tisdag 17 oktober 2017

Spättkväll 1942

I de gamla bondbyarna var man beroende av sina grannar. Bystämman stod för formaliteten men att grannar umgicks var mer en regel än ett undantag. I glädje och sorg, till vardag och fest. Och lite "fest i vardagen" var när det bjöds till Spättkväll.




Tullsta 1942. Så här såg det ut i Kohléns kök när grannarna i samlades till spättkväll.



När det hektiska skördearbetet avslutats, gick livet över i en något lugnare fas. Men höstmörkret förkortade dagarna, vädret blev kallare och det gick allt längre mellan tillfällena som man träffade grannarna. För att bryta tristessen i höstmörkret hände det att grannarna bjöd in varandra till att ses över en kopp kaffe och kanske pyssla med något hantverk.


Spättkvällen blev som en syjunta för hela familjen. Här handarbetades det med lite av varje. På bilden syns bland annat mormors mor Milda (spinnrocken till höger) spinna lin, männen tycks tälja härvpinnar och flera av damerna ser ut att virka, sticka eller stoppa strumpor.


Spättkvällarna fyllde en viktig funktion, inte minst under de oroliga krigsåren i början av 1940-talet. Att träffas och språkas vid om vardagen, om livet i byn men också om vad som hände ute i världen behövdes. På bilden syns det att fönstren är täckta vilket är en följd av kriget. 1940 infördes Luftskyddstillstånd i Sverige vilket innebar att mörkläggning föreskrevs av all bebyggelse. Innan lamporna tändes på kvällarna, täcktes fönstren för med täta gardiner eller annat lämpligt material. Att då träffas ibland, grannar emellan och samtidigt utföra småjobb var ju idealiskt! Den långa och mörka kvällen blev genast trevligare och gemytligare.


Bilden är tagen i samband med att Sala Allehanda besökte spättkvällen i Tullsta.

söndag 17 september 2017

Förbudsomröstningen 1922

Idag är det kyrkoval, ett val som ofta kallas "Det glömda valet" – kanske av okunskap, kanske av ointresse. Då kom jag att tänka på ett val som genomfördes för 95 år sedan, en folkomröstning som verkligen engagerade landets befolkning – Förbudsomröstningen 1922.



Propaganda. Motståndarna till ett förbud var allt annat än organiserade. Med hjälp av konstnären Albert Engströms numer klassiska affisch till kräftpremiären 1922, fick "nej-rösterna" stora sympatier.



Bakgrund

Det svenska samhället led svårt av den stora alkoholkonsumtionen i landet. För att motverka detta började det svenska folket organisera sig i olika föreningar och sammanslutningar som i förlängningen bildade en mängd av olika nykterhetssamfund.

På initiativ av läkaren Ivan Bratt infördes 1919 ett ransoneringssystem för att stävja alkoholproblemet – motboken. Det blev upptakten till dagens rubrik.



Agitation. De som förespråkade ett förbud var nykterhetsrörelsen. För att slippa scenen som affischen visar, uppmanades man att rösta "JA"!


Under 1910-talet hade alkoholförbud införts i grannländerna Norge och Finland. Skulle Sverige göra likadant? Den 27 augusti 1922 hölls en rådgivande folkomröstning och engagemanget var stort! 55,1 % av de röstberättigade deltog och resultatet blev oerhört jämt. 48,8 % röstade för ett förbud och 50,8 % emot.



IOGT-logen i Hedåker.


Valkampanjen inför detta val drevs inte av några politiska partier utan sköttes enbart av fristående organisationer för och emot. De som var bäst på att organisera sig var förbudsivrarna. I Västerfärnebo bildades en förbudskommitté som samlade representanter från NTO-templen i Hällby, Västerbykil och Rosshyttan; IOGT-logerna i Hedåker och Salbohed samt baptistförsamlingarna och missionsförsamlingen. 

Agitationstalare reste land och rike kring och höll föredrag till förbudets fördel. För att locka väljare ordnade Förbudskommittén möten runtom i socknen och den 13 augusti 1922 arrangerade man dessutom ett demonstrationståg i norra socknen. Med sång och spel tågade socknens nykterister under vajande fanor och standar från Logen i Hedåker till Templet i Västerbykil där pastor John A. Andersson från Amerika agiterade för ett alkoholförbud. I USA hade totalt alkoholförbud införts 1920. Detta möte var kanske en bidragande orsak till att 68 % av valdeltagarna i norra sockendelen röstade för ett förbud.


NTO-templet i Västerbykil.


lördag 9 september 2017

Studietemplet Decemberblomman

Ur folkrörelserna som växte fram i slutet av 1800-talet bildades studieavdelningar som arrangerade cirklar och kurser i allmänbildande ämnen som demokrati och samhällsansvar men även i praktiska övningar.




Konserveringskurs. 1919 ordnade studietemplet Decemberblomman en kurs i hemkonservering.
Främre raden från vänster: Elin Nordin, Agnes Johansson, Gerda Gustavsson, Mina Pettersson, kursledaren (namn okänt), Altina Ålberg, Gunhild Andersson. Mellanraden från vänster: Edit Nordin, Hulda Åhman, Maria Gustavsson, Elsa Mattsson, Elna Andersson, okänd, Anna Hellstrand, Edla Nyström. Bakre raden från vänster: Johanna Bergman, Anny Johansson, okänd, Karin Bäckman, Ida Källberg, Edit Gustavsson, okänd, Anna Pettersson, Anna Gustavsson, okänd, okänd.



I Västerbykil bildades Templet 1714 Hoppet av TO 1906. Sedan lokalen byggts 1909 ökade verksamheten och diskussionsmöten ordnades för att lära medlemmarna att argumentera, tänka kritiskt och läsa in ämnen.


I nykterhetsrörelsen har alltid män och kvinnor varit jämställda, men jämställdheten var då som nu ett givet diskussionsämne. I gamla protokoll kan man läsa om den första tidens ämnen: ”Huru skola vi få våra eljest så pratsamma systrar att yttra sig något?” eller ”Vilken uträttar mest inom Templet [nykterhetsföreningen], mannen eller kvinnan?” En het debatt utbröt då man önskade att inköpa en ny förskärare. Striden vanns av templets systrar efter att de hotat med att gå i strejk!




Templet. så här såg Västerbykils NTO-lokal ut 1909-1958.



1914 bildades studietemplet Decemberblomman, en underavdelning till nyss nämnda förening. Studietemplets första huvudsakliga uppgift blev att bygga upp ett bibliotek där endast medlemmar hade tillträde och möjlighet till lån. I januari 1919 beslutade man att öppna biblioteket även för allmänheten för ett pris av 5 öre/band.


Att ortsbefolkningen verkligen törstade efter kunskap, trots det myckna sysslorna hemma på gårdarna vittnar ett protokoll om, från sommaren 1919. Då träffades studietemplet till ett möte som började först kl. 23:30! Och mötet innehöll två föreläsningar och tre diskussionsfrågor samt någon föreningsfråga. Dessutom granskades skattmästarens räkenskaper och en revisionsberättelse upprättades! När mötet avslutades, framgår ej…



Studiecirkel i NTO-lokalen, Västerbykil.


Studietemplets verklige eldsjäl Hjalmar Åhman. 1923 -1978 var han studieledare och många är de studieämnen och cirklar som avklarades under hans ledning. Hans första studiecirkel genomfördes vintern 1923 i ”kommunalkunskap”. 25 sidor genomlästes redan första kvällen och sedan diskuterades det lästa till sena natten, men då kom man överens om att spara på innehållet. Annars riskerade man att inte ha något kvar att prata om nästa gång!


Hjalmar var en god talare och mötesledare som utarbetade sitt egna ledord som han ofta avslutade sammankomsterna med: ”I varje stund, då vi lyckas frigöra oss från själviska och lågsinnade tankar, höra vi inom oss röster som mana till strävan mot höga ideal. Må dessa röster aldrig tystna, och må vi aldrig upphöra att lyssna till dem. Såsom livets ledstjärnor skall de då visa oss framåt och uppåt.”


Hjalmar Åhman (1899-1980).



torsdag 31 augusti 2017

Mosstorpet på Prästgårdens ägor



På Prostgårdens ägor i Västerfärnebo har det funnits ganska många torp genom tiderna. En del har försvunnit medan andra har bestått, byggts om eller ersatts med nya byggnader. Här är historien om Mosstorpet.



2017. Så här ser det ut vid fd. Mosstorpet idag. Eken kan säkert vara kvar sedan Högboms tid.


Mosstorpet som troligen fått sitt namn efter en närbelägen mosse eller sankmark, går att spåra till 1770-talet. Den förste torparen här var skomakaren Olof Högbom. Han var född 1746 i Ovansjö församling (X-län) och gifte sig 1774 med Lisa Hansdotter från Norberg. Bröllopet stod i augusti, i slutet av oktober flyttade de nygifta till Västerfärnebo och i slutet av november föddes dottern Cathrina. Familjen utökades med barnen Johan, Per Olof och Anna Maja.

Då Olof Högbom flyttade till Västerfärnebo titulerades ”tyskskomakaregesäll” och blev med tiden erkänd som tyskskomakare. ”Tyskskor” var en finare typ av skor som tillverkades enligt en teknik som importerades till Sverige under 1600-talet genom tyska skomakare. De tyska skorna var mer exklusiva än de svenska, eftersom de tillverkades med läderbottnar. Svenska skor var betydligt billigare då de bottnades med näver. Följden blev därför att när en svensk skomakare tillverkade skor efter tyskt mönster, blev han en tyskskomakare.

Likt så många andra drabbades Olof av den dödliga folksjukdomen lungsot. På våren 1805 avled han strax före sin 59-årsdag och torpet ärvdes av hans änka samt barnen Per Olof och Anna Maja. Per Olof hade gift sig 1803 och flyttade tre år senare tillsammans med sin hustru till Ramnäs och Anna Maja gav sig ut i världen för att tjäna piga.

Änkan Lisa Hansdotter blev nu ensam i torpet men hade redan 1778 utsetts till socknens barnmorska, så hon hade sin egen utkomst. 1811 flyttade dottern Anna Maja hem till sin mor för att vara henne behjälplig. Anna Maja själv behövde också hjälp i form av barnvakt, eftersom hon året innan fått sonen Anders Gustaf. Mor och dotter kunde på så vis hjälpa varandra en tid innan Lisa drabbades av giktvärk och blev sängliggande. I februari 1826 gick hon ur tiden, nära 77 år gammal.



Friköpt. Så här såg stugan ut på 1930-talet, sedan det friköpts och fått namnet Högbomstorp. Eken är densamma som idag.


Nu övertogs Mosstorpet av dottern Anna Maja (1784-1860) och hennes son, Anders Gustaf, gav sig iväg för att ta plats som dräng i Svedbo. Hans husbonde hette Per Mattsson och var skomakare och här fick Anders Gustaf lära sig skomakaryrket. 1831 återvände han hem till sin mor, fullärd och redo för att föra familjetraditionen vidare.

1833 gifte sig Anders Gustaf Högbom med Anna Mattsdotter från Norr Hörende. De fick barnen Anna Stina (1835-1837) och Anders Gustaf (1840-1844).

Plötsligt under våren 1846 insjuknade hustrun Anna i en ovanlig sjukdom och efter ett snabbt sjukdomsförlopp med svåra kräkningar, avled hon 44 år gammal.

Anders Gustaf blev nu ensam i Mosstorpet tillsammans med sin åldriga mor. I oktober 1847 gifte han om sig med Stina Larsdotter från Hällby och i januari 1850 föddes sonen Carl Johan (1850-1930).

Men trots det blev inte lyckan långvarig hos Högboms. I början av april 1850 var Anders Gustaf ute och fiskade vid islossningen på Svartån. Just som han höll på att ordna med redskapen kantrade båten och stjälpte. Anders Gustaf kom under och drunknade! Han blev 40 år.

Mosstorpet övertogs nu av änkan Stina Larsdotter som blev ensam med sin nyfödde son och gamla svärmor. På årets sista dag 1851 gifte hon om sig med Jan Mattsson från Skogbyn.

1872 var det åter dags för generationsskifte i Mosstorpet. Carl Johan Högbom var nu 22 år gammal och gifte sig med Johanna Nyberg från Viggbo. De fick två söner och två döttrar.

Sedan Carl Johans mor och styvfar gått ur tiden, bröt familjen Högbom upp och flyttade till Surahammar.



Soldat Hellbom. Carl Johan Hellbom (1963-1929) var indelt soldat för Hällby rote innan han med familjen bosatte sig i Mosstorpet.


Ny torpare blev nu Carl Johan Hellbom (1863-1929). Han hade varit indelt soldat för Hällby rote men i och med att indelningsverket avskaffades och allmän värnplikt infördes, pensionerades han. Hellbom var gift med Lovisa Christina Eriksson (1863-1955) och de hade två söner och fyra döttrar med sig då de flyttade in i Högbomstorpet som stugan numer kallades. Under deras tid här föddes ytterligare tre döttrar.

1906 flyttade familjen Hellbom till Haraker och in i Högbomstorpet flyttade arbetaren Per Erik Hoffström. Han var född 1845 i Sör Gersbo och gift sedan 1899 med Gustafva Larsdotter, född 1850 i Säfsnäs (W-län). De hade inga gemensamma barn, men Per Erik hade sex söner och en dotter sedan ett tidigare äktenskap och Mor Stava som hon kallades, hade en son och en dotter.



Familjegrav. Per Erik Hoffströms familjegrav på Västerfärnebo kyrkogård.


På våren 1923 friköpte Per Erik Hoffström stugan från Västerfärnebo prästgård och kunde därmed titulera sig ”lägenhetsägare” i kyrkoboken. Men lyckan över att vara sin egen blev inte långvarig. Kort därefter drabbades han av någon magåkomma och avled i juli samma år, 78 år gammal. Stugan ärvdes då av sonen Erik Albert Hoffström, född 1890 i Karbenning. Han var gift med Maria Karolina Löfgren och hade två söner och två döttrar. Den nya generationen Hoffström stannade ett år innan de flyttade igen.



Gustava Hoffström "Mor Stava" (1850-1947)



Mor Stava blev en känd profil i bygden och deltog aktivt i missionsförsamlingens verksamhet. Enligt J. Davids anteckningar visste alla i hennes närhet visste vad hon tyckte och tänkte eftersom hon ofta och gärna tänkte högt och pratade med sig själv! För att klara avbetalningarna på fastighetsaffären, tvingades Mor Stava att hyra ut en del av stugan. 


Hyresgästen som flyttade in var Henning Norqvist (1897-1976) med familj. Han var född i Hällby och titulerades jordbruksarbetare i kyrkoboken. På söndagarna var han orgeltrampare i Västerfärnebo kyrka. Hans hustru hette Judit Karlsson (1902-1984) och de hade barnen Henry (1924-1994), Sven (1927-1999), Vivan (1937), Gun-Britt (1939) och Kerstin (1941).


Familjen Henning Norqvist.


1933 köpte Henning Norqvist Högbomstorpet och Mor Stava flyttade till ålderdomshemmet där hon avled 1947, 97 år gammal.

Den gamla stugan som nu fick åter fick en ny ägare, var mycket sliten och omodern. Efter krigsslutet -45 föddes framtidshopp och en dröm väcktes om att bygga en helt ny villa med tidens alla bekvämligheter. Så skedde också och den nya villan stod färdig 1947.



Norqvistens. Så här ser Henning Norqvists villa ut idag, 2017.

torsdag 17 augusti 2017

Till minne av Ann-Britt Bjurling


Just när våren stod i sin fullaste prakt, nåddes jag av budet att Ann-Britt Bjurling i Möklinta stilla insomnat. Hon var min lärare på gymnasiet och det hon lärde ut på sina lektioner är kunskap som jag använder dagligen.



Ann-Britt Bjurling (1940 - 2017)


Vi hade inte Ann-Britt så mycket, endast ett par lektioner i veckan, men hennes lektioner såg JAG fram verkligen emot! Hon undervisade oss i en kurs som hette ”Information och Layout”, men själv kallade hon det kort och gott för ”maskin-skrivning” - för det var DET som det egentligen handlade om!

Här skulle vi lära oss hur man utformar brev, skrivelser och andra dokument men boken som vi använde tog inte upp det mest grundläggande ansåg hon. Och det viktigaste, enligt Ann-Britt, var att ha en bra fingersättning!

Därför fick vi, till en början, jobba med en något föråldrad lärobok där varje övning inleddes med samma uppmaning: ”fäst pappret i maskinen”.

För att försäkra oss om att det inte var inte var hennes påfund att breven skulle se ut på ett visst vis eller längden på raderna, kompletterade hon alltid sina instruktioner med kommentaren: ”… allt enligt SiSs normer – Standardiseringskommissionen i Sverige”.



Swedish Standard Institute.


När jag började gymnasiet var vi 16 i klassen, men vid studenten återstod endast 6! Av dessa 16 var det det var långt ifrån alla som var intresserade av att lära sig fingersättning och andra ”märkliga” normer. Trots ett vikande intresse hade Ann-Britt en ängels tålamod, hon gav sig inte! Ibland hände det att någon roade sig med något annat på sin dator istället, en patients eller så. Då ställde sig Ann-Britt tyst bakom eleven, la handen på axeln och sa med sin varma stämma: ”Men lilla vän, försök nu. Försök.” Aldrig att vi såg henne tappa humöret eller bli irriterad. Ann-Britt hon var lugnet själv.

Med fingrarna på tangenterna och blicken fäst på planschen över detsamma fick vi skriva efter Ann-Britts diktamen. Hon bokstaverade orden för att vi skulle lära oss var tecknen fanns och vilket finger som hörde var. Två ord som ständigt återkom var ”flaska” och ”adjö” – det är ord som bildas av tangentbordets mittenrad. Visst, vi hade säkert roligt åt hennes små egenheter också, precis som med alla andra lärare – men för Ann-Britt hade vi, trots det, respekt!






Det är nu 13 år sedan jag tog studenten, men det som jag lärde mig av Ann-Britt är kunskap som jag använder dagligen! Jag har alltid tyckt om att skriva och har sedan dess suttit i styrelser och varit sekreterare, skrivit brev och ansökningar – ALLT enligt Ann-Britts infstruktioner om normer och tabstopp! ”Tabulatorerna ska vara inställda på var tvåkommatredje centimeter.” Det var Ann-Britts ledord.


Fingersättning, utgivarnamn i versaler, skillnad på höger- och vänsterställt brev samt hur lång en rad får vara – det är detaljer som är för mig lika självklart som att cykla.

Men kan en rad bli för lång? Ja, det kan den. ”En för lång rad blir svårläst", förklarade Ann-Britt. "Därför får den inte var längre än 13,75 cm!”

Ann-Britt Bjurling blev 77 år.


måndag 31 juli 2017

Tack!


Till alla som under helgen har läst berättelsen om min farfar, Kalle Pettersson, vill jag framföra ett stort och varmt TACK! 


Alla varma reaktioner, ljusa minnen och berättelser som jag fått ta del av här på bloggen, på facebook och vid personliga möten gör den redan skarpa bilden av farfar om möjligt ännu tydligare. Han VAR en verklig medmänniska! Som någon sa: ”Det skulle behövas såna som han i dagens ego-samhälle.”

Historia är, som bekant ett vitt begrepp, men behöver inte nödvändigtvis handla om det händelser för flera hundra år sedan. Helgens historia är ju riktigt ”färsk” i sammanhanget eftersom den tog slut för mindre än 20 år sedan och det gör att fler kan hjälpa till och ”fylla på” historien. Det sätter jag stort värde på. Tack för alla minnen Ni delgivit mig!

Den första delen (som publicerades i fredags) har till idag måndag, visats 661 gångerDen andra delen (från i lördags) har visats 825 gånger och delats vidare flera gånger på facebook!! Det känns fantastiskt roligt att få ett sådant gensvar – det sporrar mig till att fortsätta!


Här kan man lyssna till farfars favoriter: ”O, store Gud”, framförd av sångarpastorn Artur Erikson.



lördag 29 juli 2017

Farfar Kalle 100 år, del 2



Här fortsätter historien om min farfar, lanthandlaren och söndagsskolläraren Kalle Pettersson.


Söndagsskolan i Västerbykil 1960.


Kalle blev med tiden en institution i Söndagsskolan i Västerbykil. Många är de forna söndagsskolbarn som berättat om hur Kalle gjorde Söndagsskolan eftertraktad – han bjöd på karameller! Dåtidens barn var inte bortskämda med godis och sötsaker, men Kalle visste var ”skatten” fanns.

När Kalle började som söndagsskollärare i början av 1930-talet, fanns det tre frikyrkoförsamlingar i socknen som delade på ansvaret för söndagsskolorna – men var för sig: baptister för sig, fribaptister för sig och missionare för sig. Sedan fribaptistförsamlingen dog ut på 1960-talet började missions- och baptistförsamlingarna samarbeta alltmer och därmed fick Kalle också hjälp vid söndagsskolan i Västerbykil av Lars och Birgitta Hedlund.




Petterssons affär i Sör Gersbo.


Att Kalle skulle bli handlare som sin far var tidigt utstakat. Som barn fick han och brodern Olle hjälpa till med varjehanda sysslor i affären i Norr Salbo. Med tiden fick han alltmer ansvar och vid 18 års ålder blev han filialföreståndare i sin fars butik som fanns i Brobacke, Sör Gersbo. Filialen var öppen varannan dag, de andra dagarna dagarna hanterades hemleveranser. Eftersom många av kunderna saknade telefon, cyklade Kalle ikring och tog upp beställningarna och varorna kördes sedan ut ifrån affären i Salbo.

Behovet av filialen i Sör Gersbo var stort, men lokalen i Brobacke var både gammal, sliten och tungarbetad. Därför byggdes en tidsenlig villa med affärslokal och bostad invid Skultuna-vägen och den nya affären öppnades till julhandeln 1944.



1948. Bröllopsgäster på trappen till Ösby missionskyrka den 16 maj 1948.


Den 16 maj 1948 gifte sig Kalle med Ruth Ågren från Viggbo. De hade träffats i missionsförsamlingens juniorförening och bröllopet stod i Ösby missionskyrka, den mest centrala platsen i makarnas liv. Året därpå föddes dottern Eva och sex år senare sonen Lasse.




Sista dagen. Den 31 oktober 1974 stängdes affären i Sörgärsbo för gott.
Från vänster: Ruth Pettersson, J. David och Anna Pettersson, Kalle Pettersson.


Butiken i Sörgärsbo drevs den första tiden som filial till Salbo-affären men 1951 överlät J. David affären till Kalle att driva i egen regi. Petterssons affär i Sörgärsbo hade ett stort upptagningsområde och erbjöd hemleverans av varor så sträckte sig kundkretsen ända ifrån Västerby i norr till Vrenninge i söder. Varor kördes även till både Svanå och Ramnäs.

Men livet som lanthandlare var oerhört slitsamt. Dagarna började med kontorsarbete och avslutades med utkörningar. Mycket arbete, långa dagar och dålig lönsamhet ledde till att affären stängdes för gott den sista oktober 1974. De resterande åtta åren fram till pensioneringen, arbetade Kalle på Benzlers industrier i Sala, en tid med reglerade arbetstider. 1983 blev han änkeman.



70 år. Kalle med sina blommor och presenter den 28 juli 1987.


Kalle bodde kvar i Sörgärsbo till 1988 då huset såldes han flyttade till en lägenhet på Kattkärret i Västerfärnebo kyrkby. Som pensionär fick han tid att resa och besökte både Israel och Nordkap. Nu väcktes även nytt intresse: bakning. Bullar, cocostoppar, havreflarn och punschkaka var hans verkliga paradnummer!


Klädinsamling. Kalle deltog i ideellt hjälparbete till fattiga länder. 
Här ses han vid Röda korsets klädinsamling i Bygdegården.


Kalle var den vänlige medmänniskan som ville alla väl. Han skjutsade dem som inte kunde komma själva och hjälpte dem som inte klarade sig själva – inget var omöjligt för honom!

I missionsförsamlingens barn- och ungdomsarbete fortsatte han så länge han orkade. Ännu vid nästan 80-års ålder cyklade han runt till bygdens skolor för att informera om församlingens verksamheter. Alltid lika entusiastisk!

Efter ett långt liv med mycket arbete insomnade farfar Kalle den 28 oktober 1999, 82 år gammal.


I Häggebäcken. Här en bild från missionsförsamlingens tältmöte i Häggebäcken 1946 under pastor Petrus Rimdahls ledning (längst till vänster). Det är Kalle som spelar fiol och brodern Olle som sitter bakom orgeln.


Farfar var mycket musikalisk och spelade själv piano, orgel och fiol – en god tillgång under åren som söndagsskollärare.

Den sång som alltid kommer att förknippas med farfar, är ”O, store Gud”. Han sjöng den ofta, inte minst på den tiden då han var handlare. Den inledande raden i kören lyder: "Då brister själen ut i lovsångsljud...." Det berättas att då han gick ut från affären och dörren slog igen bakom honom, så brast själen uti lovsångsljud så det hördes i Gersbo by! Och spelade den på piano så spelade han med en oefterhärmlig inlevelse!


fredag 28 juli 2017

Farfar Kalle 100 år, del 1


Idag är det 100 år sedan min farfar Kalle Pettersson föddes. Som lanthandlare och söndagsskollärare blev han en känd profil i Västerfärnebo.





Kalle Pettersson (1917 - 1999)


Kalle var hembygden trogen hela livet, men var långt ifrån någon infödd Färnbo-bo. Han föddes den 28 juli 1917 i Hästveda (M-län) där hans far var föreståndare vid en nykterhetsanstalt.

Föräldrarna David och Maria samt storebror Olle hade flyttat till Skåne under våren 1917 från Salbohed (U-län) till den nedgångna Floda-Kolonin vid Astmanstorp i Hästveda. Här behövdes en upprustning av gården och en helt ny lagård måste uppföras.

Att leda ladugårdsbygget utsågs Davids far, byggnadssnickaren Carl Johan Pettersson (1862-1943) som under försommaren anlände till Hästveda med tåget från Södertälje.



Sommaren 1917. Här är ladugården under uppförande. Vid vagnen står David Pettersson och den lille pojken som vilar sig på spadskaftet är Davids tvåårige son Olle.


Mitt i sommaren kom Marias bror och svägerska på besök. När de hade rest så långt, ville de gärna en tripp till Köpenhamn och ville även att David skulle följa med. Själv var han tveksam om han kunde lämna familjen så länge (tre dagar), men Maria tyckte att han skulle så göra. ”Jag har ju farfar och övrigt tjänstefolk kvar om något skulle hända”, menade hon.

Maria var gravid men inte alls orolig eftersom nedkomsten var beräknad först om en månad. Men redan första natten sedan David rest så satte värkarna igång! Farfar Carl Johan och diakon Grönlund (Davids närmaste man) väcktes upp för att ge sig ut i hagen fånga in en häst och sedan skjutsa Maria till barnmorskan i Hästveda.



Barnmorskans. I det här huset föddes Kalle den 28 juli 1917.


På morgonen den 28 juli avreste David tillsammans med sin svåger och svägerska från Köpenhamn mot Malmö och vidare hem till Hästveda.

Väl hemma överraskades David av att ”en ny fillekomisarie” kommit till världen (filekommisarie är Davids alldeles egna benämning på familjens nytillskott). Maria var kry men det var sämre med ”fillekomisarien”. Liten och skrumpen låg han i sin korg och kved, varför David tänkte att ”måtte han få dö”.

Han berättade för barnmorskan om sina funderingar och hon svarade honom: ”Ja, utsikterna kanske inte är så stora att han kommer att leva, han har ju kommit lite för tidigt. Men jag tror inte att det är några fel på honom så vi får hoppas att det går bra. Liten kan bli stor.”



Bröderna Kalle och Olle Pettersson.


Och så blev det. Efter tio dagar hos barnmorskan fick Maria och ”fillekomisaren” komma hem till Astmanstorp. Men vad skulle han få för namn? Den första tiden kallas han, enligt Davids dagbok, för 'Anders', men sedan bestämde man sig för 'Karl Erik'.

Allt såg nu ut att bli till det bästa. Gossen växte och blev starkare, verksamheten tycktes gå bra, men på senvintern 1918 ändrades allt. Plötsligt kom ett brev från pastor Hammar som meddelade att ekonomin i Floda-rörelsen blivit alltför ansträngd. För att kunna behålla verksamheten i Vemdalen måste Hästveda-kolonin avvecklas och verksamheten i Salbohed förstatligas.

Det blev ingen annan råd än att familjen Pettersson fick packa ihop sina tillhörigheter och ge sig iväg.

David erbjöds återanställning vid den förstatligade Salbohedsanstalten, men tackade nej. Han ville inte vara styrd av staten. Men var skulle de ta vägen?


Salboheds missionshus.


Genom sina kontakter med vännerna i Västerfärnebo missionsförsamling fick de veta att vaktmästarbostaden i Salboheds missionshus var ledig. Där kunde de få bo i väntan på något annat och nog skulle det ordna sig med arbete alltid.

Snart nog började David arbeta hos en lanthandlare och redan året därpå stod han som egen handlare i affären Norr Salbo.



Familjen Pettersson.

Än en gång såg det ut att ljusna för Petterssons, nu skulle väl allt bli bra. Men inte heller den här gången var lyckan beständig. Redan året därpå drabbades Maria av en obotlig sjukdom och avled i augusti 1923, 38 år gammal.

Marias sista önskan här i livet var att få vila i hembygdens jord, på Ytterenhörna kyrkogård. Och så blev det. Kistan lastades på Davids lastbil och sönerna Olle, 8, och Kalle, 6, tog plats bredvid på flaket och nu vidtog den 15 mil långa resan till Södermanland.


Affären i Bernshill 1924. Handelsman David Pettersson expedierar här en kund från Sör Gersbo.
Till höger ses sönerna Kalle och Olle. Bakom dem står Davids svåger.


Ett år senare, i augusti 1924, började Kalle skolan. Salbo småskola var nu alldeles nybyggd efter att den gamla brunnit ned året innan genom en olyckshändelse. Skolfröken, Signe Eriksson, som bodde ovanpå skolsalen hade då införskaffat sig det allra senaste – ett elektriskt strykjärn. Dessvärre glömde hon att dra ur kontakten sedan hon använt detta och katastrofen var därmed ett faktum.



Salbo småskola 1924. Bakre raden från vänster: Lisa Johansson, Elin Myrberg, Helmy Johansson, lärarinnan Signe Eriksson, Sandra Nyström, Märta Mattsson, Astrid Ringvall, Hulda Abramsson.
Främre raden från vänster: Karl Pettersson, Hans Rydmark, Gustav Bergstöm, Folke Andersson, Martin Olle, Ivan Lantz, Lennart Hedberg, Lennart Karlsson, Erland Johansson, okänd.


Efter den sexåriga folkskolan väntade vanligen konfirmationen, men för Kalle blev det inte den traditionella bibelundervisningen. Eftersom familjen Pettersson tillhörde missionsförsamlingen gick han i missionsförbundets egna bibelskola Ösby.



1932. Bibelskolan i Ösby under ledning av pastor Gunnar Lindell (längst till höger). Kalle längst till vänster.


Efter bibelskolan utsågs han till söndagsskollärare och stationerades i Västerbykil. I ur och skur, sommar som vinter sågs den 16-årige Kalle cykla den 15 km långa vägen från Norr Salbo till Västerbykil.

Han var alltid lika punktlig, så vaktmästarfrun i Ösby missionskyrka visste när han brukade komma. När hon såg honom komma där, oavsett väderlek, konstaterade hon: ”Ja, är det någon som kommer till himlen – så är det då Kalle.”


tisdag 4 juli 2017

Dal-Pers affär i Brobacke


Alldeles nyligen ordnades en byfest för de boende i Sör Gersbo där det bland annat förekom frågesport i ”Gersbo-kunskap”. En fråga hade handlat om vem som var den förste handlaren i Sör Gersbo – Pettersson eller Dal-Per? Och här kommer svaret.



Affären i Brobacke 1944.


I korsvägen i Brobacke, Sör Gersbo, fanns till mitten av 1940-talet en hög tvåvåningsbyggnad som kallades Dal-Pers affär. Platsens benämning har samma ursprung som Brobacke i Hedåker, dvs. en bro i anslutning till en backe.

Brobacke i Sör Gersbo som det nu ska handla om, ligger på Prästtorps ägor och år 1883 upprättades ett torpkontrakt på 49 år mellan Prästtorps ägare Carl Gustaf Hellström (1855-1916) och gårdfarihandlare Fix Per Olsson.

Fix Per Olsson var född 1851 i Gagnef (W-län) och försörjde sig som gårdfarihandlare och vandrade omkring och saluförde hantverksalster och lättare smidesarbeten. Med sin lastade dragkärra besökte han socknarna i södra Dalarna och norra Västmanland.

Han gifte sig 1877 med Kerstin Olsdotter (1853-1941) och fick med henne dottern Matilda Kristina (1878-1893). 


Dal-Pers familjegrav. På Västerfärnebo kyrkogård finns detta gjutjärnskors kvar över "P Dalbergs familjegrav". Gravvården anskaffades då dottern Matilda Christina avled 1891, endast 13 år gammal. Hennes namn och årtal finns gjutna i korsets andra sida.


Men som sagt, 1883 flyttade Fix Per med sin familj till Västerfärnebo. Eftersom han var dalkarl blev det naturligt att kalla honom Dal-Per, så naturligt att Fix Per själv valde att byta efternamn. Först kallade han sig 'Berglund', men sluligen bestämde han sig för 'Dalberg'.

Sedan Dal-Per kommit till rätta i Brobacke fortsatte han som gårdfarihandlare i den nya hembygden och i angränsande socknar.

Omkring 1890 hade han lyckats spara så pass mycket att han hade råd att bygga om torpet i Brobacke. Stugan förvandlades nu till en tvåvåningsbyggnad med bostad i övre planet och butikslokaler i det nedre.

Dal-Per slutade nu som gårdfarihandlare och öppnade istället en liten handelsbod. Men hans vandringar med dragkärra fortsatte. För att förse sin butik med varor fick han hämta dem själv och det gjorde han hos handlanden Oskar Bernholm i Norr Salbo.

Dal-Per drabbades av diabetes, en obotlig sjukdom i början av 1900-talet och avled 1910, 59 år gammal. Hans änka, Dal-Pers Mor kallad, sålde då ut lagret och butiken stängdes.

Tolv år senare, 1922, hade Bernholms affär i Norr Salbo bytt ägare. Den nye ägaren hette J. David Pettersson (1889-1977) och ville utvidga sin verksamhet. J. David hade likt sina företrädare i Norr Salbo erbjudit utkörning av varor, men eftersom det inte fanns någon butik i Sör Gersbo med omnejd hade han en stor kundkrets i dessa trakter.

Genom hemleveranserna kom J. David i kontakt med Dal-Pers Mor som berättade om sin framlidne makes handelsbod. Det kanske vore idé att här öppna en filial?

Sagt och gjort. Hyreskontrakt upprättades om att J. David skulle få nyttja nedervåningen till butiksverksamhet till en kostnad av 25:- i månaden. Filialen i Brobacke var öppen varann dag och förestods av J. Davids expediter.


På affärstrappen. Här ses expedit Linnéa Wennström vid entrén till J. Davids filial i Brobacke.


Från början av 1940-talet förestods Brobacke-filialen av J. Davids son Kalle Pettersson (1917-1999) som här började sin karriär som lanthandlare.


Men samtidigt rasade andra världskriget ute i Europa och Kalle blev inkallad. Hans ersättare bakom disken blev nu J. Davids trotjänarinna Linnéa Landgren (1903-1986).

Sedan Dal-Pers Mor flyttat till ålderdomshemmet och gått ur tiden fortsatte J. David att driva sin filial i Brobacke. Men den gamla butiken var alltför sliten och tungarbetad. Dessutom låg den lite avskiljt. Därför bestämdes det att ett nytt affärshus skulle uppföras mer centralt, längs Skultuna-vägen.



Interiör 1944. Så här såg Brobacke-affären ut strax innan stängning i december 1944.

Till julhandeln 1944 stängdes butiken i Brobacke för sista gången. En ny butik öppnades nu i en nyuppförd byggnad och Dal-Pers gamla affär plockades ned och såldes. Kriget hade gjort att vedförråden överallt sinade och allt som gick att omvandla till vedbrand var eftertraktat. Den gamla affärens öde blev alltså som ved, ett öde som delades med många andra överblivna byggnader.

Så det här är alltså svaret: Dal-Per var före J. David och Kalle Pettersson – JA, men han var inte den förste handlaren i Sör Gersbo. Vem det var, är en annan historia!


torsdag 22 juni 2017

Folkskollärare Martin Geisler

Häromdagen var det 80 år sedan Kilbo-profilen Martin Geisler gick i pension. Därmed avslutades en epok i Kilbo skolhistoria som varade i 23 år.



Kilbo folkskola 1937. Främre raden från vänster: Nils Eriksson, Åke Rönn, Harry Lagerkvist, Erik Gustavsson, Bernt Andersson, Alvar Odenius, Magnus Ekman, Lars Hedlund, Arne Ljungkvist. Andra raden från vänster: Stig Hall, Ingvar Åhman, Folke Hellstrand, Lars Nordin, Olle Ihrfors, Gösta Nyström, Sven-Olof Lundgren, Sigurd Ljungkvist, Hans Fernkvist, Holger Sjöström. Tredje raden från vänster: Ulla Blixt, Margit Wallin, Dagny Carlsson, Ingrid Larsson, Karin Larsson, Inez Odenius, Ruth Andersson. Bakre raden från vänster: Inga-Britt Andersson, Alice Bergstrand, Margit Johansson, Inga Carlsson,  Alice Eriksson, Märta Cedervall, Margit Holstensson, Inga-Britt Hellstrand, Aina Pettersson, Martin Geisler.


Men vi tar historien från början.
Nils 'Martin' Emanuel Petersson föddes den 23 april 1873 i Klockrikes klockargård och fick med tiden två bröder och en syster. Föräldrarna hette Karl Israel Petersson (1843-1923) och Anna Charlotta Albertina Olofsdotter (1852-1929). Fadern var organist och skollärare i Klockrike församling.



Folkskolan och kyrkan i Klockrike omkring år 1900.




Klockrike församling var då en egen kommun men ingår sedan kommunreformen 1971 i Motala kommun. När järnvägslinjen Linköping – Fågelsta öppnades i slutet av 1800-talet byggdes här ett stationshus och kring detta växte Klockrike samhälle fram. Järnvägen lades ned 1963. Sockennamnet förknippas kanske mest med Harry Martinsons roman ”Vägen till Klockrike”.


Klockrike station.


1889 konfirmerades Martin i Linköpings domkyrka och därefter började han att studera. Målet var att bli lärare som sin far, men efter sin examen flyttade han till Göteborg och arbetade först som kontorist.


Efter sex år i Göteborg återvände han till föräldrahemmet i Klockrike och nu först tituleras han ”folkskollärare", men fortfarande hette han 'Petersson' i efternamn. Vid den här tiden, i slutet av 1800-talet, var det ett stort mode i att ”ta sig” ett nytt familjenamn. Martins bröder hade följt trenden och tagit sig nya namn. Brodern Carl Wilhelm Daniel (f. 1877) kallade sig 'Feisler'. Han kom senare att hamna i Paris där han gick ur tiden 1959.


Den andre brodern, Per Axel Samuel (1881-1962) ville inte vara sämre. Som organistkandidat valde han att kalla sig 'Geisler', ett namn som även passade Martin. Att bröderna valde just 'Geisler' som efternamn har nog sin förklaring i att de nog lät sig inspireras av familjehistorien. Brödernas mormors mor hette Brita Lisa Gissler, ett namn bildat av HENNES farfars förnamn – Gissle Ericsson!


Året därpå, 1899, flyttade han till Åhus och fick där först plats som folkskollärare och senare skolföreståndare vid Åhus Privata Samskola. Där stannade han till 1911 då han än en gång flyttade hem till sina föräldrar.

1912 flyttade han igen, denna gång till i Hyltinge (D-län) där han fick en lärartjänst på Sprengtportenska skolan. Här stannade han i två år.


Sprengtportenska skolan. Folkskola i Hyltinge 1850 - 1933.



I november 1914 bytte han arbetsplats för sista gången – nu gick flyttlasset till Kilbo folkskola i Västerfärnebo (U-län).







I Kilbo fanns en alldeles nyuppförd skolbyggnad och här blev Martin Geisler en verklig profil i bygden, men till en början betraktades han nog lite för ”fin” för sitt sammanhang. En kringflackande östgöte kanske inte alltid sågs med blida ögon av Kilbo-borna, men att han kontakter i Paris kunde samtidigt anses som något exotiskt!


Kilbo folkskola 1919. Främre raden från vänster: Elsa Bergstrand, Ingrid Bergstrand, Alice Andersson, Märta Bäckman, Signe Hedlund, Märta Hedlund, Elsa Johansson, Ester Svedberg, Anna Johansson. Andra raden från vänster: Evert Johansson, Gustav Vester, Karin Johansson, Linnéa Gustavsson, Karin Johansson, Linnéa Eriksson, Anna Bäckman, Elov Andersson, Karl Franzén. Tredje raden från vänster: Ture Hagman, Gösta Alvedahl, Arne Hedvall, Einar Svedberg, Gustav Johansson,  Gustav Andersson, Gösta Hedberg, Göte Lindberg, Albert Österberg, David Fernkvist, Oskar Berglind, Holger Green, okänd. Bakre raden från vänster: Martin Geisler, Teodor Westholm, Tage Hagman, Gösta Lindberg, Torsten Kilström, Herman Fernkvist, Bernhard Eriksson, Elov Bergman.


Geisler var en lärare av den gamla stammen. Med sträng disciplin undervisade han ensam fyra klasser i alla då förekommande ämnen. Favoritämnet var Sång. Geisler var en duktig solist- eller duettsångare tillsammans med smeden Oskar Cedervall (1895-1976) och sjöng ofta i Västerfärnebo kyrka.

Geisler var ensamstående hela sitt liv och fick därför klara hushållet själv. Måltiderna intog han den första tiden hos grannarna – men 1917 förändrades allt. En ny skolfröken anställdes i den intilliggande småskolan. Mellan fröken Ester Björklund (1896-1971) och magister Geisler uppstod nu kanske Västerfärnebos första särbo-förhållande. Varje dag sågs Geisler, med käpp och hatt, spatsera iväg till småskolan för en måltid hos fröken Björklund!


Men även solen har sin fläckar. Att vara en aktad och beläst man i en bygd som domineras av bönder blev kanske långsamt med tiden och tillsammans med andra sorger och bekymmer sökte Geisler trösten i flaskan. Det berättas att det ibland hände att eleverna möttes av en oklädd magister som meddelade att dagens skola var inställd.




Kilbo folkskola 1930. Främre raden från vänster: okänd, Margit Söderlund, okänd, Greta Hedlund, okänd, Maja-Lisa Andersson, Karin Odenius, Inga Carlsson, Ella-Britt Pettersson, Bengt Johansson. Andra raden från vänster: Harry Fernkvist, okänd, okänd, Britta Pettersson, Svea Carlsson, Ebba Fernkvist, Ingrid Pettersson, Lilly Pettersson, Maj-Lis Wallin, okänd, Märta Wallin. Tredje raden från vänster: Linnéa Ljungkvist, Rune Lagerkvist, Erik Johansson, Georg Eriksson, Bengt Ihrfors, Bertil Holstensson, okänd, Erik Nyström, okänd, okänd. Bakre raden från vänster: okänd, Sören Hellstrand, Åke Johansson, Bengt Hellstrand, okänd, Nils Hedlund, Arne Pettersson, Martin Geisler.


Martin Geisler levde för sin skola och sina elever. Han undervisade inte bara i teori utan även i träslöjd och indirekt i vardagliga sysslor. Den som var tjänstvillig belönades också.

Forna elever har berättat att om man till exempel bar in en hink vatten gav det 10 öre och en korg ved 5 öre. Geisler var en inbiten cigarrökare och det förrådet krävde ständig påfyllning. Ett ärende till affären i Västerbykil betalades med 20 öre, men gick ”handelsresan” till affären i Hedåker kunde man tjäna en hel 25-öring, eftersom det var längre dit!



Den 19 juni 1937 gick Martin Geisler i pension, men till skillnad mot många andra inflyttade skollärare flyttade han inte härifrån utan stannade kvar i bygden. Han flyttade ifrån skolhuset och in i en arbetarbostad vid Mälby herrgård. Här kunde han ta håll på skolbarn från Mälby för att utföra diverse sysslor, givetvis mot ersättning. Men den dagliga promenaden och måltiden hos fröken Björklund fortsatte så länge han levde.



Arbetarbostad vid Mälby herrgård.


Efter ett par år som pensionär bröt andra världskriget ut och rikets alla män i arbetsför ålder blev inkallade i beredskap. Geisler fick då åter träda i tjänst och vikariera för sin efterträdare Eric Törnros (1908-1980) och under vissa perioder även för Artur Svenman (1902-1977) vid Rosshyttan folkskola.


Den 7 januari 1950 somnade Martin Geisler lugnt och stilla efter en långt liv i skolans tjänst. Han ligger begravd på Västerfärnebo kyrkogård.



Skolåterträff 1993. Främre raden från vänster: Ulla Eriksson (Blixt), Margit Zöllner (Holstensson), Margit Ragnarsson (Wallin), Hans Fernkvist, Inga.Britt Nyström (Hellstrand), Aina Hellstrand (Pettersson). Andra raden från vänster: Stig Hall, Alice Eng (Bergstand), Gösta Nyström, Lars Nordin, Märta Eriksson (Cedervall), Sven-Olof Lundgren. Bakre raden från vänster: Ingvar Åhman, Sigurd Ljungkvist, Lars Hedlund, Folke Hellstrand, Olle Ihrfors, Harry Lagerkvist. Damernas flicknamn inom parantes.