måndag 23 oktober 2017

Mästerdetektiven Kalle Blomkvist

Härom veckan började en ny säsong av dramathrillern ”Jordskott” som spelats in i Sala. Att filmer har spelats in i Sala är inte vanligt, men i år är det 70 år sedan en ungdomsfilm spelades in just här.






Den numer världsberömda Astrid Lindgren (1907-2002) var vid mitten av 1940-talet ännu en ganska okänd barnboksförfattarinna. 1944 deltog hon i Rabén&Sjögrens tävling för flickböcker med debutromanen ”Britt-Mari lättar sitt hjärta”. För den fick Astrid Lindgren tävlingens andrapris, vilket sporrade henne att fortsätta skriva.

1946 var det dags för en ny tävling, denna gång för detektivböcker. Astrid Lindgren valde då att skriva om "mästerdetektiven Kalle Blomkvist" och med den vann hon delat första pris.

Mästerdetektiven Blomkvist som den första boken heter, blev en verklig succé! Redan hösten samma år uppfördes den som teaterpjäs och året därpå, 1947, filmatiserades den – den första film som baserades på Astrid Lindgrens berättelser.

Böckernas handling kretsar kring Kalle Blomkvist, en tonårig pojkdetektiv som tillsammans med vännerna Eva-Lotta och Anders hjälper polisen att lösa kriminella brott. I filmen som spelades in i Sala, får Eva-Lottas familj besök av en släkting, farbror Einar. Kalle iakttar skeptiskt den plötsliga gästen och hans tvivlade uppfattning förstärks då farbror Einar tar med sig de tre ungdomarna till den gamla gruvan och med hjälp av en dyrk tar de sig in genom en låst dörr. Detta låsta bergrum blir en central plats i hela filmen.


Kalle, Eva-Lotta och Anders utgör kompisgänget ”Vita Rosen”, som vid sidan av skurkspaningen ständigt ligger i strid mot ett annat kompisgäng, ”Röda Rosen”. Striden handlar om en märkligt formad sten, kallad ”Stormumriken”. 


Efter den första bokens succé skapades en trend bland tidens ungdomar. Likt medlemmarna i ”Vita Rosen” började nu tonåringarna tala ett eget språk – Rövarspråket.

Rövarspråket är ett enkelt ljud-kodspråk och lämpar sig inte i skriven form. Regeln för rövarspråket är att man efter varje konsonant lägger ett o (kort å-ljud) och därefter samma konsonant igen, till exempel byts b ut mot "bob" och mot "fof".Vokalerna är oförändrade. "Jag talar rövarspråket" blir alltså "Jojagog totalolaror rorövovarorsospoproråkoketot".



Personal på Sala lasarett, avd. II. Bakre raden från vänster: Alice Olsson, Mai-Britt Johansson, Ingrid Törnell, Märta Kohlén, Margareta Olsson, Nellie Henriksson. Sittande från vänster: Inga-Britt Johansson, Syster Esther, Ingrid Forsmark.


När inspelningarna i Sala pågick som bäst, insjuknade plötsligt en av skådespelarna och blev så dålig att hon måste söka läkarvård. 1947 hade Märta Kohlén (min mormor), just börjat jobba som sjukvårdsbiträde på Sala lasarett, just på avd. II där skådespelerskan lades in. Men ”ingen extra uppståndelse, bara för att hon är skådespelerska”, fick personalen order om. Därför fick patientens besökare passera obemärkt förbi trots att en hel rad av skådespelare strömmade in på avdelningen med Sigge Fürst i spetsen!



Ur filmen. Kalle Blomkvist (Olle Johansson) i samspråk med konstapel Björk (Sigge Fürst).

tisdag 17 oktober 2017

Spättkväll 1942

I de gamla bondbyarna var man beroende av sina grannar. Bystämman stod för formaliteten men att grannar umgicks var mer en regel än ett undantag. I glädje och sorg, till vardag och fest. Och lite "fest i vardagen" var när det bjöds till Spättkväll.




Tullsta 1942. Så här såg det ut i Kohléns kök när grannarna i samlades till spättkväll.



När det hektiska skördearbetet avslutats, gick livet över i en något lugnare fas. Men höstmörkret förkortade dagarna, vädret blev kallare och det gick allt längre mellan tillfällena som man träffade grannarna. För att bryta tristessen i höstmörkret hände det att grannarna bjöd in varandra till att ses över en kopp kaffe och kanske pyssla med något hantverk.


Spättkvällen blev som en syjunta för hela familjen. Här handarbetades det med lite av varje. På bilden syns bland annat mormors mor Milda (spinnrocken till höger) spinna lin, männen tycks tälja härvpinnar och flera av damerna ser ut att virka, sticka eller stoppa strumpor.


Spättkvällarna fyllde en viktig funktion, inte minst under de oroliga krigsåren i början av 1940-talet. Att träffas och språkas vid om vardagen, om livet i byn men också om vad som hände ute i världen behövdes. På bilden syns det att fönstren är täckta vilket är en följd av kriget. 1940 infördes Luftskyddstillstånd i Sverige vilket innebar att mörkläggning föreskrevs av all bebyggelse. Innan lamporna tändes på kvällarna, täcktes fönstren för med täta gardiner eller annat lämpligt material. Att då träffas ibland, grannar emellan och samtidigt utföra småjobb var ju idealiskt! Den långa och mörka kvällen blev genast trevligare och gemytligare.


Bilden är tagen i samband med att Sala Allehanda besökte spättkvällen i Tullsta.