker kunde man tjäna en hel 25-öring, eftersom det var längre dit!



Den 19 juni 1937 gick Martin Geisler i pension, men till skillnad mot många andra inflyttade skollärare flyttade han inte härifrån utan stannade kvar i bygden. Han flyttade ifrån skolhuset och in i en arbetarbostad vid Mälby herrgård. Här kunde han ta håll på skolbarn från Mälby för att utföra diverse sysslor, givetvis mot ersättning. Men den dagliga promenaden och måltiden hos fröken Björklund fortsatte så länge han levde.



Arbetarbostad vid Mälby herrgård.


Efter ett par år som pensionär bröt andra världskriget ut och rikets alla män i arbetsför ålder blev inkallade i beredskap. Geisler fick då åter träda i tjänst och vikariera för sin efterträdare Eric Törnros (1908-1980) och under vissa perioder även för Artur Svenman (1902-1977) vid Rosshyttan folkskola.


Den 7 januari 1950 somnade Martin Geisler lugnt och stilla efter en långt liv i skolans tjänst. Han ligger begravd på Västerfärnebo kyrkogård.



Skolåterträff 1993. Främre raden från vänster: Ulla Eriksson (Blixt), Margit Zöllner (Holstensson), Margit Ragnarsson (Wallin), Hans Fernkvist, Inga.Britt Nyström (Hellstrand), Aina Hellstrand (Pettersson). Andra raden från vänster: Stig Hall, Alice Eng (Bergstand), Gösta Nyström, Lars Nordin, Märta Eriksson (Cedervall), Sven-Olof Lundgren. Bakre raden från vänster: Ingvar Åhman, Sigurd Ljungkvist, Lars Hedlund, Folke Hellstrand, Olle Ihrfors, Harry Lagerkvist. Damernas flicknamn inom parantes.

tisdag 6 juni 2017

Nationaldagen

Idag är det Nationaldagen – hembygdsrörelsens högtidsdag. För även om hembygdsföreningar förknippas med röda timrade stugor och folkdräkter så har alla sin hembygd – oavsett vilken tid eller samhälle man lever i.








Förutom de röda stugorna är den Svenska flaggan en symbol för hembygden. En så stark och tydlig symbol som den borde firas med en egen dag. Ett första försök gjordes redan på hösten 1915 men då med avsikt att samla in pengar till Landstormens befälsförening. Mannen bakom idén hette Nils Ljunggren och var grosshandlare men tjänstgjorde då inom Landstormen. Dessvärre kom aldrig festligheten till stånd, man ansåg det praktiskt omöjligt att anordna ett utomhusfirande på höstkanten. Istället framflyttades arrangemanget till den 6 juni ett datum som historiskt förknippas med att Gustav Vasa red in i Stockholm och Sverige bröts sig ur Kalmarunionen. Alltsedan dess har Sverige varit ett fritt land.



När Svenska Flaggans Dag infördes blomstrade nationalromantiken och hembygdsföreningar bildades överallt i vårt avlånga land, bland annat i Västerfärnebo.


Ursprungligen användes flaggan av kungen och krigsmakten. I Västerfärnebo var man bekant med den blågula fanan från regementet på Salbohed. Sedan regementet flyttat till Västerås användes det gamla exercisområdet som folkpark då Väster-Färnebo Ungdomsförening ordnade sina sommarfester. Och självklart hissade man flaggan när det var fest!


1915 bildades Västerfärnebo Hembygdsförening och ungdomsföreningen upplöstes. Året därpå uppläts exercisområdet till alkoholistanstalten Flodakolonier och sommarfesten blev hemlös. Istället fann man en lämplig hage på Prostgårdens mark invid Svartån. Där anordnades 1916 års sommarfest och inför festen flyttade man dit föreningens flaggstång.



Flaggan halas. I över 100 år har Västerfärnebo Hembygdsförenings arrangemang avslutats med att flaggan halas och deltagarna sjunger "Du gamla, du fria". Här halas flaggan av Arne Hällqvist och Arne Abramsson.


Med tiden kom hembygdsföreningen överens med prostgårdsarrendatorn om att att få arrendera hagen. Hit flyttades nu kulturhistoriska byggnader från trakten och så skapades Västerfärnebo Gammelgård.


Mer om flaggstångens centrala plats, Gammelgårdens byggnader och dess trotjänare kommer jag att visa och berätta om den 27 juli kl. 19:00 på Västerfärnebo Gammelgård. Välkomna!!



Västerfärnebo Gammelgård 1988.


lördag 3 juni 2017

Pingsten 1942


Idag är det Pingstafton. Pingsthelgen har sedan lång tid varit starkt förknippad med konfirmation och bröllop. För 75 år sedan firades både konfirmation och bröllop hos Kohléns i Tullsta.



Kila-konfirmander 1942. Främre raden från vänster: Maj-Britt Eklöf, Märta Kohlén, Inga-Lill Andersson,Maj-Britt Nordin, okänd, okänd. Mittenraden från vänster: Ruth Andersson, Skräddarbo-Gun-Britt, Rune Lundkvist, Åke Häggrot, Kyrkoherde Ejnar Brundin, Arne Andersson, Sven-Erik Hedkvist, "Tvillingarna från Korpilombolo". Bakre raden från vänster: okänd, okänd, Hans Eriksson, ? Hedström.


Då, 1942, inföll pingsten den 23-25 maj. Pingsthelgen är en fortsättning på påskens mysterium och infaller 50 dagar efter påsk. Och eftersom påsken är en rörlig helg, flyttar även pingsten för varje år.


Märta Kohlén (f. 1928, min mormor), var då 14 år och skulle konfirmeras. Efter sexårig skolgång och fortsättningsskola återstod endast konfirmationen innan hon var fullfjädrad för att pröva sina egna vingar. Efter konfirmationen var man vuxen och arbetslivet väntade. Konfirmationens status vid den här tiden kan man jämföra med senare tiders student- och examensfestligheter.



Alice och Olle Svensson


Märtas nio år äldre syster Alice (1919-1993), gick i giftastankar. Hon hade mött den stora kärleken, Olle hette han och härstammade från Hälsingland. Så bestämdes det att på bröllopet skulle stå i pingsthelgen. Enligt den gamla traditionen ”att det är brudens far som står fiolerna” rustades det nu till bröllop i Tullsta. Det städades och fejades, det lagades mat och bakades – det fick inte verka snålt trots dyr- och ransoneringstider!


Olle Svensson (1912-1985) var byggnadssnickare och näst äldste son till sömmerskan Kristina Svensson (1887-1963) i Trönö församling (X-län). Förutom Olle hade Kristina ytterligare två söner och en dotter. Till bröllopet i Kila var alla, med respektive, inbjudna (minst åtta pers.) och tur var väl att Kohléns (10 pers.) hade gott om plats – för alla skulle ju sova över!


Samling på trappen. Här ses ett flertal av bröllopsgästerna, samlade inför avfärd till Pingstdagens konfirmation. Kända namn från vänster är: Henrik Kohlén, Margit Kohlén, Gertrud Kohlén, Milda Kohlén, Artur Kohlén, Märta Kohlén. Mitt i dörröppningen syns Pingstaftonens brudpar: Alice och Olle Svensson. Längst ut till höger i bakre raden står Aina Kohlén.


På Pingstdagen var det konfirmation. Efter morgonstökningen hos djuren och frukost var det så dags att göra sig i ordning för att gå till kyrkan igen. Efter konfirmationen bjöds det på rester sedan gårdagens kalas. På Annandagen var festligheterna slut och livet återgick till det normala.



Festen är över. Stolarna räckte inte till åt alla gäster så man fick låna av grannarna. Här är man på väg att återlämna dem. Från vänster: okänd, okänd, okänd, Henrik Kohlén, Ingvar Kohlén, okänd, Artur Kohlén, Gottfrid Andersson, okänd.


Fick konfirmanden några presenter då? Nja, inte som dagens konfirmander eller studenter. Av Kila församling fick varje konfirmand varsin ”Bibel för barn”, men av familjen fick man vanligen en psalmbok. Förr i tiden hade var och en hade sin egen psalmbok med sig till kyrkan, då fanns inga att låna på plats.


Traditionen var den att pojkar fick svarta psalmböcker och flickor fick vita (mycket för att matcha pojkarnas mörka kostymer och flickornas vita klänningar). Dessvärre var det prisskillnad beroende på färg – den vita var dyrare än den svarta!


Att både bekosta ett bröllop och samtidigt köpa konfirmationspresent blev kanske för mycket för lantbrukare Henrik Kohlén. Oavsett om det blev för dyrt eller om det var sparsamheten som gjorde sig påmind, så fick Märta en SVART psalmbok!



Konfirmationsminne. Trekvarts sekel sätter sina spår. Sliten, men inte sönderläst har den följt Märta genom livet. 

lördag 27 maj 2017

Skommar-Olles


Det här är historien gården Skommar-Olles i Sör Salbo. Gården är känd sedan slutet av 1600-talet och behölls inom samma släkt de första 150 åren.







Den första bonden på gården jag funnit är Lars Matsson. Han var född 1694 och gifte sig 1716 med Cherste Ersdotter (f. 1697) från Västervåla. Tillsammans fick de tre söner och fem döttrar. Lars Matsson gick ur tiden 1768 av ålderskrämpor och och hustrun Cherste avled 1775 av kallbrand.

1743 gifte sig den äldste sonen, Mats Larsson och övertog gården. Mats var född 1719 och gift med Christina Jansdotter (1717-1800). De fick tre döttrar. Mats tog värvning vid regementet och utnämndes till korpral. Militärer vid den här tiden tilldelades ett annat efternamn som användes som ”legitimation” och Mats kom därmed att få namnet Fogel.

I maj 1775, då Mats var 53 år avled han av ”håll och styng” (lunginflammation). I kolumnen för värderingar om den avlidnes uppförande noterade kyrkoherde Carlbaum: ”Gud är dömare”.

Ny bonde blev nu Mats Fogels måg, Eric Matsson. Han var född 1744 i Tappebo och gift 1776 med dottern i gården, Catharina Matsdotter (1754-1836). De fick sju barn tillsammans. 

Av de sju barnen blev dottern Anna den som kom att ta över gården tillsammans med sin make. Hon var född 1779 och gifte sig 1804 med Anders Matsson (1777-1817), även han från Sör Salbo. De fick två döttrar och en son innan Anders avled i lungsot, natten till den 10 juni 1817.

Nu blev änkan Anna Ersdotter bonde i Sör Salbo och drev gården ensam under fyra år innan gårdens namngivare, Olof Olsson, tog över.

Olof Olsson var född 1792 på Norr Salbo ägor och var son till sockenskomakaren Olof Matsson (1758-1791) och kallades därmed för ”skommarns Olle”. Genom att han gifte sig 1816 med Greta Andersdotter (1792-1865) kom han att bli han näste bonde i Sör Salbo. Olof var förtroendevald och utsågs till nämndeman en tid.



Skommar-Olles. Så här såg den gamla mangårdsbyggnaden ut i "Skommar-Olles". Den revs 1964.


I början av 1860-talet kände ”Skommar-Olle” sig gammal och sliten. Eftersom han och Greta inte fick några barn sålde han gården på sommaren 1863 till Gustaf Karlsson från Grythyttan. I köpekontraktet inskrevs att ”Skommar-Olle” med maka fick bo kvar på gården så länge de levde. I september samma år drabbades ”Skommar-Olle” av slag (stroke) och avled, 71 år gammal. Änkan Greta, som tagit sig namnet Salholm gick ur tiden 1868, 75 år gammal. 

Den nye ägaren, Gustaf Karlson, var född 1825 i Grythyttan och gift 1849 med Maja Jansdotter född 1827 i samma socken. De fick fem barn tillsammans, varav fyra var födda i Grythyttan.

Med Gustaf Karlsson ankomst till bygden började ett nytt kapitel i Västerfärnebos historia. Sedan det förhatliga Konventikelplakatet upphävdes 1858 började frikyrkorörelsen växa fram i Sverige. 1867 började Gustaf Karlsson att kalla till väckelsemöten i sitt hem. Intresset var till en början svalt men växte snart och 1870 bildades Västerfärnebo - Fläckebo missionsförening.


Gustaf Karlson (1825-1904)

Gustaf Karlson förblev bonde i Skommar-Olles fram till 1877, då han flyttade till Västerås och överlät gården till sonen Carl Johan Gustafsson. Han var född 1849 i Grythyttan och gift 1875 med Anna Karin Larsdotter (1855-1937) från Fläckebo. De stannade till 1882 innan de sålde gården och flyttade till Berg, Västerfärnebo, där de köpt sig en lanthandel.


Ny bonde i Skommar-Olles blev nu Anders Gustaf Fernström, född 1832 i Fläckebo och gift 1859 med Fredrika Karolina Lundell (1822-1897) från Haraker. De fick två barn: Engla Fredrika (f. 1860) och Karl Gustaf (f.1862).

Anders Gustaf drev gården fram till 1890 då sonen Karl Gustaf övertog densamma. Han hade samma år gift sig med Matilda Persdotter (1864-1947) från Lilla Matsbo. De fick fyra barn tillsammans.

Yngst av barnen var Sigrid (1897-1986). I samband med att hon 1922 gifte sig med Albin Wretman (1898-1988) övertog de Skommar-Olles. Albin kom att utöka gårdens areal och köpte 1940 han delar av Norr Salbo Kronoboställes egendom. Eftersom gården nu hade egendomar i både Sör och Norr Salbo, övergavs det gamla namnet och gården kallas sedan dess för Wretmans i Salbo.

1954 överläts gården till Albin och Sigrids son Erik Wretman (f. 1923). Han gifte sig 1963 med Ella Sundström (1921-1996) och de fick sonen Lars-Erik, gårdens nuvarande ägare.


Wretmans. En dagsfärsk bild hur mangårdsbyggnaden ser ut idag. Den är uppförd 1947.